I en vecka har vi haft del 2 av vår kurs Reklamfilm & musikvideo, vilket betydde att vi idag hade premiär av reklamfilmerna. Helt ärligt är det skönt att det är över. Kände inte att jag lärde mig så mycket (även om jag sa det till publiken). Jag trodde att själva premiären i sig skulle vara rätt oinspirerande, men plötsligt så såg jag att tre av mina nuvarande och före detta ind. vals-klasskompisar. Revansch! tänkte jag – i måndags höll jag nämligen i ett fysiskt urkasst (inget fel tekniskt) tal på Engelska Cn. Plus att det kändes kul att ha lite normalt folk där som inte går på mitt program. Och själva framförandet gick också bra. Även om jag på något vis lyckades glömma bort att säga att vi gjort reklam för Riksutställningar – jag skakade åtminstone inte som ett asplöv denna gång.

Och jag känner att jag inte skriver lika ofta här längre. Är det bra eller dåligt? Jag ordbajsar ju mindre, men det ekar ju ibland mellan inläggen. Någon av mina tysta läsare som vill använda sig av sin yttrandefrihet för en gångs skull?

Då och då hör jag det avlägsna ljudet av en dunkande studentvagn som far förbi nånstans i närheten. För mig har känslan av något som varit lagt sig som en hinna, men för studenterna fortsätter festen minst sex timmar till. Och ja, jag känner mig konstig. Och då har ändå den största konstigheten lagt sig.
Treorna tog alltså studenten idag, och jag kom sådär lagom att se filmeleverna springa ut. Först så försvann alla och jag blev lite ”ahapp, det var det det”. Men sen så gick jag runt och stötte ihop med några här och var. Några kramar, grattis och lycka till hit och dit.

Jag kände mig både glad, ledsen, upprymd och sorgsen på samma gång. Vilket är konstigt. Och fånigt. För så himla bra känner jag ändå inte treorna. Fast Caroline känner dem ännu mindre och hon kände precis som jag. Det blir sorgligt att de slutar. Eller egentligen är det inte just den biten, det är det att jag kanske aldrig mer ser dem.
Caroline och jag bestämde oss tillslut för att rymma studentupptågen och började bege oss hem till mig för att sedan ta oss ut i solen. Påväg hem mötte vi alla studentvagnar. Ett långt högljutt tåg av glada människor. Vissa vagnar var jättecoola, vissa jättetråkiga. Jag och Caroline gick en gata där vi var nästan helt ensamma, vilket gjorde att studenterna bara hade oss att vinka till. Jag kände mig som en prinsessa som vinkade till alla mina undersåtar. Vilket var extremt fånigt, men det var faktiskt exakt så. Bortsett från att jag borde varit i vagnen, och de stående på gatan.

Sen så satte jag och Caroline oss i skuggan på en filt och pratade och bara mös i sommaren. Och nu sitter jag här med blött hår och lyssnar på den avlägsna vagnmusiken. Och tänker att, visst avundas jag dem. Men på samma gång så är jag inte redo att lämna skolan riktigt riktigt än. Så den glädjen unnar jag dem.

Inspelning varje dag efter skolan känns som en rutin nu. Jag är inte nervös utan bara gör mitt jobb av mig själv utan att tänka, ibland blir det fel men ingen dödar mig för det - inte ens jag själv. Och så har jag ju så himla kul. Alla killar är så galet roliga att jag nästan skrattar nonstop. Ludwig heter ljudkillen och är ironiskt nog ett ljud hela han. Han är så gaaaalet bra på ljudeffekter med munnen. Eddie skulle dö om hon träffade honom (vilket hon kommer!). Annika också om jag tänker efter.
Marcel tecknade för den delen av Ludwig idag. En snabbskiss som blev jättebra, himla duktig kille det där. Och väldigt trevlig. Och givetvis rolig.

Nu ska jag göra klart mitt manus. Sovmorgon imorgon, yeey. Jag ska ta igen all ledig tid jag inte haft (fast egentligen bör den tiden läggas på läxor som ska in fredag, menmen).
PUSS

Det är inte lätt att vara världens bästa scripta. Bara så att ni vet. Vi började spela in igår (ett mirakel med tanke på hur oklart rummet var) och jag var en aning nervös. Det gick väl helt okej. Jag är inte särskilt nöjd med min egen insats, men nu är det ju faktiskt första dagen och dessutom första gången jag är scripta. Så länge ingen säger åt mig att jag är dålig kan jag nog vara hyfsat glad.

Jag har en bestämt assistent nu. Han ska sköta min klappa och heter Rasmus och är skåning. Den enda anledningen till att jag berättar det här är för att han är från YSTAD. Jag frågade vart han kom ifrån i Skåne och fick en mindre chock. Ystad av alla ställen! Så idag ska jag fråga ut honom om han heter Nilsson eller Svensson och sedan se vilka skåningar av alla de jag känner till. Intressant!
Rätt opepp för att vara och jobba klockan tio idag och tolv timmar framåt.

Jag och resten av teamet blev kallade till fotografering. Alla skulle ha varsin bild på sig själva. Lite "till nytta", men främst för att det är "en kul grej". Så hur gick då den roliga grejen? Bra! Och det var kul till och med. Jag gillar inte att bli fotograferad, och detta var ingen undantag - men en perfekt start för gruppens framtida samarbete skulle jag vill kalla det. Man fick lära känna och prata lite med varandra en aning. Då jag och Andrea precis kommit från gympan då vi dansat oss trötta så var vi båda en aning hyperaktiva på detta möte. Jag var nog lite för fnittrig för min egen smak, men å andra sidan var det lättare att prata med de andra i det tillståndet. Cheerful!

Jag har den senaste tiden haft så sjukt mycket tankar i huvudet om min framtid. Skrämmande sak det där, framtiden. Var är jag om tio år? Jag vet VAR jag vill vara om tio år, men problemet är hur jag ska komma dit. Kämpa hårt som fan står givetvis på listan, men jag vet inte vart jag ska börja. Söka till DI kommer jag väl att göra, men frågan är om jag inte vill söka till en skola i USA eller England. New York film school låter förstås himla bra men jag behöver mer information. Jag vill ha det bästa möjliga, det är jag helt säker på. Bli bättre på engelska är väl till att börja med. Lära mig så många engelska filmtermer som möjligt? Göra glosor av ett engelskalexikon? Läsa hur många engelskspråkiga som helst?
"Varsegod, börja."