Näst sista dagen på festivalen, fredagen 26 juni, och Ulf Lundell har precis avslutat sitt uppträdande på Utopia. Det är en timme tills 00.30 då Borlänges stolthet ska inta scen för en och en halv timmes spelning. Framför scenen har det redan samlats en stor klunga av trogna fans och över hela scenområdet har folk slagit sig ner i gräset. Stämningen är förväntansfull och jag måste erkänna att jag är en av dem som bidrar till den. Jag är inget troget fan (trots att jag intagit en plats i scenområdets inre area), men Mando Diao har en del riktigt bra låtar. Den största anledningen är nog att min vän Sally har bandet som sina största idoler. Hon höjer dem till skyarna och jag tror att det är därför de har fått en extra guldkant och V.I.S.T.S (Very Important Show To See)-stämpel. Det är inte så konstigt att jag är förväntansfull och skickar ivriga sms till Sally.

Vi uppmanas när det inte är så långt kvar av vakter att resa oss upp och jag intar min utvalda fläck. Den ganska korta stunden av väntan känns alldeles för lång, men tillslut börjar scenen antyda att det är dags. Någon form av operalåt börjar att spelas och en rökmaskin pyser långsamt ut ett hok av dimma. Fansen skriker under hela processen och när låten är slut är publiken så redo som den kan bli. Men istället för Mando kommer två konstiga typer ut som tidigare under festivalens gång presenterat artister. SEDAN börjar ett tickande ljud som håller på en förvånansvärt lång stund. Under detta ljud kommer äntligen personerna vi väntat på ut på scen med ryggen vända mot oss och börjar spela (se klipp 1 nedan). Jag hade nog önskat en mer explosionartad entré. Under operasången fanns det en lång ton - om de sprutat ut rök en stund innan låten och sedan intagit scen under den utan att något sett det hade dom kunnat avbryta sången hur grymt som helst. Väldigt synd!

Efter den smått sega entrén ägde de scenen. Underbar energi, supersnygg ljussättning/-schema, grymt drag, publiken älskade dem - de älskade med Borlänge. Jag fick min Mean street och alla fick sin Dance with somebody. Gustaf Norén höll ett jättevackert tal till Michael Jackson - vilket jag faktiskt lyckades hitta på youtube (se klipp 4). Trots kass kvalité så hör man. Det kanske är mer rörande när man står där nere i publiken (och inte hör kameramannens arroganta grannar), men mja - som sagt så hör man i alla fall vad han säger.

Kvällens stora överraskning bjöd Björn Dixgård på. Sallys Mando-favorit som jag genom henne sett bilder på - och visst ser han bra ut men jag blev väldigt förvånad över att han var så jättejättesexig live. GRYMT sexig verkligen. Bakom min vilda och dansande fasad så var jag faktiskt lite mållös. Och förresten: det är inte varje dag jag dansar som en galning inför folk vilket säger hur bra det var!

En och en halv timme tycktes på spelschemat vara en hel evighet men de visade sig snabbt vara alldeles för korta. Alltför snart hade bandet avslutat med Long before rock 'n' roll och lämnat scenen. Alltför snart stod jag där med en fruktansvärd mersmak.

Resan till att få upp tältet på området och slappna av var otänkbart lång. Det var inte bara att gå av tåget och ta sig till campingen. Vägen dit var inte "bekvämt gångavstånd" som Peace and love's hemsida antytt - i alla fall inte med så mycket packning. I stekande hetta och ömma fötter ville jag helst bara lägga mig ner på marken och dö. När vi tillslut fått tag i våra festivalband och visste att campingen var nära kändes det inte längre fullt så omöjligt att få slå upp tältet. Ack så fel man kan ha. Kön till campingen var enoooooormt lång. De skulle visitera alla väskor. Vi stod nog där en timme, och väl inne var fortfarande inte det jobbiga över. Nu skulle vi köa ÄNNU längre till att få en tältplats. Kön var inte lång, men den rörde sig inte.

Men tiden kom då jag fick sitta och slappna av. Tillslut var tältet uppslaget och vi hade handlat maten. Vi hade pratat lite med folket runt oss och träffat på några riktigt trevliga typer. Alla runt oss hade börjat dricka och festen som skulle vara till festivalens sista timme hade börjat. Och en sak är säker: Festivalcamping är galenskap på begränsad yta. Skräp, fylla, spontanitet, stank, köande, dyrt och en del vandalisering.

Den fulla spontaniteten är nog det som utmärker sig mest av ovanstående. I de flesta fall är det något positivt, men fortfarande på ett knäppt sätt förstås. Min personliga favorit av mina upplevelser är kortfattat en 28-årig skåning som kommer fram till mig och säger:
- Du är kvinnan i mitt liv!
Och sedan kysser mig. Sådant händer i alla fall inte mig varje dag.

Sedan är det ju mycket att folk ska förstöra. En stöld skedde runt oss men som tur var klarade vi oss. Dock så hade några gett oss några fimphål efter några nätter. Och när vi kom tillbaka efter Håkan Hellström lördagnatten så hade någon/några skärt i tältet med kniv, hällt vit kebabsås på det och sedan satt fast en kladdig papptallrik. Sådant är inte kul. Otroligt onödigt också men man måste räkna med det.

Oavsett så tycker jag att festivalens baksidor värt det hela (så länge ingen kommer till skada). Man vänjer sig faktiskt vid att det aldrig blir tyst och stanken, bajamajorna och skräpet kan man faktiskt leva med tillfälligt.

Bara för att jag skrev den där listan så ska Callie sabba allt. Yey.

Filmtvåorna har premiär av deras musikvideos klockan tio som jag tänker faktiskt infinna mig där då. Det tar emot lite eftersom jag måste göra mig klar tidigare och så av min sovmorgon till tolv, men jag hoppas det ska vara värt något. Förhoppningsvis lär jag mig något.

Igår slutade Isa, Anna och Eddie nian. Tänk att det bara ett år sedan jag gjorde det. Jag minns tomheten jag kände efteråt. De timmarna mellan efter skolavslutningen och festen på kvällen var bara ett stort hål av tomma känslor. Jag satt hos Isa, tog lite bilder på avslutningssaker och förmodligen spelade vi sen Sims (inte helt säker faktiskt).
Imorse märkte jag att jag mitt i natten fått två trevliga sms av Eddie som gynnar om mycket roliga historier på fredag. Har Pernilla varit i farten? Det återstår att se!

Slänger upp två bilder från slutet av nian:

Jag och min handledargrupp.

Skolavslutning buhu

Mandomsprovet (eng. titel The Graduate) är en film jag velat se väldigt länge. Dock blev det en liten besvikelse. Visst den var bra, men inte så övertygande. Om den prickat in det också hade det varit kanonbra. Jaja, man kan inte få allt. Grymt soundtrack i alla fall: Skrivet av Simon and Garfunkel (eller snarare Paul Simon, framförd av båda). Pärlor som Sound of silence och Mrs. Robinson!

Min lillasyster har efterfrågat ett inlägg om filmer hon kan se, jag vet inte om hon menade nya filmer, men jag slänger upp några som hon kan gilla. Vet inte vad hon sett dock.

Trailern tillhör The notebook (Dagboken på svenska) - jag gillar den inte men det gör resten av jordens befolkning. Samma sak gäller Shakespeare in love. Juno är en kul film med värme som kom ut 2007. Domino med Keira Knightley är grym, känns typ som att bli överkörd av en ångvält. Amelie från Montmatre är en fransk film som tillhör en av mina favoriter. Varm, rolig och bisarr!

Japp, nu har jag åter internet. Jag har installerat det ALLDELES själv, jag är grym.

Nu är det söndag (nähä?) och jag ska ta det lugnt. Nu när jag har internet ska jag utnyttja ugnen och baka något. Helt poänglöst att ha tjatat så mycket om det om jag inte gör det innan jag åker. Så bakdagen får bli idag. Sedan ska jag städa, skriva ett brev och gå ut lite (+lämna nycklar). Mysigt värre! I'll be back små barn.