Igår var jag på musikal i Stockholm igen. Denna gång var det Göta Lejon som gällde: Sunes musikal.

Författarna av böckerna Sören Olsson och Anders Jacobsson står för manuset och Fredde Granberg för regin. Musikalen handlar i korthet om Sune (Benjamin Wahlgren Ingrosso) och hans familj, de har genom pappa Rudolf (Joakim Jennefors) blivit anmälda till dokusåpan "Årets familj" där de kan vinna en miljon. Sune är också kär, i Niccolina (Emilia Berglind).

Det är med blandade känslor jag ser på spektaklet. För barn i allmänhet är det här en fest. Och för mig också, delvis. Ibland drivs handlingen framåt, humorn fyller ut och sångnumrena är riktigt sköna (musiken är skriven av Martin Stenmarck och Martin Landh). Teveskärmar används ofta och mycket, ibland är det riktigt roligt då kändisar dyker upp. Richard Olsson (Bingolotto ni vet) är fantastiskt bra som den elake programledaren - han är överlägset bäst. Anna Book äcklar mig inte det minsta (som jag trodde att hon skulle göra) utan hon är bra i sin roll. Men - ibland känns det platt och man skruvar lite på sig. Jag skulle kunna leva med det utan problem, men det som verkligen stör mig är att Sune inte är där. Håkan är inte där. Och det är tveksamt om pappa Rudolf och mamma Karin också är närvarande. Visst, de står där och kallas vid karaktärernas namn. Men var är deras personligheter? Sen när blev Sune en tjejtjusare som faktiskt kan tjejtjusa? En kille som är självsäker och tuff? Den riktiga Sune är en fegis, en pojke som blir röd om ena öronsnibben och älskar Sophie. Var tog Sophie vägen? Vem fan är Niccolina? I böckerna finns det många historier om andra flickor än Sophie, det nekar jag inte till. Men jag tycker att om Sune nu faktiskt ska få en musikal, är det faktiskt hans livs kärlek som ska stå vid hans sida. Och det är mer att fråga: Varför är Håkan så glad? Han ska vara en butter liten mördarunge. Musikalens Håkan retas, men inte alls på samma nivå. Håkans presentation på scen fick mig att stråla: YES det är Håkan på riktigt! Oanad vändning fick min glädje.

Trots att karaktärerna inte känns rätt spelade, så gör barnen riktigt bra jobb. Om det är såhär regissören vill ha rollerna, så är de väldigt duktiga. Och ja, det är trots mina klagomål en musikal att se - helst med småsyskon, söner, döttrar eller barnbarn. Om inte annat för att se Richard Olsson i en annorlunda ställning.