Jag och en vän hade en diskussion huruvida Mikael Persbrandt på bilden nedan var sexig. Jag tyckte att det var komiskt på något snuskigt sexigt sätt, alltså: Persbrandt-sexigt. Hon tyckte att han endast var äcklig, visst var han manlig och kroppsligt snygg men också otroligt dryg smutsig. Jag påpekade att det var svett för att han stod på scen, men hon vägrade att ge sig att det inte var något att ha. Då denna vän är lite förtjust i en yngre kille så sa jag att hon snöat in på pojkar, vilket slutligen ledde till att jag sa ”barnarov”.
-          I så fall vore ju du och Persbrandt VERKLIGEN barnarov.
Ägd.

Inser nu att det inte ALLS är lika kul såhär, men äsch. Återgivningshumor funkade inte här. Men nu har jag skrivit texten trots att jag inte har tid och då får det vara. Puss!

Det är få dagar om året jag faktiskt lääääängtar efter att få gå ut, då jag inte vill annat än vara ute. Då vädret gör att luften känns som ny och man bara vill andas och le. Exakt ett sånt väder är det just nu i Visby. Det är den vackraste vinterdag med strålande sol och allting bara glittrar. Jag vill så gärna ut och springa, men jag måste till båten och då är knappast svett det jag önskar mig mest av allt. Så i stället blir det att packa, städa undan lite och gå till pappersinsamlingen. Aja. Man kan inte få allt.

Ibland får jag en sån oerhörd lust att skriva en mer uttömande text om egentligen vad som helst, ja en krönika brukar det väl resultera i. Vid tiotiden igår när jag satt på tåget påväg hem så fick jag just en såndär känsla. Så jag tog fram mitt rödblommiga block och skrev ned det här:

Alla läser vi väl då och då tidningar. De flesta oftast dagstidningar, men alla unnar sig då och då en så kallad veckotidning.
Jag har tre favorittidningar. Den första är svensk Damtidning som alltid gör mig på gott humor, den andra är Kalle Anka & Co (ja det är sant) även om den var nästan tredubbelt bättre för bara några år sedan. Kanske inte de mest vanliga läsetingen för en artonåring, en barn- och en tanttidning enligt generaliserande mått mätta. Men så är fallet.
Min tredje favorittidning heter Kupé.

Ja, Kupé – gratistidningen som kommer ut varje eller är det varannan månad på tågen. Det är nog fler än jag som uppskattar dessa papperssidor, men jag tror det är relativt unikt att ha den som ”favorit”. Fast mycket ligger nog i att den är just gratis. Nånstans tror jag många räknar bort den som ”riktig” på grund av det. Vi människor har ofta en tendens att sträva efter det lite exklusivare, varför önska sig något man kan få utan att betala.

Men vad gör då att jag faller så pladask? Först och främst så är den otroligt snygg. Jag älskar den stilrena layouten med väl valda färger och alltid snygga bilder.
Men utseendet gör inte en tidning läsvärd. Den måste vara välskriven med bra innehåll. Och det är och har Kupé. Dessutom så är alltid numrets intervju med en officiell person fantastiskt bra (och snyggt). Jag har fina minnen av förrförra med Helen Sjöholm och ett både årsgammalt och nyare med Robert Gustafsson. Alldeles nyss gottade jag mig i det med Eva Dahlgren som ligger bredvid mig just nu.

Det finns många snygga och välskrivna tidningar därute. Väldigt många. Själv har jag knappt läst en bråkdel. Men det beror nog mest på att när jag går in i en Pressbyrå med ett rejält utbud får jag miljöångest – förstå hur mycket papper som går ut till den här ENDA butiken.
Men oavsett så finns de där. Jag har stött på en del som jag sedan aldrig återvänt till, precis som jag alltid återvänder till Vecko Revyn som jag inte riktigt känner ger mig något trots att den är väldigt bra.
Nej, det handlar om kemi. Det är kemin som gör att jag verkligen älskar en tidning. Vad den får mig att känna. Och Kupé fyller mig av en underlig harmoni. Och hjärtat mitt av längtan. Längtan efter en trygg framtid som finns där ute någonstans. Av god ekonomi och ett tillfredsställt arbete. Men främst av resor och upplevelser – och möjligheter. Jag dyker ner i ett reportage om Göteborg som får mig att sucka av längtan, jag behöver bara läsa rubrikerna i det om Lofoten i Norge för att veta att jag vill dit. Varje gång jag slår upp Kupé gläntar den lite på livet där framme. Till något som kanske kommer snart. Men till skillnad från den längtan som ofta fyller mig framtidsångest i samband med studenten så får Kupé mig att längta utan oro. Kupé får mig att stanna upp, att vara lycklig med nuet och inte veta vad som komma skall. Bara låta mig lita på att det kommer bli fantastiskt.

Jag håller på och kolla upp resor till Göteborg. Eller, nu är det faktiskt färdigkollat. Jag behöver bara en reskompis (en artonåring, dessvärre). Nu sitter jag här med mitt kalla te och om en kvart börjar idrottsgalan. Ni får en egobild också, som utfyllnad för att jag lägger upp för lite bilder här. Jag ser förresten alltid så "söt" ut i min kamera, lite sådär mumintrollaktig ut. Men äsch:
     Jag skulle ha sprungit ut och joggat innan galan, men av någon anledning blir fördröjningen tillslut så illa att jag inte skulle hunnit hem i tid. Men äsch. Jag hinner imorgon. Och då är även Caroline tillbaka på ön. Vi ska fika och uppdatera om varandras liv, jag längtar!

Och det här är mössan i leverantörens 3D-grej. VISST ÄR DEN GULLIG? Och under skärmen finns alltså också "Visby" inpräntat (man måste välja en stad, för er som inte visste det annars, annars hade jag givetvis valt något annat). Vad som står på baksidan säger jag nästan inte till någon. Intern rolig grej som ska göra premiär när det är dags! Puss

Och mina tankar om att byta bloggadress och börja om på nytt ligger fortfarande och lurar. Det känns som om jag väldigt nyligen bara växte ur det här stället. Jag har tidigare tänkt "vad skönt att ha wordpress" eftersom att det är tusen ggr bättre, men vill inte "förlora" det här. Jag vill ha allt ur mitt liv sparat, och det här blir mitt arkiv. Det känns som att sidan skulle försvinna och jag slutade här. Blä jag vet inte. Nu när jag tänker efter känns det som om jag inte vill blogga alls längre. Men nu är jag i för sig knas i huvudet i allmänhet så det är knappast rätt tidpunkt att ta ett beslut. Det blir som med allt annat, vi får se.

Jag tror aldrig jag har tipsat er om den här bloggen. Det är Hannah Arnhög som skriver om sex där, som är sexrådgivare på tidningen Veckorevyn (och även bloggar i deras tjänst). Jag trodde aldrig att jag skulle vilja läsa en sexblogg, att det på något sätt för mig skulle vara olustigt. Att människan som skapade en sexblogg på något sätt skulle vara konstig. Men jag råkade ramla in hos Hannah och hon gör det verkligen bra. Hon är rolig, insiktsfull och smart. Dessutom så är hon så sjukt mycket kvinna, och den enda personen jag ville använda adjektivet ”ball” på. För hon är verkligen ball. Hon inspirerar med sitt härliga självförtroende och självkänsla. Så läs, för guds skull.

Själv kan jag ibland tycka att jag ibland sexanspelar alldeles för mycket här och på min twitter. Och nu tänker säkert många ”eh va, du skriver väl aldrig om sex”. Nej, det handlar mer om min tendens att antyda hur sexiga folk är och hur gärna man vill ligga med dom. Och när jag tänker efter så inser jag, förutom att det var länge sedan jag skrev ordentligt här, att det kanske inte är så mycket. Och sen inser jag ännu viktigare att det inte alls är sex utifrån mig själv jag. För det är det som gör mig olustig, att jag skulle kännas oseriös och vara alldeles för personlig. Men jag har aldrig någonsin i hela mitt liv offentliggjort mitt eget sexliv och mina tankar och upplevelser runt det. Så jag ska sluta tänka så.

Jag har recenserat (och läst) Robert Gustafssons självbiografi. Den var verkligen bra, och personligen tycker jag också att jag fick till texten om den. http://bokevolution.wordpress.com/2011/01/11/fran-vaggan-till-deadline-av-robert-gustafsson/

Jag önskar alla ett gott nytt bokår på bokevolution, läs det här!
Och snart kommer recensionen av Robert Gustafssons självbiografi.

En spontan tweet från min sida leder till ett svar från Fritidsresor själva. Undrar vem som är så pass kul att han eller hon skriver detta?