Cabaret

Jag skulle vilja ha tips på bra texter eller dikter vid uppläsning. Eller monologer. Helst som har någon form av betydelse. JAG BEHÖVER HJÄLP, så tack om ni vill hjälpa till lite.


[I vänntann på AJ SI ÄJ]

Mamma har spenderat sin vecka hos mig (om jag inte sagt det) och har nu åkt - med tårar i ögonen, vilket hör till. Nu väntar jag på att ICA [AJ SI ÄJ, hahaha - internt] ska öppna så att jag kan gå iväg och köpa bröd, flingor, glödlampa och pålägg. Jag ska ha världens mysigaste dag. Jag ska bara titta på film, läsa, skriva, måla och pyssla. Så himla mysigt. Jag älskar sådana dagar. Ensamhet är så himla underskattat. Ingen fattar varför jag ibland vill vara ensam och bara vara.

Upptäckter i Mitt liv som hund

Mitt liv som hundJag såg Mitt liv som hund med mamma igår, eftersom hon inte hade sett den. Jag upptäckte då två roliga detaljer. För det första så är kakburken jag har hemma med, som har gått i arv. Den står i Ingemars kök, i hörnet på diskbänken och är precis likadan. En röd, en gul och en grön med lock staplade ovanpå varandra.
Det andra upptäckte jag redan i förtexterna. Fotografen Calle Persson som jag skrev i det tidigare inlägget - när jag kollade upp honom på imdb dök det upp information om att hans pappa var Jörgen Persson. Jag klickade på namnet och tittade bara på de översta och han hade fotat Varg. MEN i förtexterna i Mitt liv som hund dyker hans namn mycket tydligt upp under "Fotograf"!! Jag var tvungen att göra en närmare granskning av denna uppenbart talangfulla person och jag har kommit fram till att han varit fotograf i följande produktioner (bl a): Madicken på Junibacken, Black Jack, Peter och Petra, Falsk som vatten (han har jobbat med Hasse Alfredson och Stellan Skarsgård!!), Tuppen, Du är inte klok Madicken och En kärlekshistoria. Imponerad är jag.

HA nu i efterhand upptäckte jag en ny sak: Melinda Kinnaman som spelar Saga är syster till skådespelaren Joel! Världen är bra liten.

You think you are a new kind of James Dean (Maria Wern-inspelning)

Alla de stillsamma döda - bokomslag- Jahapp, då var man filmstjärna då, flinar Kalle efter att ha varit tillsammans med några andra från klassen efter stranden och spelat "nyfikna åskådare".
Kanske inte riktigt, då få av oss statister ens lär hamna i eftertexterna. Men oavsett så var det en väldigt rolig och intressant upplevelse.

Jag, en stor del av min klass och ett gäng mellanstadiebarn kliver av bussen vid fiskebodarna på Själsö. Jag är klädd i min somrigaste klänning och även en del andra (alla barn och några från klassen) är anpassade till "midsommarklädsel"-koden vi fick. Det är ganska många finklädda äldre på parkeringen där vi klivit av.
En tjej säger åt oss alla att gå mot fiskebodarna och samlas vid midsommarstången. Vi gör som hon säger åt oss och statistansvarige Ellinor stannar upp mig och några andra.
- Ni är från scenskolan va?
Jag antar att hon tror att både film och scen har samma namn och nickar instämmande med de andra.
- Okej, fortsätter hon och pekar på de närmast; Joanna, Theo, Kalle och Denise. Då lånar jag er fyra. Dom håller på och filmar scenen efter den här efter stranden. Det är en huvudlös kille som har hittats i en bil och lite så, och dom behöver lite nyfikna midsommargäster.
Hon visar vägen åt dem och efter en stunds väntan ropar Ellinor alla oss till sig. Hon välkomnar oss och berättar att det skett en försening (scenen mina klasskamrater är vid), men att vi ändå kommer att komma hem senast 16.00 som utlovat. Det jag uppfattade av det som skulle ske i scenen var att en polis funderade på att köpa en hund och "lite så". Hon börjar sedan ganska långsamt att placera ut oss och ge oss uppgifter.

Bland de allra sista kommer hon fram till mig, Caroline, Jesper, Sally och Victoria. Jag får i uppgift att börja och gå några meter bakom Carro, Sally och Jesper som ska sätta sig ned, varav jag sedan ska prata med dom i 30 sekunder. Sedan ska jag gå vidare, prata lite med Victoria och fortsätta fram till ponnyn för att stå där och "titta" (/klappa, prata med folket där). Så jag valde ut en fläck åt mig själv och ställde mig där för att repetera det hela i huvudet. Sen var det bara att vänta och vänta på att de skulle bli klara där borta. Klasskamraterna därifrån var klara och hade kommit tillbaka för att få positioner. Tillslut så kommer det två män från stranden med kamera och annan utrustning. Det kommer en fotograf som jag känner igen RUSKIGT mycket. Hans utseende, röst - allting. Men jag har fortfarande inte kommit på vem han är.

Nu börjar det droppa in folk på allvar. Jag lägger märke till en kille i blårandig t-shirt och stora solglasögon, som jag senare förstår heter Calle (Calle Persson efter en sväng på internet, som bl a jobbat med Selma, Beckserien och Främmande fågel) och är något form av b-foto.
Joanna kommer fram till mig och jag får en ordentlig redogörelse vad som hände borta på stranden (den jag fått innan var väldigt haspig och innehöll mest hur mycket Kalle velat ge Eva Röse en kram). Efter en stunds pratande säger Joanna lågt och glatt:
- Allan Svensson!
Jag vänder mig om och mycket riktigt: Allan Svensson sitter ensam vid husväggen några meter bakom mig. Han har gråsprängt hår och bär mustasch. Så fort jag såg honom prata med någon fick jag intrycket av att han var mycket trevlig, vilket var bestående. Han verkar glad och han har någon form av charmig utstrålning.
Några till ansluter sig till honom och slutligen också Eva Röse - i förvånansvärt långt blont hår, stora mörka solglasögon och iförd en sommarklänning till scenen. Hon såg precis ut som hon gör i tvrutan, så de som tycker hon är jättevacker skulle inte live bli besvikna. Mitt första intryck av henne som person var att hon verkade väldigt reserverad. Men efter att ha betraktat henne ytterligare kom jag fram till att hon mest bara ser ut så. Hon klappade igång teamet, skrattade och log när hon pratade med Allan Svensson.

Efter att filmteamet har riggat upp för första bilden börjar det äntligen hända lite saker. 10 meter ifrån mig placeras Eva Röse och Allan Svensson ut vid ett parkbord. Eva sitter på det och har i det nu uppsatta håret en rosa blomma och Allan står bredvid med ett par svarta glasögon på sig. Regissören Erik springer lite fram och tillbaka. Jag känner inte igenom honom med efter en titt på imdb har jag tagit reda på följande: Han heter Leijonborg i efternamn och mor/farbror är den kända Lars. Han regisserade även Främmande fågel och har gjort Selma och Håkan Bråkan och Josef.

Tillslut sätts alltihop igång. Den muntliga kvinnliga bossen ropar "pass på" innan hon säger det klassiska "tystnad, tagning". Efter det sjävklara "varsegod, börja" utbryter vårt låtsasmidsommarfirande. "Musikanter" dras igång på gitarr, fiol och dragspel och alla börjar röra sig. Medan jag kör igenom mitt schema spelar folk varpa, står med barnvagnar, dansar runt midsommarstången och går hit och dit. Regissören sitter under ett svart skynke med en monitor som visar bilden. Efter ganska många ex antal "varsegod, börja" och "tack" så är det dags för nästa bild som tas i mitten av midsommardansarna. Efter en första tagning så vinkar Ellinor mig till sig. Hon vill att jag nu ska komma från den steniga stranden, upp mot "festen", gå över gräsmattan och sedan fortsätta min vanliga rutt (vilket borde betyda att jag ses i bild men vem vet och vem bryr sig egentligen). Lite knepigt var det att utföra min uppgift fram och tillbaka på stenstranden i mina högklackade skor - men det gick!

När den bilden var klar så var det tack och adjö för alla skådespelares skull. Nästan alla i filmteamet åkte iväg med utrustningen - nu skulle en bild tas av firandet på långt håll. De upptäckte (klumpigt nog - det var inte så himla svårt att lista ut i förväg) att firandet inte syndes p g a fiskebodarna så allt var tvungen att flyttas ut på udden. En tagning - och allt var klart. Applåder, tack för idag.

Jag är fortfarande osäker på vad hela den här serien heter. Maria Wern är det i alla fall och på klappan stod det "Alla de stillsamma döda". Den lär ju då heta det, men man vet aldrig om de inte bestämt namnet än. Hela grejen ska oavsett vara baserad på Anna Janssons böcker "Alla de stillsamma döda" och "Stum sitter guden". Mer info om inspelningen finns här.
Som sagt: Väldigt rolig upplevelse. Även om jag gärna är statist många fler gånger så tröttnar man snabbt eftersom man knappt är delaktig. Jag vill vara närmare kameran och skådespelarna! Jag behöver inte delta egentligen, bara få iaktta och lära på nära håll. En dag så kanske...


Where can all my troubles be? Must be good news chasin' me

FORTSÄTTNINGENEtt par goda nyheter! För det första så hade jag fått ett mejl från discshop igår som avslöjade att en av mina bevakningar hade gett resultat. "Cherrybomb!" tänkte jag lyckligt, men tydligen hade jag bevakat mer än bara den (för länge sedan förmodligen) för DVDn som kommer i oktober är ingen mindre än "Bombi Bitt och jag"!! Underbart om ni frågar mig. Utspelar sig i Skåne och är en serie som var mångas favorit när den gick på 60-talet. Bland annat min mammas. Hon har pratat en del om den och hur kär hon var i Stellan Skarsgård (hans debutroll - Bombi Bitt), vilket gör att jag naturligt vill se den.

Nummer två är att jag på fredag ska medverka som statist i en serie som är fortsättningen på Främmande fågel. "Midsommarklädsel" är instruktionen och det ska bli jättekul! Jag har inte hittat något på imdb om denna serie men har efter lite research med hjälp av att det var Maria Wern fått fram följande: Eva Röse återkommer som Maria Wern och det är förmodligen "Morden i Sandhamn". Jakob Cedergren (Arn - Tempelriddaren) och Alexandra Rapaport medverkar.
Detta ska bli skoj och jag berättar såklart om det här efteråt.


COLDPLAY

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och satt mig ner för att skriva det här inlägget. Jag blir så himla tvär mot "måsten" - till och med mina egna som egentligen är roliga. Lite tråkigare blir förstås det här eftersom min mobil var cp och inte sparade de vackra bilderna jag tog (så vackra som mobilkamerabilder kan bli). Jag ska tigga lite bilder av Anna, men de blir nog mest för eget bruk med tanke på hur sent jag kommer att få dem.

Så ja, hur var Coldplay? Mycket bra! Det är förstås inte min grej att stå och vänta 3 timmar innan insläpp, sedan två timmar till förbandet (White lies, bra de också!) och sedan efter dem ytterligare en timme tills bandet ÄNTLIGEN satte igång. Platsmässigt degraderades jag två gånger så det var väl mindre kul också, jag stod långt fram men såg inte å mycket... MEN bortsett från det så var Coldplay mer än en behaglig upplevelse.

Jag skulle gärna kunnat strukit att de skulle ta sig till andra sidan stadion för att spela bl a Green eyes (stryk från låtlistan tack!). Jag kunde klarat mig utan båda de låtarna som spelades där och den fem minuter långa väntan medan de tog sig dit och tillbaka till scen. Nu gnäller jag väl bara, men det VAR bra. Mycket påkostat, med coola effekter och miljontals tunna pappersfjärilar som sprutades ut i natten under Lovers in Japan. Alla favoritlåtarna förutom Trouble och Speed of sound spelades: Yellow, Viva la vida, Talk, Fix you, Clocks, The hardest part (ännu bättre än orginal som solo med Chris Martin och piano!) och The scientist! Börjar nu efter att ha hört Lovers in Japan och Life in Technicolor ii live gilla dem, och sånt är ju alltid kul.

Sedan är det förstås häftigt att stå 3,5 meter ifrån bandet (ibland bara Chris Martin) när de gick ut på den lilla utbyggnaden (eller vad det nu heter). Men samtidigt så kändes det som om jag borde bli mer "WOOOOOOW" över det. Det var bara "Oj, det här är ju coolt. Dom är enormt stora internationella stjärnor och jag kan se Chris Martins rynkor i pannan". Jag har funderat och tänkt att det kanske är för att jag inte har lyssnat på dom (trots att jag alltid tyckt dom varit riktigt bra - har bara inte blivit att jag lyssnat) förrän framtills nu, men jag tror faktiskt att det är för att jag innerst inne vet att de bara är vanliga människor. Det går som sagt att fundera på längre men det tänker jag inte göra.

Nu är ju frågan om det här är deras sista turné eller inte. Och om de i så fall ska lägga av. Jag måste säga att jag hoppas att det är deras sista. Inte för att de är så usla (absolut INTE) utan för att det känns lite speciellt att ha gått på sista. Egotrippat, jag vet! Men vad kan man göra åt det (vill göra en smilegubbe men det är emot mina principer här på bloggen så - *smilegubbe*)

Måndag igen

Och så har de vanliga rutinerna börjat lite smått. Ny svenskalärare som vi nu har haft en lektion med. Hon verkar bra, men vad vet man efter en lektion? Hon hade tydligen spenderat mycket tid i Västerås för många år sedan, "Det var ju kul - tills det tog slut".

Ny historielärare (och samhäll senare) också. Ung, snäll och verkar bra han också. Han gillar Coldplay vilket alltid är ett plus.
Idag är det tisdag och jag har förutspått att det kommer bli veckans sämsta skoldag. Tre timmar foto, matte B och idrott. Usch.


Mot Stockholm och Coldplay

Det enda som jag har kvar innan jag åker är att packa ner en macka och sätta på mig skorna. Ni får såklart höra hur bra (/dåligt - men troligen inte) det var. Puss!


Ganska roligt - japp


Officiella musikvideon.


"Bokstavliga" och mycket roligare versionen.

Sagan om Emelie och Keane

Keane på Peace and loveJag gör mig klar för avfärd hem. Visst känns det lite dumt att bara vara på ön i två dygn, men jag ska på Coldplay imorgon och det kan inte göras härifrån. I de vanliga förberedelserna (städa, diska) har jag även adderat skriva detta blogginlägg, och att dränka min iPod i musik. Självklart ingår Coldplay i denna procedur, men mitt entuastiska sinne har glatt fokuserat på Keane och Arctic monkeys.

Ett tag innan Peace and love var jag inne på festivalens hemsida där de informerade besökarna om att Keane var senaste klara bandet. Av mycket logiska själ klickar jag mig in till deras lilla biografi. Jag skrockar ironiskt åt 'Ingen kan ha undgått att höra dessa fantastiska britter med låtar som "Everybody's Changing" och "Somewhere Only We Know".' och säger fullständigt övertygad till Annika:
- Jag slår vad om att jag aldrig hört de där låtarna!
Inget konstigt uttalande från min sida (vänner kan vittna om det) för jag brukar aldrigaldrig ha hört något som "alla har hört". Jag lyssnar inte på radio och hänger inte med i musiken om artisterna i fråga faktiskt intresserar mig.

Och så för att motbevisa Peace and love's text så går jag in på youtube, söker på "Everybody's changing", klickar och får en fullkomlig chock. Det hade ju inte varit särskilt konstigt om jag hört låten förr, men faktum var att jag lyssnat på dendär låten så OFANTLIGT många gånger. Just den här låten råkade vara en av mina favoriter på en Absolute music-skiva jag lyssnade på för några år sedan. De enda gånger under mitt liv som jag oslumpartat lyssnat på "modern" musik har varit de gånger en släkting gett mig en Absolute-skiva i julklapp eller under min Rixfm-period i åttan. Och det var så ironiskt att Everybody's changing infann sig som favorit på den skivan.

Efter denna chockartade men mycket lyckliga återförening (som man kan kalla det, jag visste nu för första gången vad artisterna hette - hade alltid trott det var en ensam kille) så klickade jag mig ivrigt vidare till "Somewhere only we know" och upptäckte glatt att jag hört den också. Inte direkt lyssnat på den: den har bara råkat nått mina öron som gillat den skarpt. Av möjligtvis mer än nostalgi bokade jag in Keane på mitt festivalschema. Och jag anslöt mig den vackra natten nedanför scenen tillsammans med en ganska liten skara - men mycket trogen sådan, alla andra infann sig på den största scenen för att se Mötley crue. Och efter att ha väntat en stund möttes vi av tre britter, i ledning av sångaren Tom Chaplin. En charmig ung man som med sin Sverigeanpassade utstyrsel, underbara accent och sköna sångröst den natten rövade bort mitt hjärta. Keane visade ha mycket mer att ge än de två nämnda låtarna på P&L's hemsida. Jag lovade mig själv att sätta mig in i dem och se om de utöver live var något jag ville ha i öronen.
Nu har den dagen kommit - och jag har kommit fram till att de kommer att få bo i min iPod så länge de vill.

The point of no return

"Då var man tillbaks igen då" - som hunden i den gamla Disneyland-reklamen säger (finns en möjlighet att jag alltid hört fel och han säger något annat men vem bryr sig).
Förutom lite nya frisyrer, en ledig dag i veckan och en ny klassföreståndare och svenska- och historielärare är allt sig väldigt likt. Inget att oroa sig för tror jag. Så jag är definitivt inte emoklubbsmedlem längre. Men däremot har jag mycket att göra innan jag går till skolan. Puss.

SUCCESS

Svansjön operan
Nötknäpparen operan
Ticnet gav inte med sig igår och det slutade med att jag med tårar i ögonen gick och la mig. Men nu denna morgon gjorde jag ett nytt försök och hemsidan bestämde sig tydligen för att vara vän med mig! Så alltså: 19 september ska Isa och jag infinna oss på Kungliga operan för att se Svansjön, och den 5 dec ska jag tillsammans med mamma se Nötknäpparen. Lycklig? Ni anar inte!

apa

JAG BLIR HELT TOKIG. Jag har brottats med ticnet i över en timme nu och jag har lust att kasta ut datorn genom fönstret. Efter att ha jävlats med mig 50 ggr påstår dom nu att det inte finns biljetter kvar. SÄKERT. Jag har fått fem olika tvåplatsversioner på den sektionen - hur skulle alla dom plötsligt var borta? ARGARGARG

Glory days to come

Min kalenderbild

Jag kanske inte riktigt är något bra virke som medlem i emoklubben - men nära på. Jag har varit förväntansfull men ändå känt olust av tanken av att åka tillbaka till ön. Det största negativa har varit att ha alla som man tycker om så långt från, nu under sommaren har man ju vant sig vid att kunna umgås obegränsat. Men jag har ju min nya lägenhet nu, ska få träffa alla kompisar, se schemat och använda min nya kalender. Det var först nu för någon timme sedan när jag skulle städa på rummet och packa väskan som depressionen fyllde mig. Jag satt mig bara på stolen i rummet och tittade på allt. Jag kom igång tillslut och har nu bara dammsugandet kvar vilket lämnar mig att leva de sista timmarna ostörd. Jag vet verkligen inte varför jag får den här deppattacken nu. Eller det är ju logiskt, men känslorna är egentligen bara tomma. Jag ville begrava mig med mina Harry Potter någonstans.
PLUS att min mobil inte funkar så jag kan inte höra av mig till Caroline och Victoria.
PLUS att jag inte har några strumpor för mamma har kastat dom för det var hål i typ alla.
PLUS att Eddie har världens sötaste kaninungar som jag vill ta med allihop till ön. Och bara för att jag inte gör det kommer Eddie att koka kaningryta på dom vilket betyder att jag är världens sämsta djurvän.
Jag är alltså en ensam och strumplös djurmördare. Buhu.

För här är vi nu, bara vi två

Jag är exakt så sorglig som en människa kan bli just nu. Fast på plussidan så känner jag mig som Ingrid Bergman på fotot med Burgess Meredith i pjäsen Liliom, vilket när man tänker efter är ganska konstigt. Hon ser mycket lycklig ut på den bilden. Fast det har inget med det att göra utan bara flätan i håret. Men jag tänker fullborda det hela med att bli lycklig också. Eller fullborda kanske inte är rätt ord då jag i så fall borde gå hela vägen med folkdräkten.
Folkdräkt eller inte, jag tänker vara modigare än jag brukar och ta tag i saker. Från början var det en lång process med stödord (för mitt minne), men efter ett långt tårdrypande samtal med mamma och pappa kom jag på vad som verkligen spelar roll. Det är en sak. En av de tre som varit absolut viktigast från exakt att jag var två och ett halvt. Så stördorden är utbytta mot något på hyllan hemma. Och det här kommer gå bra. Jag har trott på det hela mitt liv, nästan endast i mitt eget avseende och i böcker men det spelar ingen roll. Det är totalt oväsentligt i vad som handlar om att jag fastslår mitt liv. För det är vad det hela handlar om. Min identitet. Utan det är inte jag jag, och utan henne eller mig finns det inte.

Som en liten parantes över denna text som inte gör någon klokare så handlar det bara om att få skriva av sig. Jag mår bättre av att få uttryka mina känslor via skrift, så enkelt är det.

Baby cherryface

Anna med två A, rosor, medeltida krogar, knäktar, beslutsamhet, kåta fårstunder, förargelseväckande beteende, Nordegravar, Johnossi, uttråkning, svinaktigt beteende, skrattattacker under fel omständigheter, kris, lösningar.
Japp.

John Hughes is no more

Dålig nyhet på moviezine idag. Snyft. Vila i frid.
John Hughes

Snyftkalas med Måntand och hans vänner

Om två timmar och 18 minuter ska Eddie och Anna stå på min avfart för att hämta upp mig och Isa - sedan bär det av mot Nynäshamn och Visby. Nu ska jag göra mig i ordning och sedan packa och städa det sista. Jag sov hos Isa i natt och vi pratade länge = 2.5 halv timmars sömn. Men helt klart värt det, mer än vanligt vill jag påstå.
Nu på morgonen har jag setat och småbölat under frukosten. Egentligen har jag småbölat hela veckan. Jag har läst om Harry Potter och fången från Azkaban för ca 35e gången och denna gång är mycket smärtsammare än de tidigare. Med sjuan i färskt minne känns det jobbigt. Var och varannat kapitel med min favoritkaraktär frambringar krokodiltårar. Och under vissa delar snyftar jag över att min favoritskådis inte får vara med i filmerna längre. Den karaktären försvann för länge sedan från böckerna vilket gör att det egentligen inte är hans saknad som får mig ledsen, utan det är när filmen kom ut 2007 jag insåg att min favoritskådis aldrig mer skulle synas på filmduken i det sammhanget. Mycket deprimerande tankar.
Och jag är blödig och har verkligen inte tid med det här.

Optimist - javisst, svåra tider - vad trist

Jag gillar drömmar om skånska dejter
Jag gillar Penelope
Jag gillar Harry Potter
Jag gillar att mina simmar har blivit snygga
Jag gillar veckans sociala kvällar
Jag gillar att jag får träffa Isa på onsdag
Jag gillar att jag åker till Visby i övermorgon
Och jag gillar särskilt de britter som påstås befinna sig i den nämnda staden
Godnatt.

Lyckad grillning

Igår hade jag grillkväll och det var extremt trevligt! Det gjorde inget att bara hälften av gästerna kom (visste det på förhand alltså). Linnea, Madde, jag och Johanna satt efter maten och pratade till klockan var tjugo i ett. Vi har bestämt oss för att fortsätta ha matkvällar, och vi kommer att låta det gå runt hos varje! Det låter underbart i mina öron. Jag blev också glad över att mina bogskivor var goda att grilla.

Nu ska jag ut och jogga och klockan elva ska jag äta lunch hos farmor och farfar. Efter det ska jag handla mat och grejer och sen ska jag göra i ordning mig och fixa till grillkvällen. Jag vet inte om jag nämnt det, men jag ska ha en till fast nu med Sara, hennes pojkvän, Rasse, Jonte, Oliver och David D. Vanliga David (R) kunde inte komma.
Nu ska jag ge mig ut. Vi höres!

RSS 2.0