Har studentat mig, och en vecka senare var det dags för studentmottagning. Fina dök upp, två randoms, det hälsades, togs emot presenter och kuvert, det åts, pratades, dracks lite, några gick hem, några blev påverkade, splittringar sammanslogs och någon fylletuggade, några plågades mot slutet, några gick slutligen hem, någon bröt upp, presenterna öppnades i ensamhet, någon snyftade lite, resten gick hem, det plockades undan och någon grät av saknad, rördhet och allt man kan tänkas känna av för mycket och för lite kärlek. I den ordningen.

Nu har vi varit i Almedalen och satt på oss studentmössorna. Staden vibrerar, om någon timme är det dags för Hamnplan. Alla tänker samma, alla är lika taggade! DET KOMMER BLI FETT

Var inne och kikade själv här för att få inspiration till mitt hyllningstal jag ska hålla på fredag i Svenska C. Inspirationen uteblev, jag upptäckte bara att jag inte skrivit här på snart en månad. Äsch. Men något kan jag väl säga. Skryta lite, för att hålla i bloggens ständiga tema: Jag kom trea i en novelltävling! Gotlands kommunala skolors biblioteks novelltävling, lite mer specifikt. Jag översatte en novell jag skrivit i engelska B och upptäckte när jag skulle lämna in den att den var två sidor för långt, men jag mulade ner den i lådan i alla fall. Tydligen så märkte dom inte att jag egentligen inte var tävlingsbehörig, men det var bara bra. En presentkort på Bokia för 100 kr blev mitt pris, och en rosa blomma som vissnat och numera bodde i papperskorgen. ”Men den var väldigt fin” som bibliotekarien sa innan bibliotikarie nr 2 tog upp den ur hinken. Förmodligen var prisutdelning i fredags eller nåt. Jag vet inte. Det var min svenska C-lärare som berättade för mig på lektionen att jag kommit trea. Hon tyckte förövrigt att novellen var jättefin och älskade Cornelis-inspirationen och nämnde alla fantastiska stilmedel jag använt. Stilmedel som jag inte visste att jag använt. Men man ska inte klaga. Jag kom trea, tjoho! 

Han har delat upp Sverige i två läger, den där Petter Northug. En sida som hatar honom blint, och en annan som lagt sig på rygg med händerna i vädret och sagt ”Okej, fine, han är bäst i världen”. Jag tänkte skriva en krönika om hatsidan, den var till och med klar i huvudet, men – jag blev visst lite förälskad innan jag hann fram till datorn.
     Japp. Jag är nog lite kär i den där Petter Northug.

Ibland får jag en sån oerhörd lust att skriva en mer uttömande text om egentligen vad som helst, ja en krönika brukar det väl resultera i. Vid tiotiden igår när jag satt på tåget påväg hem så fick jag just en såndär känsla. Så jag tog fram mitt rödblommiga block och skrev ned det här:

Alla läser vi väl då och då tidningar. De flesta oftast dagstidningar, men alla unnar sig då och då en så kallad veckotidning.
Jag har tre favorittidningar. Den första är svensk Damtidning som alltid gör mig på gott humor, den andra är Kalle Anka & Co (ja det är sant) även om den var nästan tredubbelt bättre för bara några år sedan. Kanske inte de mest vanliga läsetingen för en artonåring, en barn- och en tanttidning enligt generaliserande mått mätta. Men så är fallet.
Min tredje favorittidning heter Kupé.

Ja, Kupé – gratistidningen som kommer ut varje eller är det varannan månad på tågen. Det är nog fler än jag som uppskattar dessa papperssidor, men jag tror det är relativt unikt att ha den som ”favorit”. Fast mycket ligger nog i att den är just gratis. Nånstans tror jag många räknar bort den som ”riktig” på grund av det. Vi människor har ofta en tendens att sträva efter det lite exklusivare, varför önska sig något man kan få utan att betala.

Men vad gör då att jag faller så pladask? Först och främst så är den otroligt snygg. Jag älskar den stilrena layouten med väl valda färger och alltid snygga bilder.
Men utseendet gör inte en tidning läsvärd. Den måste vara välskriven med bra innehåll. Och det är och har Kupé. Dessutom så är alltid numrets intervju med en officiell person fantastiskt bra (och snyggt). Jag har fina minnen av förrförra med Helen Sjöholm och ett både årsgammalt och nyare med Robert Gustafsson. Alldeles nyss gottade jag mig i det med Eva Dahlgren som ligger bredvid mig just nu.

Det finns många snygga och välskrivna tidningar därute. Väldigt många. Själv har jag knappt läst en bråkdel. Men det beror nog mest på att när jag går in i en Pressbyrå med ett rejält utbud får jag miljöångest – förstå hur mycket papper som går ut till den här ENDA butiken.
Men oavsett så finns de där. Jag har stött på en del som jag sedan aldrig återvänt till, precis som jag alltid återvänder till Vecko Revyn som jag inte riktigt känner ger mig något trots att den är väldigt bra.
Nej, det handlar om kemi. Det är kemin som gör att jag verkligen älskar en tidning. Vad den får mig att känna. Och Kupé fyller mig av en underlig harmoni. Och hjärtat mitt av längtan. Längtan efter en trygg framtid som finns där ute någonstans. Av god ekonomi och ett tillfredsställt arbete. Men främst av resor och upplevelser – och möjligheter. Jag dyker ner i ett reportage om Göteborg som får mig att sucka av längtan, jag behöver bara läsa rubrikerna i det om Lofoten i Norge för att veta att jag vill dit. Varje gång jag slår upp Kupé gläntar den lite på livet där framme. Till något som kanske kommer snart. Men till skillnad från den längtan som ofta fyller mig framtidsångest i samband med studenten så får Kupé mig att längta utan oro. Kupé får mig att stanna upp, att vara lycklig med nuet och inte veta vad som komma skall. Bara låta mig lita på att det kommer bli fantastiskt.

Jag recenserade ju ”Överenskommelser” igår, och hittade därefter Simona Ahrnstedts sida/blogg och twitter. Därefter twittrade jag själv om det, och gissa vem som skrev ett inlägg på sin sida? Jo minsann, den fantastiska författarinnan själv! Läs här.

Som jag sa i min tweet, hon inspirerar verkligen mig. En debutbok som är så genial, och dessutom så fick hon massa avslag innan boken slutligen fick ja till publicering. Jag vet inte om det har hänt er, men ibland kan saker inspirera mig så att man känner hur inspirationen flödar genom kroppen. Så jobbar man bäst! Och är det något jag verkligen vill så är det att få klart en av mina påbörjade romaner. Men när jag läser hennes historia och hennes texter (och all uppskattning hon fått) så känner jag bara - klart jag kommer att göra det!

Jag har äntligen fått en praktikplats. Det är så otroligt skönt. Titan television i Stockholm! De jag praktiserar hos gör mest skrivbordsarbete under min period v. 44-45 men det känns finemang. Det är tydligen Simon & Thomas (eller vad det nu heter), ett matlagningsprogram och tre reailtyserier som gäller.
     Det enda som jag kan tänka mig blir jobbigt blir att pendla hemifrån till Stockholm varje dag, och sedan från centralen till vad nu detta ställe ligger. I rusningstrafik. Blä. Och jag gillar ju verkligen inte kollektivtrafik. Men det får gå. Det går. Nu ska jag ut och jogga. PUSS

Alltså jag blir irriterad på mig själv. Ibland får jag framgångsångest. Och jag hör ju själv hur jävla löjligt det låter. FRAMGÅNGSÅNGEST?! Vet ni hur gammal jag är?! Jag är sjutton! Snart arton, men ingen skillnad. Jag fattar inte vad jag håller på med. Eller snarare min hjärna. Men så är det. Jag längtar liksom dit, och det utlöses ofta när jag sett för mycket bra tv eller film eller nåt. Jag har bråttom, och det känns som om jag inte anstränger mig tillräckligt eller något. Va fan. Sjutton är jag. Jag har hela livet på mig. Ha sex med Henrik Schyffert, skratta tillsammans med Magnus Betnér och titta på film med Soran Ismail kan vänta (ja, det var en överdos av Roast på Berns som utlöst dagens ångestattack). Jag blir så trött. JAG ÄR LITEN. Oerfaren. Jag skulle inte ens ha kunnat förverkliga mig själv om jag var allsmäktig. Tiden har inte funnits. Så i stället för att gnälla ska jag nu ge mig ut och jogga. Sen ska jag hem, ringa min mamma och prata om praktiken, sedan ska jag fan skriva på de där manusen som jag ångestar mig över. Bara för att jag inte har kommit halvvägs i mitt slutprojekt som ska lämnas in i slutet av MAJ nästa år betyder det inte att jag är så lat att jag förstört min framtid. Skärpning människa. Du vet var du har dig själv. Du vet vart du är på väg. Over and out.

Min svenskalärare mejlade mig igår på Facebook och sa att jag skulle ringa en kille på Gotlands Allehanda (den skrivtävling jag var med i).Ahapp, tänkte jag, vad spännande!
     Idag vid tolvtiden ringde jag honom och han var en väldigt glad prick. Han berättade att de försökt få tag i mig innan publiceringen (varför de inte mejlade kan man då undra) och det hade lett till att jag nu missat en prisutdelning. Jag visste inte ens om att man kunde vinna något! Och han sa att jag hade ett pris att hämta ut hos honom och även vunnit en resa till bl a Drottningholm med de andra vinnarna. ”Det kanske låter lite tråkigt, men det brukar vara väldigt mysigt” sa han och jag tänkte att alla resor är väl roliga så länge man vunnit dem. Även om temat är världsarv. Mer än så vet jag inte om resan, det får jag veta mer om i veckan antar jag!

Den här dagen såg jag mest fram emot kan jag säga. Varför? Jo, jag skulle gå på balettens morgonskola klockan tio. Vilket alltså innebär att sitta några meter ifrån massa de mest fantastiska människorna jag vet, medan de utövar det vackraste som finns.

Balettens morgonskola är dansarnas uppvärmning med teknikövningar som de har en timme sex dagar i veckan. Eftersom Kungliga baletten har så många dansare är de uppdelade i två grupper som håller till i varsin sal. Jag började kvart i tio, och fem i tio gick jag och Sophie över till balettdelen på plan 8 (Unga på Operans avdelning ligger också där). Vi ställde oss utanför och jag tog av mig mina skor. En asiatisk gudomligt vacker balettdansös gick förbi. Jag kikade in i träningssalen och såg ett antal dansare ligga stretcha. De låg i split och spagat och bände benen upp mot himlen - där halva jag befann mig. Men tillräckligt mycket av mitt psyke var kvar på jorden för att jag skulle kunna trippa in i salen med en annan tjej efter mig (hon gick i åttan, praktiserade på kostymavdelningen). Mina ögon var förmodligen tefatsstora, men jag försökte behålla ett sofistikerat, svalt och trevligt leende på läpparna istället för ett öronbrett sådant. Jag slog mig ner bredvid pianot, instruören hälsade godmorgon och jag lät blicken falla på alla fantastiska människor. Både unga och lite äldre, men alla med vältränade och smidiga kroppar.

Eftersom det är folk från hela världen så instruerade kvinnan på engelska. Hon talade väldigt lågt så det är ett stort mysterium hur de kunde höra henne och sedan göra rörelserna utan felsteg. En pianist spelade, precis som på alla balettprogram man såg när man var liten. En ung kille som var väldigt söt var helt plötsligt utan byxor. Eller, alltså, han hade byxor - han var inte naken - det var bara det att de var någon form av shorts. Short som var en perfekt imitation av boxerkalsonger. Och jag tycker det inte är något fel att träna i det, men det var väääääldigt svårt att inte ha blicken på benen när de är såååå perfekta. Grekiska staty ben - på riktigt. Han tittade glatt på mig medan han dansade (hur fan gör man det?) och jag försökte undvika att se på hans välskapta lår. Gick bättre efter ett tag.
En man hade skägg. En fläck på hackan och lite mustasch. Han såg bra ut och det var bra, men jag blev så förvånad. Alla andra dansare är slätrakade.

Tiden går fort när man har det roligt sägs det, och jag antar att om man har det gudomligt så går tiden extra fort. Så tiden gick extra, alldeles för fort och jag tog på mig skorna och traskade tillbaka till Unga på Operan. Alldeles salig, förstås.

Unga på Operan har gjort en Nötknäpparparodi av "Nintendo sixty-FOUUUR". Jag fick se den igår, rolig idé!

Jag kom dit tjugo minuter för tidigt så jag tog en promenad en bit ifrån och lärde mig lite om Gustaf III på en skylt. Eller om det var Oscar II? Minns ej. Sen när klockan var tio i gick jag tillbaka och några meter ifrån sceningången ser jag en hop av balettdansare påväg till jobbet. En blond kille som jag kände igen log snällt mot mig, och jag typ smälte. Sen så när jag slutligen placerade mig vid sceningången för att vänta kom ja på migsjälv med att stå och glatt nynna något ur Nötknäpparen. Det gör jag säkert ofta, men just det med att jag stod just DÄR och nynnade och skulle in just DIT kändes ganska otroligt.

Sen så kom då min handledare som var jättesnäll och dagen började på allvar. Jag ska försöka att sammanfatta det hela, istället för att skriva två A4. Sååå. Vad jag gjorde: Jag var på scenen två gånger, där byggarbetare STÄNDIGT jobbar med ljus, kulisser och gud vet vad. Första gången var jag där i ca 5 sekunder, och sen så log jag jättestort i fem minuter.
Jag var med på ett studiebesök en skolklass hade, för att själv få en rundtur i huset. Vi var lite här och var, men bl a Kungliga foajén (som är Hovets, där det finns stolar med tyg för 20000 halvmetern typ som bara Kungen får sitta i). Vi träffade på tre orkestermedlemmar som spelade cello (från 1800-talet, gulp), klarinett och valthorn. Dom var såååå duktiga.
Jag var med på slutet av ett möte med en brittisk Operaregissör, som ska sätta upp Zémire och Azor (Skönheten och Odjuret) nästa år. Jag såg balettrepetitionen av Bolero, Våroffer och Les Noces. Ganska otroligt att sitta alldeles ensam på en balkong med endast orkester, dansare, koregrafer och några få tekniker nedanför sig. Efter det så var jag och min handledare på möte med presschefen om att filma och så. Och nu har jag ska jag sitta i den vaderade avskilda chefslogen på torsdag och filma genrepet av Bolero, Våroffer och Les Noces.
Vad mer...? JO: Imorgon ska jag se operetten Läderlappen och på torsdag operan Figaros bröllop. Jag har varken sett en opera eller operett förr, så det blir att bli av med båda oskulderna denna vecka. Jag är glad.
Idag blir det att filma lite olika grejer, och även se repetitionerna av Bolero, Våroffer och Les Noces igen antar jag. Det blir nog bra. PUSS.