Mitt huvud har snöat in sig lite. Vill liksom stå emot, men det är fortfarande kul så jag bara fortsätter. Sluta snöa, dumskalle.
Ville bara ha det sagt.

Även om jag tycker att Titanic är otroligt överskattad, så kan jag inte neka till att soundtracket är väldigt fint. Även om det verkligen skriker nittiotal och sönderlyssnat även om jag inte ens själv lyssnat på det. MEN det var inte poängen med detta inlägg. Poängen är att informera något alla trott: Själva huvudsången där det är en vacker kvinnoröst som sjunger utan ord (eller vad man nu säger) är faktiskt inte Celine Dion. Och det tycker jag är sak samma – MEN det som är fantastiskt i detta är att det faktiskt är den norska vackra och begåvade sångerskan Sissel Kyrkjebø som innehar denna röst. Är inte det alldeles fantastiskt? Se själva:

Äntligen, äntligen, äntligen är det december! Har du lyssnat något på de nya julskivorna som släppts? Mycket skräp skulle jag vilja säga (hör väl till), men det finns förstås några bättre också. Susan Boyles The Gift är min favorit men om ni frågar mig är det för lite låtar som jag förknippar med julen. Men de som är bra är riktigt stämningsfyllda.

Efter en av de bästa kvällarna i mitt liv så känner jag mig nästan lite lam. God mat, trevligt sällskap och fantastisk underhållning. Roligt, samhällsklokt, svängigt. Och att Tommy Körberg skulle dra av den bästa av alla låtar – Anthem – trodde jag ju aldrig. Alltså, jag var inte ens säker på att jag någonsin skulle få höra den live. Men nu har jag gjort det, och behöver inte sakna det på min dödsbädd. Nej, jag har inte ord. Jag kan inte skriva det här inlägget.

Jag slutar liksom aldrig gilla den här låten. Den sitter i ryggmärgen. GUD vad bra jag tyckte den var då han var Melodifestivalen. Och vad snygg han var... Härliga minnen.

Snart är jag klar med rättningen av mitt engelskaarbete, och då är det bara att skicka in. Det är mitt slutgiltiga arbete i Engelska B där man själv fick välja fördjupning inom något. Det blev förstås en novell för min del. En hyllning till Cornelis Vreeswijk faktiskt, och några av hans visor. Det blev inte så bra som jag hade hoppats, men vid närmare eftertanke visste jag inte riktigt vad jag ville skriva. Jag hade bara en känsla, och den finns där åtminstone.

Jag tänkte utveckla helgens huvudattraktion: Svansjön. För ett år sedan var jag balett för allra första gången, vilket också var denna föreställning. Det var något det absolut vackraste jag någonsin upplevt, och det är det fortfarande. Då sammanfattade jag det med att inga adjektiv någonsin skulle kunna räcka till, och den ståndpunkten har jag fortfarande.
     Många kan nog undra varför man går och ser något igen. Jag har alltid varit en sådan som kan se saker flera gånger. Eller, snarare vill. Men däremot så vill jag oftast ha nytt sällskap. Jag vill dela med mig av saker jag tycker väldigt mycket om. Och denna gång var det att jag gav min moster och syster en balettbiljett i födelsedagspresent.

Vad är då skillnaden mellan denna gång och den första? För det första så har jag ju nu även praktiserat på Operan, vilket gör att jag nu kan en del om dess historia. Så när vi satt i salongen satt jag och pekade på massa där inne och berättade om dem för främst Malin.
     Den enda nackdelen denna gång, var att jag efter att ha sett balett lite mer faktiskt kan se när de gör fel. Eller vissa fel. Första gången så trodde jag att alla fel bara var småfel som bara de själva märkte av. Nu så såg jag att han som dansade Rothbart (Hugo Therkelsen) gjorde mer en ett misstag. Han såg heller inte särskilt nöjd ut när han tog emot applåderna efteråt.

Jag kan faktiskt inte minnas att jag grät första gången heller. Jag var mest helt lamslagen att något på denna jord kunde vara så vackert. Att balett kunde vara vackrare än jag trodde att det skulle vara! Denna gång visste jag ju det, och blev aldrig lamslagen utan var bara salig. I slutet när Odette har blivit förvandlad till människa igen och musiken blir så himla… ja, jag är adjektivslös där. Hur som helst så blev jag väldigt tårögd då, och när Siegfried och Odette går mot solen rann två tårar ner för mina kinder. Jag tycker verkligen om att gråta över att saker är vackra. Jag mår verkligen bra av det.

Mer då? Vi fick snyggsnygg-Rothbart. Han som Isa och jag beundrade i programmet när vi var där förra året. Hugo Therkelsen heter han (ser ni ovan), och har helt klart en av världens snyggaste profiler. Dock så var han inte lika snygg framifrån. Något däremot prins Siegfried (Olle Westring) var. Jag tror att det var samma som dansade honom som förra gången. Tyvärr så är jag rätt säker på att han är gift.

Berg flyttar in har säsongspremiär idag. Med Gunde Svan. Jag kollar på det nu. Och jag kände plötsligt hur jag kände igen musiken något fruktansvärt. Kan det vara Desperate Housewives tänkte jag först? Men icke. Plötsligt slog det mig. Det är Simsmusik. Musiken från The Sims-spelen! Hur knäppt är inte det?
     Och vid närmare eftertanke så tror jag lite att det är tv4s grej. Att låna soundtrack från annorlunda grejer. Inte för att jag är expert, men jag ser ändå något mönster trots ett oerfaret tvöga. Bonde söker fru brukar till exempel använda sig av musik från En prinsessas dagbok.

Disney instrumental (spotify)
Jag skulle kunna drunkna i all den vackra musiken.

Jag fick igår reda på att en tjej jag känner är släkt med Jussi Björling. Hennes farfars kusin. HUR JÄVLA COOLT ÄR INTE DET? Och dessutom är jag extreeemt cool som känner henne. Enligt henne är jag tydligen en stoooor teatertalang. Vet inte om jag håller med, men sånt är kul att höra i alla fall. Mycket trevlig ung dam det där.

Det var fest igår förresten, det sa jag inte i texten ovan. Men jo, tre flickor fyllde år. Förra gången jag festade med min klass så var Simon hemma hos mig innan och la ut "Ja, jag är kär i Simon Ackemo" på min facebook. Även denna gång var han på besök, och trots stränga uppmaningar fick jag reda på för några timmar sedan att jag hette "Emelie Pitt". Men som min mamma skulle sagt: Somliga straffar Gud genast. Simon spydde halva den kvällen.

Jag säger även som Joanna, att kvällen var dimmig - men extra dimmig för somliga. Jag och Joanna gled dock runt hundraprocentigt nyktra och lyssnade till allas spontana konversationer. Snälla kommentarer tar man åt sig mycket bättre så. Förutom Sagas glädjeord fick jag höra ca 25 ggr att jag verkade vara en så himla bra person och människa. Sen att killen i fråga var den skummaste människa jag någonsin träffat är en annan historia. Inte ens hans Ronliknelser vägde över i slutändan.

Avslutar kvällens resumé med en bild på Jussi Björling:

Länken till den ligger ju redan i det förgående inlägget, men jag känner att jag vill posta hela videon - för gud vad den är bra! Jag vill liksom gråta helt utan anledning. Vilket konstigt nog är positivt.

Keane live på Peace and love!