Underbart säger jag bara!

Jag känner mig hyfsat till freds just nu. Igår gjorde jag äntligenäntligen klart min förbannade naturkunskapsuppsats. Som ska in på lektionen idag. Det var helt sjukt tråkigt, men jag blev faktiskt klar kvart i elva! I vanliga fall klockan sträcka sig efter tolv. Så jag är lättad.
Just nu äter jag frukost och försöker minnas drömmen jag hade om Mikael Persbrandt i natt. Hm.

Här sitter jag och myser med halsduk i soffan med te i ny tekopp i handen. Fin va? Jag har en blå också!

Trailern nedan tillhör filmen ”Cornelis” som kommer ut 12 november. Och filmen handlar förstås om Cornelis Vreeswijk. En poet och samhällskritiker jag hyser stor respekt för. 
Jag har kollat på trailern flera gånger redan. Vissa filmer är verkligen sådär, trailern griper sig fast. Sist det hände var till ”Prinsessa”. Förhoppningsvis är Cornelis dock bättre, eller minst lika bra, som sin trailer. Detta ska bli så spännande! Höstens mest efterlängtade film för min del (slår nog i skrivande stund till och med Harry Potter).

Jag har upptäckt att den där jobbiga söndagskänslan nästan aldrig infinner sig längre. I alla fall inte här på Gotland. En söndag här går jag och köper frukost klockan åtta, för att sedan ligga under täcket i soffan och se på en mysig film. Idag blev det Lady och Lufsen. Vad ska jag göra sen då? Läsa en tidning, dricka lite te, läsa Svantjuvarna och sen bara se till att jag läst engelskanovellen till imorgon. Jag ska nog ta och göra lite fina önskelistor också. Och lyssna på Elaine Paiges söndagsradiorprogram. Myyyyys.

     Att ha ”röstskådis” på CVet var länge mindre fint, men det har blivit allt vanligare. Alla vet väl till exempel att Peter Jöback gör Aladdin och att Ulla Skoog är med som Doris i ”Hitta Nemo”? Robert Gustafsson är också mycket omtyckt i sina karaktärer, där Sid i ”Ice age” är mest känd, men där även Mike i ”Monsters inc.” också är nämnvärd. Snabbt känner man också igen Björn Kellmans röst i ”Ett småkrypsliv”.

Men alla skådisar är inte lika kända för sina prestationer. Nästan varje gång jag ser en tecknad film nu för tiden dyker det upp en röst jag känner igen. Vem är det där? Vilka andra filmer är den rösten med?
     Ibland driver det mig bara till vansinne och ibland klickar det snabbt. Men alltid finner jag det intressant att gå in på internet senare och se vilka som hade rösterna. Oftast är rösterna något man bara känner igen från andra filmer, men då och då blir man paff, för där står ett känt namn. Och inte hade man en tanke på att man hört rösten förr! Vissa personer lyckas verkligen göra sin röst otroligt svår att känna igen (det kräver helt enkelt vetskapen om den). Efter att under de senaste veckorna fått massa röstchocker har jag nu bestämt mig för att sammanställa det i en lista: Kända och oväntade röstskådisar i Disneyfilmer! För det mesta Disneyklassiker (denna lista sträcker sig tyvärr inte längre än mina kunskaper).
     Varsågoda!

10. Gabriel Odenhammar
Jag tyckte det var väldigt knasigt att barnskådisen som är Max i ”Svensson Svensson” och oförglömliga HåkanBråkan i ”Sunes jul” faktiskt har varit med i en Disneyfilm. Just därför hamnar han här. Karaktären är Andy i ”Toy Story”!

9. Allan Svensson
Det roliga i att upptäcka att Allan Svensson gör en himla massa Disneykaraktärer är att jag skiljt de båda åt. Hans röst har för mig varit ”tjockrösten” som är med överallt, och Allan Svensson har varit Allan Svensson. Men jag erkänner också att jag inte sett mycket med honom alls (förrän i förra veckan då jag började kolla på ”Svensson Svensson”). Caroline har känt igen honom hela tiden. Så att han medverkat som Pascha i ”Kejsarens nya stil” och Sallivan i ”Monsters inc.” är nog ingen hemlis för er. Mindre kända roller han gjort är Skrället i ”Mästerdetektiven Basil Mus”, McLeach i ”Bernard & Bianca i Australien” och Eli ”Big Daddy” La Bouff i ”Prinsessan och Grodan”.

8. Max von Sydow
När man har jobbat så mycket med Ingmar Bergman som Max von Sydow gjort tror man inte direkt att han emellanåt är med i svenska dubbningar av Disneyfilmer. Nu kan jag visserligen inte hans karriär så himla bra, men jag har ändå en känsla av att det inte riktigt passar in... Så vad säger ni som vet? Känns det realistiskt att han faktiskt är Zeus i "Herkules"?

7. Claes Malmberg
Caroline tycker att det är superlätt att höra att Claes Malmberg medverkar i ”Skönheten och Odjuret”. Just därför får han hamna långt ner på listan. Själv tycker jag ändå att han är värd en plats, då jag finner det väldigt svårt att höra att han är Gastons vapendragare Lefou!

6. Suzanne Reuter
Nu har jag vetat det är nästan så länge jag kan minnas, men det slutar liksom aldrig förvåna mig. Att komikerstjärnan skulle göra unga sköra Lady i ”Lady och Lufsen” kommer för all framtid vara en gåta. Dessutom gör hon ju det så jäkla bra!

5. Tommy Körberg
Alla vet nog att världens bäste sångare har haft den prestigefyllda uppgiften att ge liv åt den svenska Odjuret i ”Skönheten och Odjuret”. Förmodligen p g a den kända duettversionen av ”Skönhet inuti” tillsammans med Sofia Källgren vet alla det (för övrigt utsedd till bästa duettversion av sången över alla språk, inklusive originalets med Celine Dion, för er som inte visste det).
     Själv tycker jag att det är tillhör den självklara allmänbildningen att veta vilken den andra Disneyfilmen han medverkat i är – dock så har de jag pratat med det om sagt: ”VA? Är han?”. Vilket leder till att jag känner mig tvingad att sätta honom på den här listan (inte för att det gör mig något. Jag skulle gärna ha med honom i varje text jag skriver). Så, alltså: Vilken film är det då? Jo, en 33årig Körberg gör rösten till Micke som vuxen. Om man kan hans röst hör man detta lätt, men när jag var yngre och inte gjorde det (jag utgår från att det är anledningen) tyckte jag verkligen inte att det lät som honom.

4. Dan Ekborg
Dan Ekborg är en helt underbar humorskådis med en väldigt brysk framtoning. Och förmodligen är det just därför jag aldrig någonsin själv skulle kunna hört att han gör röster i både ”Aladdin” och ”Herkules”. Men det gör han: Klockrena tolkningar av de tacksamma karaktärerna Anden och Hades.

3. Johannes Brost
Johannes Brost är en typisk birollsskådis. Han är med i rätt mycket och alla känner till hans ansikte, och de flesta även hans namn. Dock så känner nog inte alla till att han har rösten till en huvudkaraktärer i en av mina favoritDisneyfilmer. Jag fick själv en chock när jag fick reda på det, men jag hörde direkt att det överensstämde med repliker i filmen. Jo, en ung Johannes Brost gör nämligen den vuxna Molle i ”Micke och Molle”. Själv undrar jag om det var så Tommy Körberg och hans vänskap startade?
     Annat han gjort är Plommonstopsmannen i ”Familjen Robinson”, där också Henrik Schyffert medverkar som Grodan Frankie!

2. Rolf Lassgård
Rolf Lassgård är en såndär som alla känner till. Han är liksom superkänd, utan att vara varken superomtyckt eller superhatad. Han bara är där. ”Stor skådis”. Och det också bildligt talat.
     Många stora skådisar håller sig inom dramagenren och brukar då bara ”gästa” de mer lättsamma filmerna. Och då blir man ganska förvånad när herr Lassgård faktiskt har varit med i en tecknad film. Och jag som har sett ”Tarzan” hur många gånger som helst har då aldrig tyckt mig känna igen en känd röst i den som inte varit Lena Endres (Kala, för er som missat det).  Och definitivt hörde jag ingen sådan röst i karaktären Clayton.

1. Mikael Persbrandt
Som jag sa innan brukar inte ”stora skådisar” vara så mycket med i de lättsammare genrena. Och det gäller sannerligen herr Mikael Persbrandt. Eller… Om man verkligen tänker efter så har han ju faktiskt hållit på en hel del med sådant. Men jag tror faktiskt att det mer handlar om honom som person. Hela han utstrålar seriositet. Och när man tänker att han har varit med och dubbat filmer tänker de nog de flesta på ”Boog och Elliot” (det har i alla fall jag gjort i fyra år). Men Persbrandt har gjort en hel del Disney också. I” Hitta Nemo” (ser vi också Leif Andrée som Marvin) är han tuffingfisken Gill och i ”Atlantis” dr Fiin. Men om man har någorlunda koll på honom så hör man lätt att han gömmer sig bakom dessa karaktärer.
     Lika lätt är det inte att upptäcka att han är med i ”Mulan”. ”Shan Yo” läste jag i rollistan och undrade vem tusen det var. Jag fick en rejäl chock när jag fattade att det var den superläskiga ondingen. Det är svårt att höra det även om man vet om det!

Bubblare: Jan Malmsjö (tyvärr är han faktiskt nästan bara med i orginaldubbningar av äldre filmer, därför faller han ur. Men Lumière har han fått behållas som!), Pontus Gustafsson (den nya rösten till Björne i de kända barnprogrammen har även varit Bambi som vuxen, Lufsen i ”Lady och Lufsen” och Mowgli i ”Djungelboken”), Per Myrberg (Sebastian i ”Den lilla Sjöjungfrun”), Rolf Skoglund (Kroken/Snoken i ”Den lilla Sjöjungfrun”), Sissela Kyle (Carlotta i ”Den lilla Sjöjungfrun”), Samuel Fröler (Hopper i ”Ett småkrypsliv”)

PS. Jag insåg alldeles nyligen att mina listor helt dött ut här på bloggen. Och lustigt nog var det inte avsikligt. Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort de så! Jag älskade ju dem. Så vi får hoppas att jag kan stå för att det står ”veckans” i rubriken.

Berg flyttar in har säsongspremiär idag. Med Gunde Svan. Jag kollar på det nu. Och jag kände plötsligt hur jag kände igen musiken något fruktansvärt. Kan det vara Desperate Housewives tänkte jag först? Men icke. Plötsligt slog det mig. Det är Simsmusik. Musiken från The Sims-spelen! Hur knäppt är inte det?
     Och vid närmare eftertanke så tror jag lite att det är tv4s grej. Att låna soundtrack från annorlunda grejer. Inte för att jag är expert, men jag ser ändå något mönster trots ett oerfaret tvöga. Bonde söker fru brukar till exempel använda sig av musik från En prinsessas dagbok.

Ibland blir jag faktiskt förvånad.
      Nyligen hade vi i uppgift i Svenska B att skriva en text där Visby eller något i den hade en roll (tävling till Visby världsarvsdag, även om man inte behövde skicka in den). Jag kände hur otroligt oinspirerande själva temat Visby var. Varje gång jag fick en idé raserades den av att jag inte fick in detta tema. Så jag använde mig till slut av mitt eget problem. Det kom till att bli en novell om en kvinna som är allmänt negativ, där ett av problemen enligt henne själv är att hon som journalist inte kan vara kreativ på beställning, speciellt inte i en så trist stad som Visby. Inte för att jag tycker att Visby är trist, eller själv är allmänt negativ. Men ni förstår nog kopplingen åtminstone.
     Hur som helst så skrev jag den på några timmar och kände mig helt sjukt onöjd. Jag funderade till och med på att skicka in den senare så att jag inte skulle få några kommentarer på texten. Jag ville verkligen inte få mig själv sågad vid fotknölarna.

Men idag efter en debatt på religionen där min svenskalärare medverkade smög hon fram efteråt och sa att hon tyckte att min novell var jättebra. Och att hon tyckte att jag skulle skicka in den till tävlingen. Så ja. Ibland blir jag faktiskt förvånad.

Fast uppenbarligen är alldeles för stor del av mitt fosterland dumt i huvudet. Eller så ska man väl inte säga. Men något fel är det.

Jag har funderat på att skiljas från min älskade bloggadress och gå över till wordpress.com. Jag tycker mer om det upplägget när man publicerar och grejar, och dessutom så är inte ens inlägg på bloglovin inte bildlösa. Men jag vill ju ha allt jag skrivit på ett ställe. Och min fina design…

Seriöst. Jag blir deprimerad.
     Efter att igår med syster och mamma kollat på Ett herrans liv-avsnittet med Tommy Körberg kände jag mig en blandning av salig, längtansfull och frustrerad, som jag brukar göra efter saker med honom. Så när jag låg på pappas plats i mammas och hans dubbelsäng mumlade jag:
-          Tänk att se Sound of music med Tommy Körberg och Helen Sjöholm…
Mamma mumlade medhållande tillbaka och en stund senare sov hon och en längre stund senare sov jag.

Nästa morgon efter en trevlig dröm och en uppfriskande joggingtur sätter jag mig och slösurfar på internet – och upptäcker att det finns en skiva med Tommy Körberg och Carola som heter ”Sound of music”.
-          WHAAAAAAAAAAAAAAT, tänker jag och tar snabbt reda på om misstankarna är sanna.
Det var de förstås. Tommy Körberg har redan varit med i en av mina älsklingsmusikaler.
     År 1995. Varför, åh varför, kan jag inte vara född ett annat år? JAG HAR MISSAT ALLT DET ROLIGA. Jag kommer aldrig få uppleva ett genis fulla utveckling och karriär. Nej, jag kommer bara få se de sista dö. Och höra min mamma berätta om hennes egna heliga Körberg-upplevelse (som jag inte delar med någon). Och typ nöja mig med att se saker göras om. Kul. Verkligen. Så nu är jag inte bara salig, längtansfull och frustrerad – utan också bitter.

I onsdagseftermiddag när jag satt på Gotlandsfärjan tog jag upp min bärbara dator för att skriva lite. La la la, jag skrev in mitt lösenord och som vanligt dök mitt skrivbord upp. Med min skrivbordsunderläggsbild. Och jag insåg att folk måste tro att jag är knäpp. Ungefär lika knäpp som när Simon gick in på min facebook och ändrade mitt efternamn till ”Pitt”. För det var just han som brydde min dator: Brad Pitt. Som panter. Och då för att jag tycker att det är en otroligt komisk bild. Men det vet ju ingen annan. Inte för att det egentligen spelar någon roll. Det var mest bara komiskt. Förut har jag ju haft en kossa. Och nu senast Packard bells egna. Fast vid närmare eftertanke är kanske kossan mer skum. Det är väl bara det att den är mer jag.

Ikväll blir det Kulturnatt inne i Västerås.
     Och jag känner mig lite salig.

Jag sitter på naturkunskapen och det minsta jag bör göra just nu är att lägga ut ett inlägg här. Eller lyssna på Elvis-medleyn och fundera över årets Tunboshows tema (men jag har ju faktiskt blivit ombedd att hjälpa dem med manus).
Hur som helst. Hittade eiffeltornet jag gjorde på min första engelska C-lektion, och tänkte att ni kunde få se det! ELler nej. Såg nu att det inte blev fint alls p g a storleken på texten. Eller snarare bristen på den. Äsch!

Jag har fått någon konstig knäpp. Jag menar – det hela i sig är väl inte så konstigt, men det är bara det att det sker över tio år efter alla andra människor: Jag har börjat kolla på Svensson Svensson. Som liten såg jag aldrig det där alla andra kollade på. Förutom Bolibompa och julkalendern var tvn en ganska okänd sak för mig. Vadå Rederiet? Jag trodde liksom att Parlamentet var ett politikerprogram. Svensson Svensson kände jag till men hade aldrig sett ett helt program. Men så gjorde jag det igår. En av dagens sista undansmitningar från engelska-läxan, efter en hel dag av uppskjutningar. Så jag satt och kollade på Svensson Svensson. Och jag tycker inte ens att det är särskilt roligt. Men det är trevligt 90-talsaktigt – tryggt och hemtrevligt. Så därför kollar jag nu på det. Tio år efter alla andra.

Jag gick in på min och Eddies kära bokevolution idag, och blev en aning häpen. 23 unika visningar bara idag – något helt annat än de vanliga tre som max (i alla fall vid tolvtiden).
     Det måste undersökas! tänkte jag klipskt och tog på mig min snyggaste Sherlock Holmes-hatt. Ganska snart insåg jag att det var bokbloggen ihyllan.se som har lagt dit en länk till vår sida bland listan över bokbloggar! Det kan mycket väl förklara att våra siffror skjutit i höjden. Så jag är glad.

Idag hände det något väldigt spännande på min religionslektion. Vi hade nämligen två mormoner på besök. AMERIKANSKA mormoner. Jag hoppar typ ur skinnet av exaltering när jag får träffa folk från andra kulturer. Speciellt engelskspråkiga sådana. Så jag satt där i bänken och tindrade med ögonen och log lyckligt. Såååå amerikanska. Två roliga och duktiga killar var de, som hade missionerat i Sverige i åtta månader. Egentligen brukar de bara prata om kulturskillnader, men nu var det deras religion. Det var jätteintressant att få lära sig mer om den. De flesta i klassen jämförde nog väldigt mycket med sin egen religion och upplevde att dom ville att vi skulle bli övertygade (trots att han sa att så var inte fallet), men jag bara lyssnar. Jag tänker inte alls på vad jag känner gentemot det. Visst om de hade sagt massa knäppa satanistiska grejer, men nu är det en fredlig tro.

Men trots att allt var intressant så var de det amerikanska som jag blev mest lyrisk över. Och ännu mer då den ena berättade om sig själv i början.
-          I want to be an animator. Pixar, Disney you know.
Jag pep till av lycka. TJOHO! En själsfrände! Så under hela tiden jag lyssnade och antecknade under föreläsningen malde mitt huvud tankar om våra delade intressen. Efteråt kände jag mig lite fegis, men sedan kände jag att jag skulle ångra mig om jag inte pratade med honom. Så försiktigt smög jag fram och frågade om jag hört rätt. Han fattade att jag var intresserad och jag berättade mer om mina framtidsplaner. Och så stod vi där en stund och pratade om folk i branschen, filmer, vilket företag som var bäst och om var vi skulle senare. Han skulle till Kalifornien men ville inte riktigt det, utan hade exakt samma tankar som jag om den enorma platsen.
Sen så frågade han om mitt namn, och vi skakade hand (han hette Tonner Prince och var från Canada). Och när det var dags att säga hejdå sträckte han fram en knuten näve, och jag mötte hans (ja, ni vet det där kompishandslaget. Väldigt amerikanskt) och han sa:
-          See you in the U.S!
Så jag har levt på det där hela dagen. Och kommer göra det ett tag framöver. Jag är glad.

Jag och Caroline ska rida. Det är sant. Jag – SKA RIDA. Vi har inte bokat in oss på något (det är svårare än man tror att hitta rätt ställe. Speciellt när hästställena tydligen inte vet vad internet är) men vi ska göra det.
Jag håller just nu på att läsa om en serie hästböcker som var en favorit när jag var yngre för nostalgins skull. Jag har två gånger i mitt liv gått i ridskola och det har alltid slutat med att jag inte finner magin i Klara-böckerna och inser att ridningen gör sig bäst på sidorna för min del. Japp, jag hade ju lärt mig det! Ridning är inte alls lika kul när man inte kan det och inte får rida hur och var man vill. Vilket ridskola innebär. Ha. För det vet jag. Jag kommer aldrig mer få för mig att gå i ridskola.

Jag äter upp det där. Böckerna har skapat ett hästsug åter igen. Hästsuget har fått mig att drömma mig bort till en höstig skogsstig där jag galopperar på en vacker häst. Och det har blivit så starkt att jag idag sa till Caroline:
-          Du ska vi inte prova på att rida?
Till min stora förvåning sa hon ”jaaa det gör vi!!!”. Så om det blir som vi hoppas tar vi en privatlektion någon lördag bara vi, för att sedan eventuell en uppföljning med ridlektioner i grupp. Knäppt. Men det ska bli väldigt roligt! Kanske det slutar med att jag faktiskt får den där höstridturen någon gång.

(Tycker dessutom att jag förtjänar beröm för min vackra bild jag skapat. Fast ignorera att jag glömde mina ben. Jag rider damsadel.)

Idag hade jag min allra första lektion i kursen Engelska C! Det är en hel del andra från min klass som också skulle läsa det, men jag skrev in mig senare och därför hamnade jag i en helt annan grupp. Lite läskigt så här i början kanske, men i slut ändan är det nog skönt.
Förra året läste jag Pedagogiskt ledarskap och det var en mycket liten grupp på elva pers, i engelskagruppen är vi över tjugo. Lite skillnad. Än så länge har jag stött på musikesteter och samhällspråk-folk, men förmodligen är det fler från andra program. Samhällsfolket var jätteroliga och trevliga så det känns bra. Eftersom engelska inte är min starkaste sida är jag en aning nervös, men som min vanliga engelskalärare och klassföreståndare säger så ska jag vara snäll mot mig själv och acceptera annat än ett MVG. Och jag räknar inte med något. Jag ska bara försöka lära mig så mycket som möjligt och göra mitt bästa. Ett litet VG ska jag nog kunna kämpa mig till.

Än är jag nog inte efter i alla fall. Vi skulle skriva en dikt inspirerad av dikten ”Apple” där texten formar sig till ett äpple och det bara är ord som ”crunchy”, ”yummy”, ”worm” etc. Alltså skulle vi göra en form med ord som sammanfattade det hela. Jag valde snabbt eiffeltornet (kanske inte så engelskt, men äsch). Det var lite klurigt med orden (franska studsade runt i huvudet på mig) men i slutändan blev det bl a ”hunchback”, ”cheese”, Paris, ”tower”, ”art”, ”love”, ”spring”, ”suicide” (på en av avsatserna, försökte koppla orden till det faktiskt fysiska tornet) och ”dead” (längst ner, som i att självmordshopparna dog där nere).
Det var svårt att få till formen, men i slutändan såg det i alla fall någorlunda ut som en eiffeltorn. Så länge man inte jämför det med den rätta formen luras man lätt åtminstone. Jag var lite nervös till att visa upp den av många anledningar, men det hela slutade bra. Det fanns inget att skämmas över där den satt bland de andra, och samhällsfolket berömde den för att den var så snygg. Och när jag stod och tittade på alla dikter (de satt på tavlan) hörde jag många kommentera ”suicide”-grejen. De verkade tycka att den var underhållande. En kille hörde jag säga:
-          Eiffeltornet är ju sjukt!
Jag kunde inte avgöra om det var sjukt snygg, eller bara sjukt av någon anledning – men jag tar det som en komplimang.

Fånigt lång text om ingenting. Men det var länge sedan jag ordbajsade om vardagssaker här på bloggen så jag tycker att det är okej! Välkommen tillbaka säger jag till mig själv (men jag ska inte försöka att hålla den här stilen i fortsättningen)