Äntligen. Jag tänker inte skriva exakt allt jag vill ha (på grund av att den önskelistan sitter på kylskåpet hemma i Åskebro), men det allra mesta.

Emelies önskelista julen 2008

- Playstation 2
- Lego frakttåg
- Singstar: Abba+micset, Svenska disney
- My sims Kingdom DS
- LEGO Batman DS
- The sims 2 Apartment pets DS
- Coco Mademoiselle
- i.d. bare minerals puder
- Primer från Make up Store
- Mascara: Chanel de exceptionnel (?)
- Barbie Prinsessbox
- Harry Potter 2 Advance (blocket)
- Georgia Nicholson, nyaste boken
- Gossip Girl: Älskar, älskar inte. och sen den senaste svarta som jag inte minns namnet på

Något roligt ni önskar er? Julklappstips är också väldigt välkomna i kommentarena.

Anna lyssnar på Mr. Curiosity och här sitter jag med "O helga natt" - Tommy Körberg. Fruktansvärt vacker jullåt, speciellt då han sjunger den. Jävlar vilken röst den mannen har. Det är sådant som får mig att längta tillbaka till My fair lady!

Imorgon blir det hemkomst till Västerås för helgen. Det blir en lugn fredag hemma med familjen, och lördagen tänkte jag spendera på stan med Sara, Rasse, Jonte och eventuellt David. Jag och Rasse har bestämt oss för julklappsinköp. Så min plan är att lördag eftermiddag komma hem med kassar fulla av bra julklappar som jag lämnar på mitt rum, och sedan springer jag över till Isa för att se Barbie i en julsaga och spela sims.

Appropå den Barbiefilmen måste jag ju berätta en skön sak Carro sa idag. Det var engelska och vi läser ju böcker och vi skulle just då diskutera dem. Carro hade valt A christmas carol av Charles Dickens och berättade för oss hur extremt tråkig den var och den skulle ju sluta lyckligt ändå och blablabla. Jag rycker då till och frågar hur hon kan veta det? Hon har ju inte läst klart den. Carro svarar då:
 
- No, but I've seen Barbie in a christmas carol.

Hahha det lät så kul. Kanske inte ni tycker, men då får ni glädjas åt mig som uppmuntrades av det! Nej nu ska jag göra laxsallad och sedan läsa färdigt min Twilight som ska vara klar imorgon. PUSSELIKRAMIJULEGRAN.

Idag ska jag vara klar med mitt svenskaprojekt, vi har jobbat med antiken. Jag har tecknat och skrivit en tecknad serie om hur Afrodite kom till. Den blev inte lyckad, tycker jag. Jag planerade att ta till akvarell men jag hade dem och mina tecknarpennor hemma. LYCKAT. Det blev sugig stiftpenna och billiga f;rgpennor. Helt otroligt irriterande. Aja, det blir som det blir.

När jag var liten gillade jag inte Djungelboken. Jag var en av de få - och det höll i sig länge. Ändå tills idag faktiskt. Jag har som tidigare nämnt köpt specialutgåvan (mitt mål är att ha alla klassiker från 97 och bakåt) och idag såg jag den. Jag kan inte hålla med om att den skulle vara den bästa Disneyfilmen som väldigt många hävdar - även om jag kan förstå varför de tycker det. Det är en spontan film samtidigt som den inte är ytlig och har ett viss djup, den är rolig och animationen och musiken är helt fantastisk. Se Kung Loi bara! Hur kroppen rör sig och viktförflyttningen är helt klockren. Nej, tiden är nu kommen att ta tillbaka allt dåligt jag sagt om Djungelboken - det är verkligen dags!

True blood är slut. I alla fall säsong ett. Skarsgård är med typ en minut och säger något på svenska igen!
- Åh du ljuva frihet!
Jag blev helt förvånad och tänkte "vafan är det där? Har jag lämnat något annat på?". Lite insider information sådär. Nu ska jag ta en trevlig promenad ute bland Visby mördare och sedan in och läsa. Jag tänkte publicera min önskelista senare, ikväll eller imorgon.

BAJSELIBAJS. Jag vill också vara på Stockholms filmfestival. Om jag gått på högstadiet hade jag nog tagit ledigt för att kunna vara där dygnet runt. Eller i alla fall tagit tåget direkt efter skolan varje dag. Men nej här sitter jag, läser mailet från festivalen som glatt berättar för mig att den börjar idag (jaja som om jag inte visste det) och tittar på en video från premiären. Som sagt: BAJSELIBAJS. (delar generöst med mig av videon. Gustaf Skarsgård har rakat av sig sitt hår nu - var en tidsfråga egentligen. Men i alla fall)

Jag verkar inte vara ensam om morgonens öde. Min gode vän Annika verkar ha råkat ut för samma sak! Vi båda försov oss imorse. Min klocka ringde 05.00 men självklart DRÖMMER jag att jag ställer om den (vilket jag absolut inte gör), vilket resulterar i att jag vaknar en minut över åtta. Och vi börjar åtta. Jag HATAR att komma försent. Andra gången i mitt liv, och uscuschsushch. Jag fick panik, satte igång mina superkrafter, borstadetänderna/kissade/sattepåeyeliner/ochmascara/skickadesmstillIngalill/badCarroattpratamedengelskaläraren och infann mig med cykel utanför skolan 08.30 varav jag är i klassrummet två minuter senare. Jacqueline (engelskaläraren) bara log när jag kom in och sa:
- Did you oversleep?

Jag hatade mig själv i cirka en timme från och med uppgång, men dagen blev bättre eftersom jag fick reda på att jag fick VG+ på engelskauppsatsen. Jag är faktiskt halvt tacksam för att inte ha fått ett MVG - nu slipper jag höga förväntningar så tidigt av kursen. Efter lunch var det matteprov (mindre kul egentligen), men det var mycket lättare än högstadiematten. Matteläraren/Lennart tittade på sista uppgiften (menat svåraste med flest poäng) när jag lämnade in provet, log och sa att det var rätt och jag fattat det där. Första gången jag har rätt på sista frågan i ett matteprov. TJOHO. Ahjuste. I början av veckan fick jag tillbaka min svenskanovell och betyget var MVG-. Mindre nöjd med bokstaven, men Ingalill gav massa beröm, sa att jag var en fantastiskt skribent och ville inte att jag skulle skriva om den. Novellen skulle ändå göra så lite för betyget i slutändan.

Nu blev det världens utläggning á la Annika, men ni har faktiskt inte fått särskilt mycket skolsnack på sistone. Så jaja. Nu ska jag göra världens godaste pannkakor ur min Filmkokbok (invigning gällande den!). Pussisochkramis ses senare.
Vackra lillasyster på bilden.

Exakt ALLA har nu retsamt talat om för mig att det snöar hemma i Västerås. Isa skickade det mest retliga smset:

- Anna hälsar att hon har snö i håret och att renarna sjunger fint!

ORKA.

Jag har ett mycket viktigt uppdrag som behöver utföras, men själv känner jag att jag inte är rätt person att fullfölja det. Det handlar om en internetsida som behöver fixas om lite (det fungerar likadant att designa den sidan som en blogg). Någon som har tips, ideer eller gärna vill åta sig uppgiften får gärna höra av sig. Antingen här eller på [email protected].

Jag har alltidalltid trott att Ash i Pokémon hette Ash Ketchup. Idag spräckte de legitimerade Pokémonexperterna Bamse och Simon denna vision. MIN BARNVISION. Han heter tydligen Ketchum och blir mobbad för att det liknar Ketchup. Och sedan så var det tydligen så att figuren Snorlax uttalas [snåårlääx] och grejen med detta är att jag alltid uttalat det svenskt och även trott att det inte finns någon logik i namnet. Logiken är alltså engelsk och kopplingen är snor = snarka = han sover hela tiden. Och jag antar också att jag har stavat hans namn fel också och att han heter Snorelax bara för det. Och bajs vad jag inte orkar att jag har haft fel i hela mitt liv.

Enskilt klassfoto idag. Jag är inte precis på humör, men vi får se hur det blir. Självklart berättar jag mer om det sedan. Jag har massa att göra efter skolan; lite läxor, läsning, diska, städa, fixa tills imorgon och sedan kommer en elgubbe och ska kolla på min spis... Och så tänkte jag börja designa på mina filmbetyg. Antagligen kommer jag skjuta upp hälften av det tråkiga. Suck.

Jag vet att det finns vissa som besöker min blogg ibland på grund av filmsnacket, och ni människor har väl inte missat att jag har två kategorier? Varav en heter "Film" alltså. Där ligger recensioner och filmsnack. Vissa har jag glömt att kategorisera men jag brukar gå in och fixa det senare. Grejen med detta inlägg är att ni som nu inte vet det och vill ha koll på filminläggen och märker att de senaste har försvunnit från startsidan, så kan ni alltid trycka på kategorin "Film" så att ni får upp de senaste. Nu visste ni säkert de allihop redan, men man vet ju faktiskt aldrig.
Dags för Bonde söker fru, där finns det bögar och det är världens samhällsutveckling!

PS. Jag funderar på att börja sätta betyg på filmer, vad säger ni om det? (ingenting antagligen eftersom alla suger på att kommentera)

•-         Ja må hon leva, ja må hon leva...

Det var en vacker julaftonsmorgon och inne på Londons sjukhus barnavdelning låg en blond liten flicka i en säng. Hon andades rosslande i sömnen och det var hennes föräldrar som sjöng för henne. Hon öppnade långsamt hennes blå trötta ögon. Flickan hette Clara och var åtta år. Hon log sömnigt mot sin mor och far. De hade med sig en tårta med ljus i.

•-         Var glad att de andra barnen har åkt hem över julhelgen, annars hade vi nog inte kunnat sjunga för dig. Då hade alla vaknat! sade Claras far så muntert han kunde.

Clara suckade lätt. För några dagar sedan hade rummet varit fyllt av andra sjuka barn, men de hade alla fått åka hem tillfälligt över julhelgen. Men inte hon. Hon var enligt doktorn alldeles för sjuk. För två månader sedan fick hon en lugn inflammation. Inte för att den var särskilt lugn. Hon hade svårt att andas och hostade mycket. Doktorn sa att det hon hade inte hette "lugn inflammation", men när han sa det rätta ordet kunde hon inte höra någon skillnad.

Egentligen saknade hon inte de andra barnen särskilt mycket - utan det var Eric i sängen bredvid, han hade varit hennes enda vän. Han hade också haft en lugn inflammation, men precis som hennes var den inte det minsta lugn. Hans var till och med värre. Men nu skulle hon nog aldrig få se Eric igen. När hon vaknade dagen alla åkte hem så var Erics säng redan tom. På eftermiddagen när hon var ensam i salen frågade hon en sjuksköterska vid namn Mrs Smith om alla som åkt hem skulle komma tillbaka.

•-         Javisst, kära du, hade hon svarat. De kommer tillbaka annandag jul. Allihopa.

•-         Även Eric? frågade Clara hoppfullt.

Mrs Smith - som bäddade sängar - stannade plötsligt upp i en rörelse.

•-         Nej... sade hon osäkert. Eric for tidigare än de andra - han åkte inte hem.

•-         Åh... sade Clara besviket. Vart skulle han?

Mrs Smith var åter tyst innan hon svarade.

•-         Eric åkte till Nordpolen med Tomten.

Clara blev häpen. Hon hade aldrig hört något liknande.

•-         På riktigt? undrade hon andlöst.

•-         Javisst! Och hos Tomten är det så roligt att han nog aldrig kommer tillbaka. Han har det bra där.

Clara nickade tyst, men var inte säker om hon verkligen trodde på det hon hört.

•-         Clara? Vad tänker du på?

Det var hennes mor.

•-         Jag undrar bara varför det är ljus i tårtan, ljög Clara för hon ville inte att mor och far skulle få veta att hon saknade Eric. De skulle bara oroa sig.

•-         Jo, svarade mor. Vi har ju alltid varit hemma på julafton, och då har vi haft ljus i granen. Men nu när vi inte har någon gran har vi satt ljusen i tårtan istället! Och... faktiskt råkar det vara så att om du kan blåsa ut alla åt ljus i ett enda andetag så får du tyst önska mig vad du vill!

Claras ögon blev runda och hon såg andlöst på sin mor.

•-         Är det verkligen sant?

•-         Jajamän, och vet du vad?

Clara skakade på huvudet.

•-         På julafton är önskningar extra mycket värda.

Clara log brett och lyckligt. Föräldrarna höll fram tårtan och hon tog ett djupt andetag som värkte i hennes stackars lungor - ett som nästan var så stort att all luft i hela rummet tog slut, trodde hon - och blåste. Alla ljusen slocknade och far klappade i händerna. Clara knep ihop ögonen och önskade.

Jag önskar mig en riktig julafton, tänkte Clara. En julafton med paket, gran, tomte och alla dofter som hör till.

Hon slog upp ögonen och trodde sig få se allt det där, men möttes av en besvikelse - allt var precis som innan.

•-         Önskningen slog inte in, viskade hon sorgset.

Hennes mor kramade om henne.

•-         Det kan ta ett tag, käraste.

Clara fick en hostattack och föräldrarna såg olyckligt på varandra.

•-         Sov nu igen, älskling. Vi kommer tillbaka senare och om du fortfarande sover så ses vi imorgon. Vi tar med tårtan och din julstrumpa - du har säkert fått paket då!

Clara nickade sömnigt. Hon kramade dem båda adjö och la åter huvudet mot kudden. Hon hörde dem viska på vägen ut, men hon uppfattade ej vad de sa. Hon visste att de var oroliga för henne, men de kunde vara lugna. Hon trivdes ganska bra på sjukhuset även utan Eric. Hon sov ju ändå nästan jämt. Hon var alltid trött och kunde sova halva dygn och gå orkade hennes små ben inte längre. Det gjorde alltför ont. Det var det som var jobbigaste - att tvingas ligga i den hårda sängen hela dagarna. Men hon tänkte inte mer på det utan föll snabbt i sömn.

Clara öppnade sakta sina små ögon. Det var natt, men ljuset var inte det vanliga kolsvarta. Ett orange varmt sken spred sig över rummet. Hon vred sakta på huvudet och trodde inte sina egna ögon. Hon gned dem och satte sig långsamt upp. En stor och ståtlig julgran stod en bit ifrån hennes säng. I den satt säkert hundra levande ljus och den var klädd med julkulor i grönt, rött och guld. Det fanns rosetter, änglar och högst upp i toppen satt en vacker strålande stjärna. Rummet var också fyllt av julens alla dofter - kanel, saffran, nejlika, lussekatter och pepparkakor. Nedanför granen var det ett stort fat med allt julgodis hon kunnat drömma om - knäck, kola, dadlar, apelsiner, nötter och choklad. Och bäst av allt fanns också där ett paket... Ett rektangulärt crèmefärgat paket. Hon blev så ivrig att få röra och känna om allt var verkligt att hon slängde benen över sängkanten utan att tänka sig för. Hon blev förskräckt och beredde sig på den vanliga smärtan - men den kom aldrig. Försiktigt satte hon ner ena foten på golvet och la hela sin tyngd på den. Sedan satte hon ner den andra, reste sig försiktigt och tog ett steg framåt. Hon kunde gå igen! Och i och med detta märkte hon också att det inte längre gjorde ont att andas. Det var inte svårt och rosslandet var över, Ingen kunde ha varit lyckligare än Clara när hon sprang fram till julens alla härligheter. Hon smakade av godiset och satte sig på huk vid paketet: "God jul Clara" stod det på det. Hon drog försiktigt av snöret och pappret och ... det var en docka - en vacker porslinsdocka i kartong med svarta lockar, röd liten mun och en rosa drömklänning. Hon tog ut den ur förpackningen och lekte med den ändå tills fönstret plötsligt slog upp. Hon hoppade skrämt och frös av den kalla vindpusten i sitt tunna nattlinne. Men hennes rädsla försvann när hon såg att det var ...

•-         Eric! ropade hon lyckligt.

Ja, det var Eric livs levande, underligt, svävande utanför fönstret. Han såg på henne och log stort.

•-         God jul, Clara!

•-         Mrs Smith sa att du aldrig skulle komma tillbaka!

•-         Jag är bara här tillfälligt. Tomten delar ut julklappar och jag väntar bara här i släden så länge.

Vid dessa ord tassade Clara långsamt fram till fönstret, ställde sig på tå och såg ut... Mycket riktigt. Eric satt i en röd lackad släde, fylld med säckar, fastbänd vid tio ståtliga renar.

•-         Hon talade sanning... viskade Clara för sig själv.

Eric log, var tyst en stund och sa sedan:

•-         Vill du följa med?

•-         Vart då? undra Clara förvirrat.

•-         Till Nordpolen såklart! strålade han.

Clara var tyst en stund, såg från sin hårda säng till den vackra släden.

•-         Om jag följer med, slipper jag den lugna inflammationen för alltid då? viskade hon.

Eric nickade.

Hon stod stilla en stund innan hon tillsammans med sin docka klättrade ut genom fönstret och tog plats i släden bredvid Eric.

•-         Vi ska möta Tomten något kvarter bort. Renarna flyger oss dit.

Clara nickade tyst. Eric tog hennes hand och kramade den, sedan viskade han i hennes öra:

•-         Du behöver inte vara rädd, Clara.

Hon log mot honom samtidigt som en liten tår föll från hennes vänstra öga. Hon kände att hon skulle bli lycklig. De här var mer än hon någonsin drömt om. Och med ett ryck satte släden fart och försvann ut i julaftonsnatten.

Det var en vacker juldagsmorgon och inne på Londons sjukhus barnavdelning låg en blond liten flicka i en säng. Hon andades inte och ett litet leende klädde hennes små läppar.

Nattens timmar börjar närma sig och spänningen tätnar... för många. Själv tänkte jag tvätta av mig sminket nu och sedan sova. Ska man upp imorgon så ska man. Jag tänkte skänka er min svenskanovell imorgon efter skolan. Det är en liten julsaga som ska finslipas, så ni får läsa ett tidigt utkast. Godnatt små barn i julegran

Jag har sett Ondskan två gånger förut. Båda gångerna i åttan. Jag tyckte att den var bra då, men jag märker nu att jag ser den på ett helt annat sätt än tidigare.

När Jan Guillous succéroman blev film blev det ett himla liv i Sverige 2003. Den kritiserades, hyllades och den blev nominerad till en oscar. Hans Gunnarsson och regissören Mikael Håfström lyckades tydligen överföra boken till ett bra manus. Det finns förändringar, men handlingen är den samma. Det handlar om Erik Ponti som går sista året på högstadiet när han religeras från sin skola. Alla brott han gjort sig skyldig till gör det omöjligt för honom att börja om på ett allmänt läroverk, så hans mor får in honom på ett internat - Stjärnsberg. Han lovar henne och sig själv att klara det sista året, men det blir mycket svårare än han först trodde.

Vi glider snabbt in i den gamla tiden med hjälp av kläderna, frisyrerna, åsikterna, musiken och filmerna (jag håller INTE med Pierre och Erik i deras diskussion vilken som är den bästa James Dean-scenen, de stirrar sig blinda på Ung rebell!). Scenografin, sminket och kostymen är helt klart bra. Det är inte det enda som är bra. Fotot är väldigt fint och diskret. Håfström har gjort ett superbra jobb som regissör. Skådespelarna är fantastiska - de som påstår att svensk film och svenska skådisar inte är bra har sååå fel. Vi kan väl ta de flesta. Marie Richardson - ett berörande poträtt av en sorgsen moder som försöker få kontakt med sitt barn. Jesper Salén - trovärdig som den maktgalne vresige unge mannen som nästan ingen vågar säga emot. Henrik Lundström - perfekt som "tönten" som under många års tystnad tillslut vågar resa sig och säga sin sak. Och så självklart den bäste av dem alla - Gustaf Skarsgård. Han är spektakulär i denna film. Han gör Silverhjelm så bra som man kan göra honom. En ung man som gömmer sig bakom sin titel i samhället och skolan. En som när han inte får sin förväntade gratisrespekt tappar sin fasad, bryter ihop och visar den rädde och förvirrade inom sig. Han tappar kontrollen. När Silverhjelm provoceras i matsalen och agerar ut sin frustration till fullo, när han trycks ned i marken i skogen med mera. Min absoluta favorit är när Erik ligger fastbunden i gräset, alla går därifrån, någon säger något i stil med att de inte kan lämna honom och då Silverhjelm vrålar "HÅLL KÄFTEN!". Jag vet inte hur han gör den repliken så fantastiskt gripande och bra. Jag vet inte ens vad som är så spektakulört i den. Det är fullkomligt vansinnigt - ett sånt där ögonblick då du tappar andan och sitter med munnen och öppen och flämtar hur gudomlig han är. Han blev nominerad till guldbagge men vann den inte, den gick till Ingvar Hirdwall. Jag vet inte ens hur denna okända Hirdwall var i filmen, men jag tvivlar på att han lyckades bättre med sitt poträtt, sina rörelser, gester och ögonspel än Gustaf Skarsgård. 

Andreas Wilson blev också nominerade till guldbagge. Jag måste säga att jag har VÄLDIGT svårt att avgöra om jag tycker att han agerar bra, helt okej eller dåligt. Ibland får han fram Eriks känslolösa utsida väldigt bra, men ibland undrar jag om den inte blir för kall - att han aldrig riktigt får fram vad Erik känner inom sig. Han använder också en tönlös klang i rösten som säkert vissa skulle kunna beskriva som bra i rollen, men mig ger det bara känslan av ovana. Som den där makalöst dåliga skådepspelerskan i Anita - En tonårsflickas dagbok - hon har en replik och jag har aldrig sett någon agera så katastrofalt i hela mitt liv. Men jag vet inte med Wilson som sagt.

Något jag däremot vet är att Ondskan är en jävligt bra film. Den ger en otrolig mersmak att få reda på vad som händer efteråt, med inte bara Erik och Pierre utan också de andra från skolan. Inte för att dessa historier behövs i filmen - absolut inte. Den är bra som den är. En film som kanske i framtiden kan räknas som en riktig svensk klassiker.

Jag känner mig lite halvt nostalgisk! Jag har läst igenom halva min blogg och deprimerande nog tycker jag att den var mycket roligare förr. Men då hade jag 0-3 läsare varje dag, så jag vet inte. Jag känner ett stort behov av att lägga ut bilder från showen/avslutningen från nian. Jag var tvungen att överraska Rasse med ett HEJSAN ÄLSKLING, men det uppskattades tydligen inte för han ignonerade det! Fast nu bad han mig att råda honom med solbrillor (fast vad ska han ha dem till nu?) eftersom jag var en TJEJ. Och sådant är ju alltid trevligt. Att folk minns att man är en tjej alltså.

Jag som mexikan i showen. Jag hatade den rollen för jag tyckte att jag gjorde den så dåligt. Plus att det var helt omöjligt att sjunga bredvid alla pojkar som brölade med sina basröster.

Hahhahah alltså helt ärligt är det nog den bästa present jag någonsin fått. Min klasskamrat Oliver ritade penisar på matten istället för att räkna, och han ville alltid att jag skulle säga att jag attraherades av dem. Till avslutningen så gjorde han en extra stor och speciell med avskedsord och som nästan alla killar i nian signerat. Hans seriösaste projekt under alla dessa år?

Emil, Johan, jag, Gabbi, Sara och Thomas sittandes.

Jag vet att jag i förra inlägget skrev att jag måste sluta skriva vad jag gjort och inte gjort. Tyvärr är jag superduperglad just nu så jag måste helt enkelt. Eftermiddagen spenderades med Jesper och Sallyfråntheträsk i Visbystad. Jag inhandlade TVÅ julklappar/födelsedagspresenter och även två välförtjänta filmer/serier. Snapphanar (med Gustaf Skarsgård!) och Rapport till himlen (med Stellan Skarsgård!). Jag hade aldrig hört talas om den sistnämnda men hans namn stod ju på den så det var bara att köpa. Han är verkligen grym i den för övrigt.

Jag har infört en stor förändring i mitt liv. Jag har nu förevigt lovat mig själv att sluta läsa baksidor av filmer. De avslöjar alltid för mycket. Som Rapport till himlen. Jag vet ju halva slutet på grund av den där jävla baksidan. Bajselibajsbajs. Men jag sörjer inte allt för mycket för det. Jag tillbringade en jättetrevlig kväll hos Robert med familj. Jag åt god mat, lekte med deras två barn, när de somnat tittade vi lite på tv, drack te, spelade kort, tittade på tv. De är HUR trevliga som helst och det är alltid jättemysigt att vara där. Jag fick lära känna Vonnas dotter Emma lite bättre också, som jag träffat lite snabbt innan. Väldigt snäll tjej!

Bilden har ingenting med inlägget att göra, men jag saknar er alla plus Annika väldigt mycket. PUSSELIKRAMGRAN