JAG FÅR DAMP. Jag har inhandlat hårspray ENDAST för att den där supersnuskiga spindeln i duschen ska dö, och nu när den äntligen kröp ut ur sin lilla håla så envisas den med att krypa tillbaka så fort jag vänder ryggen till för att förbereda yesflaskan (fördröja hans rymningsplan), tvättmedlet (det ska fräta), kniven (att mosa den med) och schampoot (det dödade en annan spindel så jag tänkte prova igen). Men det skiter jag i så jag sprejar massa hårspray i hans lilla bo. GISSA VAD HAN GJORT DÅ? JO HAN HAR GJORT EN FÄSTNING RUNT DET AV SITT SPINDELNÄT. Så att jag inte kan ta mig igenom! GUD. FÅR HETS. Nu har jag tagit bort spindelnätet och sprejat rikligt men är fortfarande fettsur eftersom jag är säker på att han lever och antagligen kommer byta bostads. Det lilla äcklet, han har ingen bostadsrätt i mitt rum.

Jag vet att ni tycker att jag borde vara snäll mot spindlar och lyfta ut dem istället för att förinta dem, men vad har dom gjort för att förtjäna det egentligen? Dom gör absolut inget nyttigt alls. Deras enda uppgift i livet är att föröka sig och döda bananflugor. Och inte särskilt smärtfritt heller utan först fångar de in dem i nät där de får sitta och sprattla ett tag, sedan äter de dem långsamt och utdraget så de stackarna får lida ordentligt. Dom är ju rena rama Hitler2 allihopa. Vad har dessa små vegetarianer gjort dem egentligen? De flyger bara runt och äter nyttiga äpplen och bananer. Så med andra ord kan jag känna mig som amerikanerna i andra världskriget då de räddade så många judar (mf) som de kunde. Jag är en hederlig individ som står för vad som är rätt!

Filmen beställd och på väg och här sitter jag. Bildmanuset har bara några inställningar kvar och då struntade jag i att gå till skolan för att sitta där i hundra år. Så runt klockan tio ger jag mig av istället. Super säger jag bara. Kvart i elva har jag en kvart utvecklingssamtal och sen drar jag hem för att äta lunch. Halv tre ska jag tillsammans med åtminstone Caroline, Sally och Victoria se "The valley of Elah" i skolans filmvisningssal/privata biosal. Lugn och skön dag skulle jag vilja säga. Det enda som kvarstår sedan är att köpta batterier, kaviar och räkor. Och att lämna in mina biblioteksböcker! Det är för er fruktansvärt ointressant att läsa det här, men jag är bara så avslappnat nöjd att jag är tvungen att skriva det! Puss och kram, jag skriver nog alltför snart igen.

Låter namnet Josephine Bornebusch bekant för er? Nej jag trodde inte det heller. Men däremot kan jag nu tala om tidigare helt opublicerad fakta om henne: Hon är besatt av Alexander Skarsgård! Hur jag vet det? Jo, hon har gjort sex filmer. Och Alexander Skarsgård är med i tre av dem. Det säger sig självt liksom!

Igår var jag med Annika och vi såg Hundtricket. Det är väl inte världens bästa film precis. Linus Wahlgren som spelar Simon är SÅ jobbig. Eller Simon är det i alla fall. Årets mes. Mitt största problem är att så fort han säger något så ser jag Milo i Disneys Atlantis framför mig. Sexigt. not. Däremot finns det vissa eh.. andra saker i filmer som är sexiga. För att ge NÅGRA exempel: När Alexander Skarsgård som Micke är med i Robinson och visar alla sina muskler, när Alexander Skarsgård är jättecool och visar vilken grym skådis han är, när Alexander Skarsgård står bredvid alla pygméer och visar hur snyggt lång en människa kan vara (1.94), när Alexander Skarsgård står i en dusch med pygméerna och man får se hans rumpa och kameran är en sån: - bit från att visa hans manliga .. tillbehör. Jag skulle kunna gifta mig med den människan. Duschscenen kommer liksom bara sådär och INGEN hade förberett mig på att hans muskler skulle visas i bild och jag kunde inte alls koncentrera mig. Fast det tror jag inte jag var ensam om för jag frågade Annika sedan vad dom sagt och hon visste inte heller. Usch. Fy. DÖ.

Jag tänker berätta här och nu att jag mår väldigt dåligt. Anledningen är (jag säger det här för att mina kompisar ska få reda på det, och jag orkar inte säga det massa gånger i verkligheten och svara på ca 10000 frågor) att min kära mor träffade en gammal barndomsvän till henne i måndags och åt lunch med honom. Staffan Edhe heter han och är bl a regissör, han har bl a gjort SAS-reklamer (som jag personligen inte har något minne av). Staffan berättade om sin barndom, karriär och tipsade sedan mig att läsa en bok (som mamma beställde) och att läsa psykologi (för man ska kunna regissera ett gäng divor). Mamma och han diskuterade Gotlands filmgymnasium och han bekräftade det jag sagt hela tiden; Visby är ett strå vassare med lärare som jobbar branschnära osv.

Mamma ringde då till skolan för att höra med dem om saker och ting (jag valde i sista minuten att inte gå där för att jag inte ville separera från alla här hemma). Hon pratade med rektorn och en lärare vid namn Staffan och det finns en plats ledig, han (någon av dem) sa att de är vana med eftersläntrare och att vi alla tre (jag, mamma och pappa) borde komma och kolla på skolan en gång extra. Då på måndag då de ska börja med filmhistoria, så jag får se hur saker och ting fungerar osv. Jag kom hem från Västeråsgården (där jag varit med skolan i några dagar) igår och mamma berättade om mötet med Staffan, sen frågade hon hur jag kände med Visby, och slutligen berättade hon att det finns en plats åt mig.

Sammanbrottskalaset nr1 utbröt i familjen Eriksson/Selléns hem och det är inte slut ännu. Jag vill verkligenverkligen gå i Visby, men jag vill verkligenverkligen INTE lämna allt och alla här. Så situationen är följande: Antingen väljer jag att stanna här, lever lycklig med min familj och kompisar men får en tveksam framtid som kan leda till att jag inte uppnår mina drömmar. Och om det visar sig att min dröm går i kras för att jag inte valde filmgymnasiet kommer jag hata mig själv för evigt. Det låter rätt självklart, ja visst. Men saken är den: Om jag väljer filmgymnasiet kommer jag sakna alla jättejättemycket, bli en patetisk person som kommer påminna om alla tjejer som jag föraktar som skriver att de älskar varandra hela tiden - och det suger. Men när jag tänker på filmgymnasiet ser jag också Stellan Skarsgård (jag vet inte varför just han) framför mig, och inte min basgrupp som jag gör när jag tänker på att stanna.

Mamma ringde för ca tio minuter sedan och berättade att hon pratat med han Staffan igen (läraren alltså). På söndag åker mamma, pappa och jag ner till Visby och på måndag är jag med på lektioner (de ska inte ha filmhistoria längre utan manusberättande och något mer). Sedan ska vi åka hem på kvällen, OM INTE jag känner att jag antagligen vill stanna. Då bor jag tillfälligt hos fyra andra studenter i en fyra tills vi hittar något till mig. Sedan kommer mamma på fredag och gör jag minns inte vad. Hon hade pratat med en kille som hon berättat om förut som har jobbat med ungdomar och gift sig med en gotländska och alltså bor där, de kunde tydligen bli min 'fadderfamilj' (det ordet får mig att känna mig som den lilla svarta ungen i typ Rädda barnen-reklamerna) och hjälpa mig om det skulle bli jobbigt.

Extremt långt inlägg men jag skriver det inte för min egen skull, utan för mina kompisars. Bara så att ni vet hur det ser ut, och är lite smått medvetna. Japp, jag är ett nervvrak och vill helst inte diskutera det alltför ingående för jag börjar gråta så fort man gör det (i alla fall i nuläget).  Hur som helst, nu ska jag bada, sen spela sims, sedan äta lax. Puss&kram.
PS. Jag har inte läst igenom det och rättat mina stavfel denna gång så att ni inte tänker massa elaka tankar. DS.