Jag är verkligen imponerad - på riktigt! Den här filmen ÄR bra. I korthet handlar filmen om att Arn är i det heliga landet och vill hem till sin Cecilia som har väntat på honom i evigheters evigheter (det händer mycket mycket mer, men det skulle ta evigheter att skriva här. Så se trailern nedan istället, smartare!).

Första filmen var en plågsam besvikelse för det svenska folket, och jag tror att det är anledningen till att tvåans två första dagar efter premiären hade mindre besökare än den förstas. Visserligen såg jag (och Annika) den väldigt poteniella humorn i den och vi har väldigt roligt åt det mesta. Den enda egentliga positiva överraskningen i denna (trots att ettan inte var SUPERbra så har jag väntat mig en bra tvåa, till och med innan kritikerna sagt sitt) är den medvetna humorn. Arns nya norska kompis Harald är väääldigt skojig, och alla i biosalongen jag befann mig i skrattade åt hans repliker.

Rent filmiskt har inte allt för mycket att klaga på. Bra musik, imponerade foto (speciellt för svensk film) och inte det minsta spår av "Hej vi är med i en svensk film och det är därför att våra röster är 10 ggr förstärkta"-tendensen. Stridsscenerna är snygga och den tillhörande smutsen är perfectissimo. Skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Joakim Nätterkvist imponerar stort som Arn, Sofia Helin (det tar emot att erkänna detta) gör en hyfsat fin tolkning av Cecilia (men a) hon borde faktiskt låta bli att blinka så mycket när hennes ögon ligger i fokus och b) hon är grymt trist), Gustaf Skarsgård är utmärkt som Kung Knut (jag sörjer hans långa hår som fick honom att se ut som Bolibompa-Viktor), Bibi Andersson - lika bra som alltid och Stellan Skarsgård är nog störst av dem alla. Han lyser helt enkelt.

MEN ( i sann Tony i Let's Dance-anda), nr 1. När det gäller åldrande hos karaktärerna skiner sminket med sin frånvaro. Speciellt hos Cecilia. Ärligt talat, det har gått typ hundra år mellan början i första filmen till slutet i andra och hon är så slät att man suckar ihjäl sig. Hennes son skulle kunna vara hennes pojkvän. De ser ut som 25 båda två (men endast han är det). Samme sak gäller då också hennes bästa vän Blanca, men det är inte alls lika stor fokus på henne. Nästan alla (jag återkommer till det) männen är också rynkfria, men de skaffar sig i alla fall rejäla skägg så man blir väl lite lurad på det. Stellan Skarsgård karaktär Birger Brosa har tydligen sminköserna orkat anstränga sig med: Han blir både rejält gråhårig med påsar under ögonen och åldersfläckar.

Mitt andra men blir effekter. Effekterna är väldigt bra osv, men jag är tveksam till vissa slowmotion-klipp. Speciellt i åtanke när det ska vara sorgligt. Jag skulle föredra att ta bort musiken och slowmotionet under sådana klipp, det ger filmen en större äkthet som ger mycket mer effekt hos publiken. Jag skulle bli förvånad om jag har fel.

Men nr 3: Cecilia och Arn är väldigt romantiska och allt sånt där med tanke på att de aldrig slutar älska varandra och att Cecilia väntar på honom i typ 15-20 år eller något i den stilen. Men för att ge kärlekshistorien lite mer känsla så tycker jag att hon borde i frågasätta kärleken till honom. Älskar hon honom verkligen eller går hon på rutin(/löfte)? Är han värd att vänta på? Hennes väntan är inte alls lika hundraprocentig förståelig som Arns, med tanke på att han är i krig och det enda sanna han egentligen har som inte är nedsmutsat av ondska är hans stora kärlek Cecilia, som tog hans oskuld och allting! Men hon är faktiskt gryyyymt tråkig. I moviezine.se:s recension skriver recensenten: ""Arn: Riket vid vägens slut" är i grunden även en kärlekshistoria. Eller två. För det handlar ju lika mycket om Arns kärlek till Cecilia som till sin Gud. Och ska man vara helt ärligt så känns Gud roligare, för så mycket tråkigare än Cecilia går knappast att vara. Att hon dessutom inte åldrats de senaste tjugo åren eller ens har ifrågasatt sin lika långa väntan på Arn är väl önskvärt, men knappast trovärdigt? Hon framstår som något så gammalmodigt som en ljuvligt sjungande hemmafru. " Jag kan inte mer än att hålla med.

I slutet snyftade hela biosalongen, inte jag så mycket dock (kommer nog nära jag ser den hemma). Jag var inte överraskad alls, men det är typiskt mig att förutspå händelser i filmer. Innan såg jag också något klipp från premiären och det var någon tjej som sa att hon blev förvånad av slutet, vilket fick mig att förvänta mig ett förvånande slut vilket i sin tur gjorde att jag började förutspå ännu mer. Tråkigt, men sådan är jag. Sammanfattningsvis är det här en väldigt bra film. En klar fyra, men liiite svag. Men då menar jag verkligen lite. Sevärd är den verkligen, men man måste förstås först se ettan. Men då ska man tänka på att tvåan är mycket bättre.