Jag älskar denna lilla känslan i bröstet. Den sprider värme och skickar ut konstiga signaler i kroppen. Det tisslar och det tasslar, rycker och spinner. Jag ler åt inget, jag blir lyckligt tårögd över ännu mindre.
Visst finns han på riktigt, men kanske bara här och nu. Han andas mot min hals och viskar hur bra jag är. Jag ser mer än den lilla guldgubben i slutet av korridoren. Tänk: År senare är det bara vi. Vad bra vi ska bli. Min kärlek och jag.
Det är en kärlek utan grund, men vad spelar det för roll? Allt som finns är det som känns.