För några månader sedan började några av mina närmaste vänner att snacka om att de skulle till Peace and love. Jag tvekade först, men nappade till sist eftersom Johnossi skulle dit. Jag vet verkligen inte var jag fick den informationen ifrån - jag måste blandat ihop mina önskedrömmar med den fakta att de spelade där förra året. Hur som helst så krossades min lycka samma stund som jag skrev detta inlägg. Det var inte mer med det, inget att göra åt. De framstod på deras hemsida att det inte fanns några diskussioner om att de skulle dit alls. Jag bestämde mig för att åka till Borlänge i alla fall - och tack och lov för det!

Jag sitter på den stora gräsmattan framför festivalcampingens dittills utplacerade tält. Det är tisdagkväll. Jag sitter med en bunt folk som är en blandning av vänner jag tagit med mig, och folk jag nyss träffat. Anna får ett samtal och när hon kommer tillbaka är det dåliga nyheter: Hon har fått reda på att ett rykte går på campingen om att The Kooks ska ställa in. För min del spelar det ingen roll (även om jag planerat att se dem), men Anna blir ledsen eftersom hon åkt till festivalen från första början p g a dem. Senare på kvällen får vi bekräftat att ryktet stämmer - The Kooks ska ställa in eftersom sångaren Luke Pritchard hade något problem med lungorna. Det börjar snackas om att Peace and love letar ersättare, och en kille som heter Dennis frågar mig vilka jag skulle vilja se istället. Jag säger de enda musiker jag älskar rakt igenom: Johnossi. Jag har ingen tanke eller förhoppning om att de ska komma. I mitt huvud finns inte ens chansen.

Nästa dag sitter vi och flyter bort i solens hetta på samma gräsmatta. Det är jag och Anna. Eddie är iväg gör vemvetvad. När hon kommer tillbaka vänder hon sig direkt till mig:
- Emelie, nu kommer du bli jätteglad. Några tjejer jag nyss pratat med hade fått sms av Peace and love där det stod att Johnossi skulle ersätta The Kooks.
Jag exploderar av lycka. Rykte var det bara då, men det bekräftades mycket snart. Det är svårt att förstå hur enormt det är för mig att få se Johnossi. Jag är ingen musikmänniska. Jag har inte många musikaliska förebilder. Jag gillar The Beatles, men jag gillar inte alla låtar. Jag har inte ens hört alla låtar eftersom jag inte har intresset. Men Johnossi har uppenbarat sig för mig på ett helt annat vis än alla artister gjort hittills. Förra sommaren fick jag höra dem för första gången. Min bror skulle skjutsa mig och satte på deras skiva. Efter det fixade jag några av låtarna på min iPod eftersom jag skulle till Ystad. Hela tågvägen ner lyssnade jag på Santa Monica Bay, Man must dance och Summerbreeze. Därefter lyssnade jag på hela skivan, och efter första veckan på Filmgymnasiet berättade Sally att de släppt sin andra platta tidigare samma år och det blev till att lyssna på den också. Jag bara älskar dem. Det finns inte en låt jag tycker är dålig. Det är inte bara så att jag gillar alla sånger, utan att jag älskarälskar jättemånga av dem. Jag har hört alla låtar som går att få tag i (om inte någon ny från kommande plattan släppts utan mitt vetande). De sopar mattan med Beatles, Ryan Adams, Elvis Presley och Franz Ferdinand.

När jag nästa dag står fem i sju för att se A Camp har jag fortfarande inte fatta det. Trots att jag pratat och tänkt på det konstant sedan jag fick reda på det så går det inte att få in. Jag vet bara att jag är lyckliglyckliglycklig. Jag är i bubblig extas när jag står näst längst fram på Eldorados scenområde. Det går inte att lyssna hundraprocentigt på Nina Persson och de andra. Mina tankar svävar bort till klockan nio. Och när den väl är klockan nio lyckas jag få en plats längst fram. I mitten. På en upphöjnad (skydd för ett jättehok av kablar till scen). Storskärmen står jämsides med mig, och om jag vänder på huvudet kan jag se bilden. Men jag kommer bara titta på den en endaste gång under hela spelningen.

Den en timmes långa väntan är ingenting. Klockan är några minuter i nio och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hyperventilera, flina som en idiot, hjärtstillestånd, hjärnmos. Och plötsligt ser jag John Engelbert i kulisserna av scenen. Jag slutar andas. Gud. Jag har sett min favoritmusiker på riktigt.
När de tillslut kommer ut båda två och exploderar med Up in the air sprängs mitt inre i bitar. Jag är ingen som skriker, dansar, hoppar, klappar och sjunger - men då gjorde jag det. Jag hoppades att Up in the air skulle spelas, men var inte säker och så att de just ÖPPNAR med den gör mig ännu mer total. Konserten gör mig hel. Det låter så himla stört men jag kände mig som en helhelhelhel människa. Alltså inte att jag går runt och är deprimerad och halv hela tiden. Men att jag inte behövde något mer. Just då var jag så lycklig att lyckan sprutade ur öronen på mig. Och sådant är hälsosamt, men jag tror att den liite jobbiga känslan beror på ovanan och att känslorna inte får plats. Även om lycka sprutar ur öronen, så är det inte bara glada känslor som fyller mig. Ett litet styng av obehag är att inte vara sedd. Jag är en i mängden, vilket jag hatar. Jag vill inte ha den rollen jag får.

Oavsett så är världens bästa musiker otroligt fantastiskt underbart grymma live. De ger allt, och det syns. De har förändrat låtarna lite vilket gör upplevelsen en annan man kan tänka sig. De tar sig själva på en helt ny nivå. Om jag får citera John Engelbert när de vann Årets grupp på P3-galan i år:
"Ossi ser ut som världens bästa skribent men han är världens bästa trummis".
Sant. Han ser ut som världens bästa skribent, men är - utan tvekan - världens bästa trummis. Precis som John själv är i sitt slag världens bästa vokalist och gitarrist. Han röst är sin egen. Och tillsammans blir dessa två (speciellt på scen) oslagbara. En duo med en grymt närvaro och energi som tar mig till en ny division. De bränner av Family values, Party with my pain, 18 karat gold, Man must dance, Press hold, Bobby mf. De hade kunnat kört igenom alla deras låtar nonstop utan att jag tröttnat. Det enda jag tröttnade på under upplevelsen var den höga och besatta tjejen bredvid mig som försökte knuffa av mig från min plats (sen henne på bilden på mig, går inte att missa vem som är hon).

Jag tror att en till sak som gör den här spelningen så mycket bättre än de andra är att jag inte såg på skärmen. Alltså när man tittar på storbilden är det som att titta på tv. Jättespejsat med vinklar och sånt. Det blir en skum upplevelse att se artisterna på avstånd utan närbilder och uttryck, och sedan jättetv som får med allt. Att bara ha Johnossi framför mig.. jag vet inte men det känns som om jag fick mer kontakt med vemvetvad. Det kändes mer verkligt, större på något vis.

Sedan måste det ju tilläggas: De är världens sexigaste. Lika sexiga som Gary Oldman, fast på ett annat sätt. Helt sjukt faktiskt. Borde egentligen inte erkänna det här men kan inte låta bli. Det var ju faktiskt en del av upplevelsen. Undviker att gå in på det mer bara.
När allt var över kände jag mig tom men uppfylld på samma gång. Uppfylld av för många känslor men tom över att något så stort kan vara över så snabbt. Jag har nog inte än fattat att jag sett dem live. Det här slog Gustaf Skarsgård-grejen i höstas utan tvekan.

Bilder från spelningen: http://www.rockfoto.nu/artists/Johnossi/gig/20090625/10970/photos/74114
Ögonblicket då bilden som ni ser först togs var jävligt speciellt. Vet inte varför eller hur men det märkte jag verkligen. Det var tidigt i framträdandet och han gick fram lite på scen och fick solen i ögonen. Och han tittade på dem och hade det där ansiktsuttrycket - jag undrade verkligen vad han tänkte.