Resan till att få upp tältet på området och slappna av var otänkbart lång. Det var inte bara att gå av tåget och ta sig till campingen. Vägen dit var inte "bekvämt gångavstånd" som Peace and love's hemsida antytt - i alla fall inte med så mycket packning. I stekande hetta och ömma fötter ville jag helst bara lägga mig ner på marken och dö. När vi tillslut fått tag i våra festivalband och visste att campingen var nära kändes det inte längre fullt så omöjligt att få slå upp tältet. Ack så fel man kan ha. Kön till campingen var enoooooormt lång. De skulle visitera alla väskor. Vi stod nog där en timme, och väl inne var fortfarande inte det jobbiga över. Nu skulle vi köa ÄNNU längre till att få en tältplats. Kön var inte lång, men den rörde sig inte.

Men tiden kom då jag fick sitta och slappna av. Tillslut var tältet uppslaget och vi hade handlat maten. Vi hade pratat lite med folket runt oss och träffat på några riktigt trevliga typer. Alla runt oss hade börjat dricka och festen som skulle vara till festivalens sista timme hade börjat. Och en sak är säker: Festivalcamping är galenskap på begränsad yta. Skräp, fylla, spontanitet, stank, köande, dyrt och en del vandalisering.

Den fulla spontaniteten är nog det som utmärker sig mest av ovanstående. I de flesta fall är det något positivt, men fortfarande på ett knäppt sätt förstås. Min personliga favorit av mina upplevelser är kortfattat en 28-årig skåning som kommer fram till mig och säger:
- Du är kvinnan i mitt liv!
Och sedan kysser mig. Sådant händer i alla fall inte mig varje dag.

Sedan är det ju mycket att folk ska förstöra. En stöld skedde runt oss men som tur var klarade vi oss. Dock så hade några gett oss några fimphål efter några nätter. Och när vi kom tillbaka efter Håkan Hellström lördagnatten så hade någon/några skärt i tältet med kniv, hällt vit kebabsås på det och sedan satt fast en kladdig papptallrik. Sådant är inte kul. Otroligt onödigt också men man måste räkna med det.

Oavsett så tycker jag att festivalens baksidor värt det hela (så länge ingen kommer till skada). Man vänjer sig faktiskt vid att det aldrig blir tyst och stanken, bajamajorna och skräpet kan man faktiskt leva med tillfälligt.