Elizabeth Taylor var den första kvinnliga filmstjärna jag började älska. Väldigt länger ansåg jag att hon var världens vackraste kvinna under sina unga år. Detta är en av våra absolut största ikoner som har dött. Filmstjärna i den bemärkelsen som egentligen bara existerade under 50-talet och tidigare. Jag har faktiskt förundrats över att hon fortfarande funnits, medan alla andra jag fascinerats av för länge sedan avlidit. Jag tror i alla fall att det är alla, måste jag säga spontant. Och om det nu är så, då innebär det att det sista spåret från 50-talets filmstjärnedagar har suddats ut rent fysiskt. Vad det faktiskt innebär får var och en fundera över själv.

Även om Astrid skrev sin sista bok 1981 så fortsatte hon efter det att hitta på historier innan hon skulle sova, dagdrömmar som handlade om barn i nöd som hon tog hand om.
     ”Det finns ju så många barn i världen, och i verkligheten kan jag ju inte hjälpa så många, men det bereder mig en viss tillfredsställelse det där att få ta hand om dom på nätterna åtminstone, även om det bara är i fantasin.”

Kan vara något av det mest poänglösa jag någonsin sett, men fan vad det är kul. En kortare stund kanske. Mysig västgötare!

Nu måste jag göra lite reklam här:

Jag har alltid velat ha en brevvän som bara är just en brevvän (alltså inte en kompis eller släkting som i mitt fall), och så snubblade jag i förrgår in på http://www.365saker.se/2011/02/25/818-skaffa-en-brevvan
Där tipsar författaren till inlägget om penpalworld.com, och efter en kort tvekan testade jag det. Och jag är såååå lyrisk över det där. Det är precis som när jag var elva och hade upptäckt hogwarts.nu. Det myllrar av folk från hela världen som faktiskt vill hitta någon att skriva till. Sen ska man hitta någon man trivs med och gillar och allt sånt där, men jag tror jag är på god väg med min engelsman och fransman. Problemet ligger väl i två saker: För det första så kan man ju inte veta att personen är den den säger, men sånt kan man lösa med tiden. För det andra så längtar jag så mycket efter deras svar via mejl att inte vet om jag kommer vilja föreslå snigelpost.

Han har delat upp Sverige i två läger, den där Petter Northug. En sida som hatar honom blint, och en annan som lagt sig på rygg med händerna i vädret och sagt ”Okej, fine, han är bäst i världen”. Jag tänkte skriva en krönika om hatsidan, den var till och med klar i huvudet, men – jag blev visst lite förälskad innan jag hann fram till datorn.
     Japp. Jag är nog lite kär i den där Petter Northug.