Jag har nyss sett en förtjusande liten film – om jag får använda det ordet. ”Miss Potter” med Renée Zellweger, Ewan McGregor och Emily Watson. Den handlar om barnboksförfattaren Beatrix Potter och hennes liv. Vackra kostymer, söta sagor, fin kärlek, sorg, styrka och brittiska miljöer förpackat till en – ja – förtjusande film. Definitivt en jag ska inhandla för att sitta och titta på med en kopp te i handen medan jag gråter, skrattar och ler.

Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones ska vara här på ön, men tyvärr har jag inte sett glimten av dem. Det hade varit väldigt roligt att se Michael Douglas. Men däremot så såg jag och Malin nyss Mikael Persbrandt. Han åt en KORV. I en bil. Han var solbränd och skäggig. Om han hade kunnat läsa mina tankar några sekunder efter att jag sett honom hade han vetat vad jag drömde om honom för några månader sedan. Men som tur kunde han nog inte det.

http://www.iwl.me/
Jag (mamma) hittade en rolig notis i Dagens nyheter om en sida på internet som jämför ens sätt att skriva med andra författares. Jag tänkte att det skulle vara roligt att testa och lät analysera en novell jag har skrivit i Engelska B. Tydligen skriver jag som Chuck Palahniuk. Först undrade jag vem fan det var, men tyckte jag sedan jag kände igen det och när jag sökte visste jag varför. Det är han som skrivit boken ”Fight club”. Huruvida den är bra eller inte vet jag inte. Och jag vet inte heller hur exakt denna hemsida är, men äsch. Roligt hur som helst!

Ja, det var väl ett litet tag sedan ni hörde av mig senast. Så tänkte bara säga att jag lever. Och för tillfället är förträffligt glad. Jag är supersporrad att läsa (tack vare Eddies och min bokevolution.wordpress.com) och har upptäckt att bibliotek här på gotland har ljudböcker på engelska. Vilket är helt otroligt! Stephen King, Ian McEwan, Emily Bronte, Marian Keyes… och det är bara de jag kommer på nu. Nu ska jag återgå till min läsning, puss!

Åh jag är så hopplöst förälskad. Lee Pace har stulit mitt hjärta. Eller… rättare sagt har hans karaktär Micheal i ”Miss Pettigrew lives for a day” gjort det. Sak samma. Jag såg filmen igen ikväll med hela familjen, och åhhhh säger jag bara. Mina ögon tindrar mer och mer desto längre in i filmen vi kommer. Han är min idealman! Passionerad, vacker, ömsint, omtänksam… Jag är förlorad. Men jag vet hur jag fungerar, snart nog är hjärnan tillbaka på jorden. Även om jag känner att denna man faktiskt väckt andra känslor än de andra förströelseförälskelserna jag har haft. Jag får hoppas att jag träffar på hans like i den riktiga världen innan jag hinner lova mig till någon annan.

Idag såg jag Watchmen. Det är en film jag velat se sådär ”halvmycket” ett bra tag. Jag har varit engagerad i den men inte tillräckligt för att se till att se den. Till och med när min lillasyster haft den. Men engagemanget sjönk ju lite när hon insisterade att den sög (även om hon kanske inte av mig är känd för sin fantastiska filmsmak).

Men nu såg jag den, och den överrumplade mig. Ingen vanlig superhjältefilm (men det visste jag redan). Otroligt visuell på ett mer ”diskret” vis om man till exempel jämför med Spider-man 3. Den har en påkostad snygg stil som håller sitt signum rakt igenom. Det enda jag ibland önskade de kunde avstått ifrån är den ibland för mörka ljussättningen vid ögonen. Och då inte på välvalda ställen. Utan i scener då man verkligen vill se känslorna speglas i ögonen. Men förutom det är ljussättningen klanderfri. Sjukt snygg verkligen.

När man verkligen kan tekniken (i alla dess former) så har man fördelen att kunna visa så gott som vad som helst och få folk att älska det. För det första: sex. Det håller inte alltid, varför är en annan historia. Men i Watchmen är det med – och det är snyggt. Även om det inte är särskilt relevant för historien då man inte går tillräckligt djupt in på Malin Åkermans karaktär Laurie.
För det andra har de (nästan) med en våldtäkt. Jag kan erkänna att det bästa som jag vet på film är just våldtäkt, och ja – det låter sjukt. Men det finns nästan inget starkare och mer plågsamt och känslosamt än just det, och enligt mig gör det sig bäst av alla medel på film. Mina egna ambitioner i filmskapande är just att få folk att känna saker ändå in i magen, så att det gör ont. Och våldtäkt är ett medel man lätt kan skapa de där känslorna om man gör det bra. Och Watchmen gör det förstås bra. Riktigt jävla ful typ som är omoralisk med självsäkerhet som i försök att få ett ligg blir förbannad, misshandlar tjejen och sedan är på väg att våldta henne på ett biljardbord. Att tillägga är att det är otroligt relevant för historien.

Historien har en sammanhållning, men det är mycket annat som sker – utan att man direkt tänker på det. Men man blir aldrig uttråkad på grund av det ändå snabba tempot (som kanske ibland till nackdel smiter förbi en del detaljer man vill ha). Som sagt är det väldigt snyggt. Ännu roligare är att det är 80tal med inslag av de tidigare årtiondena. Musiken är något att notera. Det är välvalda och roliga låtval, och väldigt unikt i superhjältefilmssammahang. Några låtar är: ”The times are A-changin” med Bob Dylan, ”All along the watchtower” med Jimi Hendrix, ”Hallelujah” med Leonard Cohen , ”Unforgettable” med Nat King Cole och ”Sound of silence” med Simon and Garfunkel.

Detta är en film som verkligen suger sig fast. Man tänker på den mycket och jag kommer förmodligen köpa den. Filmer som suger sig fast brukar ofta tendera till att bli en av favoritfilmerna när jag ser den igen. Men den saken får jag återkomma om.

Jag förstår om ni är lite trötta på mitt simssnack. Men om er favoritsim hade fått en meteorid i huvudet hade ni också klagat. Han sprang ut på tomten och ”reagerade på meteorid”. ”Jaha vad spännande” tänkte jag och väntade på att det skulle hända något. Det dröjde ett tag, men helt plötsligt hände något med dunder och brak. FJIIIIIIIM, sa det och sen kom världens största explosion som skakade allt. Framför huset stod en stor grop med en stor sten, massa stenar runt och eldsvådor lite här och var. Och ingen favoritsim. Han dog. Av en meteorid. HALLÅ?!