Jag håller på och tittar igenom säsong 4 och 5 av Grey's anatomy. Jag avslutade fyran nyss och är inne på femman. Jag saknar Burke, jag saknar Addison ännu mer, jag saknar hur Meredith var innan hon blev ett deppoffer, jag saknar Cristinas nästan-nå-lycka, jag saknar när Alex och Izzie var pojke och flicka som var kära i varandra, jag saknar... mycket. Jag tror det var bättre förr i serien. MEN det finns fyra saker som gjort mig utom lycka:

1. Bögsoldatparet. Eller ah, par och par. De väldigt förälskade unga männen som aldrig fick varandra. Mycket sorgligt och vackert. Förmodligen innehöll det avsnittet den bästa kyssen av hela serien. Men poängen är: Mer homosexuella kyssar.
2. Detta anknyter faktiskt till förgående punkt: Erica Hahn och Callie Torres kärleksaffär. Fullkomligt underbart. Alla som sett det vet varför.
3. Att Mark Sloan bara blivit roligare och roligare. Speciellt i lesbiska sammanhang. PLUS POÄNG.
4. Patienten Nick vars hals behövde bevakas eftersom aortan kunde gå sönder. Jag blev kär i honom. Och grät i slutet av avsnittet tyvärr (mycket i säsong 4 och 5 får mig att gråta, töönt).
5. Det jättesöta cancertonårsparet. Vackert, sorgligt och underbart.

Och ja, när man kollar för mycket på den här serien går hjärnan typ sönder. Bara så att ni vet och inte gör det misstaget. Flera gånger, som jag. Ganska trevligt misstag dock trots att jag är beroende och sörjer och engagerar mig i varenda jävla detalj. Eller huvudproiritet är alltid Meredith och Derek. Jag hatar Meredith för att hon ska vara så dampig. Dampdamp, Nu ska jag fortsätta maratontitta.