Jag har lyssnat på Stad i ljus cirka femtio gånger denna morgon, men den är ju så himla bra.

Det här har nog varit världens mysigaste morgon tills nu.
Igår, efter att ha vinkat mamma, pappa och Malin adjö så kollade Eddie och jag klart Mamma mia, tätt följt av Abba Singstar. Sedan var det hopp i säng!

Jag sov ganska oroligt och klockan ringde kvart i fyra. Eddie och jag kom plågsamt sömnigt fram till att vi kunde göra scones och äta frukost efter filmen. Jag ställde klockan tio över fyra, fick sova i (vad som kändes som) två sekunder, SKULLE ställa om den i två minuter till men lyckas såklart somna i handlingen. Vaknar av mig själv igen - PANIK.
- EDDIE!
- VA HAR VI FÖRSOVIT OSS?!
En snabb tid på klockan och som tur var missade vi bara en kvart av filmen. Plus att jag sett ca tio minuter av början förra veckan så det var inga problem att komma in i handlingen precis. Så fram till fem i sex då filmen slutade så satt jag och Eddie i extas och kåtslagade över Rupert Grint som är SÅÅÅÅÅÅ sexig. Innan jag såg de tio minuterna förra veckan hade jag NOLL förväntningar. Trodde nästan att den skulle vara dålig. Men efter de minuterna växtes en liten gnutta hopp, som jag ändå trodde skulle krossas men ändå. Hur som helst så visade Driving lessons vara en riktigt bra film!! Bra handling, bra poäng, bra skådespelare, bra karaktärer och bra allting. Kanske ingen tioppoängare, men helt klart en åtta! Hundraprocentigt sevärd. Den är nog underskattad på filmhimlen.

Efter filmen var det frukost. Vi gjorde scones, drack te, kaffe, lyssnade på Tommy Körberg och lite Edith Piaf. Jag hittade min Naast-skiva jag trodde var förlorad för evigt och vi pratade länge. Det var riktigt mysigt. Efter det så kollade vi på Djungelboken/sov. Efter att man fått se Shaari Kaan var jag inte vaken mycket. Eddie cyklade till jobbet vid nio och jag hade en orolig 35 minuter-sömn som bara innehöll tillvaknanden och drömmar som handlade om att jag klev upp ur soffan och skulle till jobbet.
Nu sitter jag här, dricker kaffe, lyssnar på Tommy Körberg, försöker vänja mig med mina glasögon som jag fick igår, undviker att tänka på att jag ska till jobbet om två timmar och tio minuter och känner mig faktiskt ensam. Gud vad sorgligt det ser ut nu när jag läser det. Men ja faktiskt - jag känner mig ensam. Ikväll ska jag ju ha mitt MEF (Mycket Ensamma Filmmaraton) men jag lär väl somna vid nio. Men det visar sig. Det här blev ett långt inlägg. Puss.

Från imorgon kommer jag ha filmfest. Torsdagkväll ska jag ha en egen myskväll. Jag ska njuta av ensamheten och ha ett filmmaraton. Penelope och Djävulen bär Prada (ett måste på mina ensamma kvällar - vet inte varför men utan den funkar det inte) är just nu de enda bestämda. Någon som kan tipsa om bra filmer?

Okej jag ÄR tvungen. Grymt kul intervju med James McAvoy om Wanted. Jag ber om ursäkt... men mja är tvungen. Sedan de tio första minuterna i Försoning har jag varit förälskad i denna man, men då har det på en skala 1-10 legat på en 8. Nu? Går inte att vara annat än 10 när han är så skoj.

Hon är inte bara utan tvekan Englans kvinnliga snyggaste, utan också en av de mest begåvade! I tristessens tider har jag gjort en lista över Keira Knightleys bästa rolltolkningar (av filmerna jag sett förstås). Inget superambitiöst och långt direkt men i alla fall.

3. Domino - Domino Harvey
Jag skulle behöva se den här filmen igen. Jag är inte ens säker på om jag tycker att den är bra, kände mig bara totalt överkörd - på ett bra sätt alltså. Men oavsett så vet jag att HON var bra i den här filmen! Supergrym cool tjej som röker snyggast i hela världen. Hon sätter rollen klockrent. Övertygar helt och totalt. Förmodligen filmen hon är snyggast i.
2. Stolthet och Fördom - Elisabeth Bennet
Jag tycker att hon lyckas ge ett riktigt bra djup till en annars ganska lättsam karaktär. Hon lyckas lyfta fram Elisabeths naivitet och fördomsfullhet på rätt vis, och tolkningen av karaktärens utveckling gör hon riktigt bra. Som det står på filmens dvdfodral (citat från recensent): "Keira Knigtley glittrar".

Länk:
Mr. Darcys frieri

1. Försoning - Cecilia Tallis
Av de filmer jag sett tycker jag att det är hennes starkaste tolkning. Jag tror det i alla fall, jag tycker att hon är bra i alla filmer. Att hennes rolltolkningar i denna och ovanstående film hamnar på topp kan ha att göra med bra regi från Joe Wright, men det vet jag inte säkert.
Jag kan inte riktigt minnas hur jag uppfattade Cecilia Tallis i Ian McEwans roman, men jag tycker att Keiras filmversion är strålande. Cecilia är en aning arrogant och bitchig till en början, men när hon inser en sanning om sig själv blir hon mer jordnära och äkta som människa. Kärleken och sorgen hos karaktären känns fullständigt äkta, och jag tycker inte att det finns en sekund i filmen som Keira Knightley inte övertygar.

Länkar:
På fiket - En av mina många favoriter. Jag kan inte undvika att gråta.
Biblioteksscenen - Absolut bästa sexscenen någonsin enligt mig. Men absolut inte utan djup. Otroligt vacker och berör verkligen.

Jag räknar med att hon i framtiden kommer att fortsätta överträffa sig själv. De utkomna filmer med henne som står överst på min se (och köpa) lista är The duchess och Edge of love - längtar!

Emelie och syster Malin ska ta en tur med Malins lilla knattemoppe.

För start, redo att åka iväg. Malin håller in kopplingen, lägger i ettan, gasar och släpper kopplingen och...

... har gasat LITE för mycket. Moppen far upp rakt i luften och så låg som den är faller Emelie bara med en duns rakt ner. På marken ser hon Malin springa runt med händerna på styret. Moppen löper amok helt enkelt. Tillslut stannar den.. vilket följs av ett långt asgarv.

Första trailern släppt för ingen tid alls sedan nedan. Tyvärr kan man inte bädda in den, men helt klart värt att orka trycka på länken för att se den! Jag längtar något otroligt!
Alice i Underlandet trailer

Jag fick en glad överraskning på jobbet idag: På fredag får jag min första lön! Trodde att jag skulle få allt i ett sjok nästa fredag men icke. Extra bra är att det blir kontant. Hur som helst så ska jag betala av alla mina skulder med de pengarna. Eller inte alla för de räcker de inte till, så pappa och mamma får vänta till sist. Anna, Eddie och Isa får alltså (inte) pengar på posten!

Johans bästa kompis Sara är på besök. Jag träffade henne väldigt kort förra eller förrförra året på Öland, men det känns inte riktigt som det räknades. Jättesnäll och söt är hon i alla fall - om någon skulle vara intresserad (förmodligen inte).
Nej nu ska jag duka fram, äta och spela The sims. Imorgon blir det middag i Västerås med Anna! Längtar efter vad hon har att säga (iiih).

Jag bor nu mera nästan i vårat inglasade uterum. Det är en skön fristad. Jag är nära naturen utan att den tränger sig på. Om solen ligger på och det blir för varmt öppnar jag fönster eller dörrar och luften kommer in. Så fort jag vaknar på morgonen går jag ner dit med datorn, frukost och en bok. Jag ligger eller sitter i soffan med täcket till hakan och bara njuter. I natt sov jag här och det lär jag nog göra i natt också för trots lite sömn kände jag mig ovanligt utvilad.
Jag kommer sakna det här när vintern kommer.

Mindre trevlig överraskning på jobbet idag.
En av mina sysslor på Statoil är att städa toaletterna. Torka golven, tömma papperskorgarna, byta toalettpapper och tvål. Det första jag gör när jag kommer dit är att checka pappret/tvålen. Sedan händer det ibland att jag tömmer alla papperskorgar, beroende på hur fulla de är - ibland väntar jag tills senare på dagen. Idag var de ovanligt fulla så jag tömde dem direkt. Senare i mitten av mitt pass så bytte jag tvålen och då kände jag på damernas en lätt stank av spya. Den var inte så stark så jag var inte ens säker på att det var det, men tänkte att jag ändå inte skulle behöva lyfta på toalocket så det spelade ingen roll.
När min sista timme börjar att lida mot sitt slut är jag sysslolös så jag bestämmer mig för att tömma alla papperskorgar en extra gång för resten av personalens skull. Då kan de tömma dem mycket senare. Hur som helst: Jag hade tömt på herrarnas och handikapptoaletten, och när jag häller ner innehållet från papperskorgen så kommer först papper (logiskt) och sedan någon svart rinnig sörja. Jag blev först hundradelssekunden bara chockad eftersom det bara är papper i dom där vanligtvis. Sedan nådde stanken mina näsborrar.
Någon hade SPYTT i soptunnan. VEM GÖR DET NÄR DET FINNS EN TOALETT EN HALV METER IFRÅN?

Filmkväll igår hos David med Rasse, Jonte och Oliver. Mycket trevligt, fyllt av Tvreparatören, Hot Rod, Get dead or die trying, Anders och Måns och porr. Inget ovanligt, men ingen filmkväll densamma. Mer än så har jag nog inte att säga.

Jag vill så till London just nu. Harry Potter ger mig alltid abstinens till den staden. Jag vill vandra genom Hyde park med nyinköpt te (kostar väl säkert 70 kr/hg eller något där, blä) med en rödhårig snygging med vacker accent (hm, okej läs Rupert Grint).
Undrar inte om mitt första inlägg här på bloggen handlade om just London? HAHA (kollade), det gjorde det! Läs det här. Måste påpeka att vi aldrig åkte dit. Jag var i London i sexan, och förra året lovade mina föräldrar att vi skulle dit men det blev inget av det. Precis som i år då vi skulle till Skottland. De pratar om en slags utlandssemester just nu och jag är i övertalningsfasen. Dock så har jag inga stora förväntningar.
Och nu har jag bråttom till jobbet. Puss.

Det här är min första riktiga recension på mycket mycket länge. Det är många tankar som rör sig i mitt huvud som ska ner till ett sammanhängande inlägg, och jag misstänker att den utmaningen kan bli lite för mycket. Så med andra ord, var överseende med en hel del tugg så att säga.
Och några varnande ord innan recensionen drar igång: Jag kommer inte att ta hänsyn till er som inte läst boken och ska se filmen. Det skulle för mig vara omöjligt att skriva en sådan recension. Så om ni inte redan vet vad som ska hända (eller snarare inte vill veta vad som ska hända): Gå iväg och se filmen (ja den är sevärd) och läs recensionen sedan - då får ni gärna säga vad ni tycker om mina åsikter.

Tillslut. Äntligen. Inte en minut för tidigt.
Jag sitter i biosalongen och skrattar nervöst, sitter på helspänn. Efter bioreklam, trailers, ett tal om mobiltelefoner, trailers igen släcks salongen ner fullständigt. Jag sitter allra längst fram i mitten och halvligger i stolen med nacken vilande bakåt. Nackspärrsrisk, tänkte jag surt några minuter innan. Men alla dessa tankar är nu bortblåsta när en grågrön dimma fyller skärmen. Det obligatoriska Warner bros.-märket framträder ur den och jag drar efter andan (väldigt högt uppenbarligen, för flera i salongen skrattar åt mig). Hjärnorgasmen börjar att utlösas i mitt huvud, men plötsligt stannar det upp. Vad nu? Var är Harry Potter-musiken? Inga klingande toner hörs. Inte förrän stunder senare kommer början till en del av temat (virvelande musik), men det avbryts bryskt av flygande dödsätare (grr, dom kan inte flyga. Vet väl alla) som ska förstöra en bro i London.
Inom loppet av några minuter har regissören David Yates hunnit gjort fler förändringar från boken än jag kunde tänka mig. Harry sitter på ett café. Han flirtar med en tjej. Han löser Daily prophet öppet på ett mugglarställe. Dumbledore dyker upp bakom ett tåg. Harry TAR tåg. Dumbledore pratar om tjejen.

Jag tänker inte sätta ett betyg på den sjätte filmen. Det skulle bli minst fem olika betyg. För det finns mycket olika saker att betygsätta. Att sammanställa alla dessa till en futtig siffra går inte. Men för att tala klarspråk åtminstone (innan allt tankebladder sätter igång): Det här är en riktig bra film. Men som dock samtidigt innehåller massor av fel. Eller misstag. Eller störningar. Störningar för min egen del. För mitt problem är att Yates har tagit sig alla dessa friheter. Jag vet inte mycket om denne man, men det känns som om han är en väldigt nyskapande person. Han får manuset (eftersom Steve Kloves skrivit alla HP-manus och varit duktig framtill femman så skyller jag på Yates) och bara mosar ner egna ideér och tankar. Stryker, förändrar - arbetar fram, tonar ner. Sätter in en ny irriterande scen. Glömmer att bakom ett kul manus finns en fantastisk bok som är värd respekt. Och inte tala om de tidigare filmerna. I femman gjorde han stora förändringar på rekvisitan och effekterna, till det sämre om man jämför med böckerna. Jag anser att de tidigare regissörerna respekterat ursprungskällan betydligt bättre. Men förstås: Jag kan ha fullständigt fel på samtliga punkter.

Det låter som om det finns mest dåligt att säga. Mjo, det finns mer att säga om dessa. Men inte för att de skulle väga tyngre. Jag gillar verkligen filmen, men jag gillar den bara och har inte något stort att säga om det egentligen. Det mesta jag kan är att jämföra med boken - vilket självklart resulterar i massa negativ kritik.
Men för att få lite jämnvikt på det hela: Något positivt. Något VÄLDIGT positivt faktum är. Humorn är fullkomligt genial - kan det vara så att Yates humormässigt är ett geni? Fnissen är det inte långt emellan alls. Jag drar på munnen i snitt minst var tredje minut. Och asgarven är förvånansvärt många. Kärleks- och quidditchscenerna är alla humor på hög nivå. Uttagningsprovet för laget kan vara det roligaste jag sett på länge. Och att låta "Harry har druckit lyckodrycken" vara samma sak som "Harry är hög" är ett genidrag.

Två av de nyss nämnda ämnena skulle jag vilja spinna vidare på. Först och främst humorn. Eller snarare humorns huvudperson. Ron. Här jublar jag. Ron Weasley är i böckerna fruktansvärt rolig. Rupert Grint får plats att låta karaktären komma sin rätt. Han gör en grym prestation och jag är Yates tacksam som faktiskt inser hur Ron ska lyftas fram.
Appropå karaktärer: Biroller har skärts ner ytterligare. Filch som fick stor plats i förra filmen ser vi knappt av. Nya karaktärer som borde funnits i filmerna för länge sedan existerar plötsligt. Draco Malfoy får i boken större (och djupare) plats, och naturligt får man i filmen se mycket av honom. Jag var väldigt förväntansfull på Tom Feltons prestation. Jag visste att om han var en tillräcklig bra skådespelare skulle han kunna få Malfoys delar att beröra rejält. Frågan var då alltså om han var det. Jag är inte lyrisk, men inte heller besviken. Tom Felton är... okej. Lite mer än okej kanske. Men inte mer än så. Jag kunde ha grinat ögonen ur mig i två av hans scener om han varit bättre, men nu är det tyvärr som det är. Det berör, men ganska svagt. Felton hade nog lite för bråttom (bättre regi tack!). Han kunde tagit i lite mer också.

Det andra ämnet jag ville ta upp: Kärlek. Kärleksscenerna är som sagt ofta mycket underhållande, men de kunde skärt ner lite. Man har låtit Hermione tala om sina känslor fritt, jag hade gärna låtit det berättats med blickar och minspel. Sedan är det alldeles för mycket gullegull mellan Harry och Ginny.
Vad som händer i boken: Ginny är tillsammans med Dean Thomas (förresten, om man låtit Ginny/Dean Thomas/Ron-delarna vara som i boken hade man haft jättekul. Plus fattat varför Ron väljer Lavender Brown). Harry känner doft av Ginnys hår i kärlekselixiret (svag antydan i boken). Harry blir svartsjuk när Ginny hånglar med Dean och funderar över sina egna känslor och vill inte riktigt inse att han är kär själv. Harry erkänner tillslut för sig själv att han är kär i henne. JÄTTESENT i historien, när de vunnit sista matchen så kramar hon lyckligt honom och då kysser Harry henne. Sen blir de tillsammans. Och han gör slut i sista kapitlet.
Vad som händer i filmen: Ginny kramar Harry under deras första möte i filmen. Ginny pillar på Harry varje gång de tillsammans syns i bild. Harry tittar hela tiden på Ginny. Ginny tittar hela tiden på Harry. De är på G att kyssa varandra var femte scen. De håller hand, kysser sedan varandra (på helt fel ställe).
Finns inga likheter alls egentligen vilket stör mig. Och inte för att jag föredrar boken via automatik, utan faktiskt för att jag av mig själv råkar vara emot för mycket gullegull. Harry och Ginny är kolosalt mycket gullegull.

Och till sist: Jag sa till Eddie innan filmen började:
- Om jag inte gråter i slutet har dom misslyckats.
Jag grät inte. Mina ögon var på sin höjd blanka. I cirka fem sekunder. Men jag tar tillbaka att de misslyckats. De har de absolut inte. Det är en riktigt riktigt bra film, som jag nämnde tidigare, har en del "störningar" för min egen del. Men har man inte läst boken lär detta vara en grym upplevelse. Och ett tips är att nollställa boken om man läst den. Bry er inte om vad som står i den.
Jag kanske förresten ska nämna det som gör att jag inte gråter i slutet: Karaktärerna verkar en aning känsloförstoppade och scenen är lamt framförd. Och saken är den att jag inte gillar den nya Dumbledore. Michael Gambon alltså. Visserligen är han inte ny längre. Jag gillade honom i trean, men sen gick allt utför. Richard Harris var perfekt. Han var precis som jag alltid tänkt mig Dumbledore. Rösten, utseendet, framförandet och .. allt. Jävla människa att dö faktiskt. Må han vila i frid.
Och må min dröm om en välrespekterad Harry Potter-film vila i frid. Och må Warner Bros sparka David Yates nu i sjuans (sjuornas) slutspurt och ge jobbet till Alfonso Cuarón.

Det blir ett himla springande idag. Bussen till stan att fixa glasögon, ta ut biobiljetter, äta, ombyte, direkt till jobbet, ombyte, ilfart till bussen, åka bussen till Västerås för att slutligen slå mig ner och få hjärnorgasm med Harry Potter.
Det sistnämnda är givetvis dagens höjdpunkt. Som jag har längtan. För ett år sedan satte den stora nedräkningen igång till premiären som då skulle äga rum i november. Men så blev det inte. En plågsam flytt till 15 juli.
Jag vet precis hur det kommer att bli. Jag kommer hoppa upp och ner hur länge som helst. Under reklamen kommer jag skratta nervöst och sitta på helspänn. När de första tonerna av det klassiska Harry Potter-introt lyder kommer hjärnorgasmen börja att ta över huvudet och jag kommer ha lust att skrika av förväntan.
Åh vad jag längtar!

Om det är något jag verkligen kan älska så är det regn. Trots att det nyss ställde in min joggingtur så kan jag inte hata det. Jag lyssnar till det smattrande ljudet och ser på dropparna som kraschar mot balkongräcket. Jag drömmer mig bort och fantiserar att det är en höstmorgon - en i november. Jag tänker att det är en av de där dagarna då jag inte längtar hysteriskt efter julen, bara lagom småmyser efter den.
Jag önskar att det vore en sådan dag, då hade jag tagit fram julpysslet och satt mig och gjort julkort. Nu får jag nöja mig med andra mysiga aktiviteter. Barnspel som Mulle Meck och Harry Potter & hemligheternas kammare får mig att må bra. Så jag ska spela dem nu samtidigt som jag lyssnar på det ihärdiga regnet, som jag faktiskt just nu älskar.

Trevligt igår, fast förstärkning var sjuk. Vi somnade tjugo i sju och gick upp tio. Därför ska jag faktiskt gå och lägga mig nu. Jag tror att jag mår bäst av det.

Anna hade framkallat filmerna till sina engångskameror från Peace and love så det var med kli i fingrarna som jag hämtade fotona idag. En del bilder är stora mysterium, en del är superunderhållande. Flera timmar har jag ägnat åt att rensa digitala bilder, skrivit ut dem, skrivit texter i word, valt ut tidningsurklipp, skrivit i min klippbok för hand, klistrat, tejpat m.m. Jag tror att jag kommer att ha nytta av resultatet för resten av mitt liv oavsett om det blir skitfult. Jag är på sista bilden på första kvällen så jag har en hel del mer att göra.
Men som sagt: Nu ska jag gå och lägga mig. Puss allihopa.

God middag. Eller typ guten middag som våra tyska vänner hade sagt.
Varje dag är inte den bästa, och idag är det en såndär medeldag. Regnet regnar utanför och mina nyrakade ben benar sig här inne. Morgonen har varit fylld av The sims, bad och låttextskrivande (smakprov i rubrik).
Ikväll ska jag träffa Sara, Rasse och Oliver. Vanlig filmkväll, men vår orginaltrio var så pass förminskad att vi fick tillkalla förstärkning (Oliver). Jag tvivlar dock inte på att jag ska få det trevligt. Dock så tvivlar jag på att jag hittar dit i tid. Jag har varit kompis med Sara ett bra tag men konstigt nog aldrig varit där. Så långt långt härifrån till Rytterneland ska jag med cykel och GPS. Vi får se hur det går!

För några månader sedan började några av mina närmaste vänner att snacka om att de skulle till Peace and love. Jag tvekade först, men nappade till sist eftersom Johnossi skulle dit. Jag vet verkligen inte var jag fick den informationen ifrån - jag måste blandat ihop mina önskedrömmar med den fakta att de spelade där förra året. Hur som helst så krossades min lycka samma stund som jag skrev detta inlägg. Det var inte mer med det, inget att göra åt. De framstod på deras hemsida att det inte fanns några diskussioner om att de skulle dit alls. Jag bestämde mig för att åka till Borlänge i alla fall - och tack och lov för det!

Jag sitter på den stora gräsmattan framför festivalcampingens dittills utplacerade tält. Det är tisdagkväll. Jag sitter med en bunt folk som är en blandning av vänner jag tagit med mig, och folk jag nyss träffat. Anna får ett samtal och när hon kommer tillbaka är det dåliga nyheter: Hon har fått reda på att ett rykte går på campingen om att The Kooks ska ställa in. För min del spelar det ingen roll (även om jag planerat att se dem), men Anna blir ledsen eftersom hon åkt till festivalen från första början p g a dem. Senare på kvällen får vi bekräftat att ryktet stämmer - The Kooks ska ställa in eftersom sångaren Luke Pritchard hade något problem med lungorna. Det börjar snackas om att Peace and love letar ersättare, och en kille som heter Dennis frågar mig vilka jag skulle vilja se istället. Jag säger de enda musiker jag älskar rakt igenom: Johnossi. Jag har ingen tanke eller förhoppning om att de ska komma. I mitt huvud finns inte ens chansen.

Nästa dag sitter vi och flyter bort i solens hetta på samma gräsmatta. Det är jag och Anna. Eddie är iväg gör vemvetvad. När hon kommer tillbaka vänder hon sig direkt till mig:
- Emelie, nu kommer du bli jätteglad. Några tjejer jag nyss pratat med hade fått sms av Peace and love där det stod att Johnossi skulle ersätta The Kooks.
Jag exploderar av lycka. Rykte var det bara då, men det bekräftades mycket snart. Det är svårt att förstå hur enormt det är för mig att få se Johnossi. Jag är ingen musikmänniska. Jag har inte många musikaliska förebilder. Jag gillar The Beatles, men jag gillar inte alla låtar. Jag har inte ens hört alla låtar eftersom jag inte har intresset. Men Johnossi har uppenbarat sig för mig på ett helt annat vis än alla artister gjort hittills. Förra sommaren fick jag höra dem för första gången. Min bror skulle skjutsa mig och satte på deras skiva. Efter det fixade jag några av låtarna på min iPod eftersom jag skulle till Ystad. Hela tågvägen ner lyssnade jag på Santa Monica Bay, Man must dance och Summerbreeze. Därefter lyssnade jag på hela skivan, och efter första veckan på Filmgymnasiet berättade Sally att de släppt sin andra platta tidigare samma år och det blev till att lyssna på den också. Jag bara älskar dem. Det finns inte en låt jag tycker är dålig. Det är inte bara så att jag gillar alla sånger, utan att jag älskarälskar jättemånga av dem. Jag har hört alla låtar som går att få tag i (om inte någon ny från kommande plattan släppts utan mitt vetande). De sopar mattan med Beatles, Ryan Adams, Elvis Presley och Franz Ferdinand.

När jag nästa dag står fem i sju för att se A Camp har jag fortfarande inte fatta det. Trots att jag pratat och tänkt på det konstant sedan jag fick reda på det så går det inte att få in. Jag vet bara att jag är lyckliglyckliglycklig. Jag är i bubblig extas när jag står näst längst fram på Eldorados scenområde. Det går inte att lyssna hundraprocentigt på Nina Persson och de andra. Mina tankar svävar bort till klockan nio. Och när den väl är klockan nio lyckas jag få en plats längst fram. I mitten. På en upphöjnad (skydd för ett jättehok av kablar till scen). Storskärmen står jämsides med mig, och om jag vänder på huvudet kan jag se bilden. Men jag kommer bara titta på den en endaste gång under hela spelningen.

Den en timmes långa väntan är ingenting. Klockan är några minuter i nio och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hyperventilera, flina som en idiot, hjärtstillestånd, hjärnmos. Och plötsligt ser jag John Engelbert i kulisserna av scenen. Jag slutar andas. Gud. Jag har sett min favoritmusiker på riktigt.
När de tillslut kommer ut båda två och exploderar med Up in the air sprängs mitt inre i bitar. Jag är ingen som skriker, dansar, hoppar, klappar och sjunger - men då gjorde jag det. Jag hoppades att Up in the air skulle spelas, men var inte säker och så att de just ÖPPNAR med den gör mig ännu mer total. Konserten gör mig hel. Det låter så himla stört men jag kände mig som en helhelhelhel människa. Alltså inte att jag går runt och är deprimerad och halv hela tiden. Men att jag inte behövde något mer. Just då var jag så lycklig att lyckan sprutade ur öronen på mig. Och sådant är hälsosamt, men jag tror att den liite jobbiga känslan beror på ovanan och att känslorna inte får plats. Även om lycka sprutar ur öronen, så är det inte bara glada känslor som fyller mig. Ett litet styng av obehag är att inte vara sedd. Jag är en i mängden, vilket jag hatar. Jag vill inte ha den rollen jag får.

Oavsett så är världens bästa musiker otroligt fantastiskt underbart grymma live. De ger allt, och det syns. De har förändrat låtarna lite vilket gör upplevelsen en annan man kan tänka sig. De tar sig själva på en helt ny nivå. Om jag får citera John Engelbert när de vann Årets grupp på P3-galan i år:
"Ossi ser ut som världens bästa skribent men han är världens bästa trummis".
Sant. Han ser ut som världens bästa skribent, men är - utan tvekan - världens bästa trummis. Precis som John själv är i sitt slag världens bästa vokalist och gitarrist. Han röst är sin egen. Och tillsammans blir dessa två (speciellt på scen) oslagbara. En duo med en grymt närvaro och energi som tar mig till en ny division. De bränner av Family values, Party with my pain, 18 karat gold, Man must dance, Press hold, Bobby mf. De hade kunnat kört igenom alla deras låtar nonstop utan att jag tröttnat. Det enda jag tröttnade på under upplevelsen var den höga och besatta tjejen bredvid mig som försökte knuffa av mig från min plats (sen henne på bilden på mig, går inte att missa vem som är hon).

Jag tror att en till sak som gör den här spelningen så mycket bättre än de andra är att jag inte såg på skärmen. Alltså när man tittar på storbilden är det som att titta på tv. Jättespejsat med vinklar och sånt. Det blir en skum upplevelse att se artisterna på avstånd utan närbilder och uttryck, och sedan jättetv som får med allt. Att bara ha Johnossi framför mig.. jag vet inte men det känns som om jag fick mer kontakt med vemvetvad. Det kändes mer verkligt, större på något vis.

Sedan måste det ju tilläggas: De är världens sexigaste. Lika sexiga som Gary Oldman, fast på ett annat sätt. Helt sjukt faktiskt. Borde egentligen inte erkänna det här men kan inte låta bli. Det var ju faktiskt en del av upplevelsen. Undviker att gå in på det mer bara.
När allt var över kände jag mig tom men uppfylld på samma gång. Uppfylld av för många känslor men tom över att något så stort kan vara över så snabbt. Jag har nog inte än fattat att jag sett dem live. Det här slog Gustaf Skarsgård-grejen i höstas utan tvekan.

Bilder från spelningen: http://www.rockfoto.nu/artists/Johnossi/gig/20090625/10970/photos/74114
Ögonblicket då bilden som ni ser först togs var jävligt speciellt. Vet inte varför eller hur men det märkte jag verkligen. Det var tidigt i framträdandet och han gick fram lite på scen och fick solen i ögonen. Och han tittade på dem och hade det där ansiktsuttrycket - jag undrade verkligen vad han tänkte.

Min lillasyster drömde i natt att hon var på en buss där John Engelbert och Ossi Bonde satt, och jag satt bredvid en av dem. Tyvärr misstänker jag att hon inte drömmer sanndrömmar som jag brukar göra. Synd.

Igår gjorde jag ögontestet. Jag har nästintill perfekt syn på vänster öga och 40 procentig på höger. Jag är godkänd förare eftersom det bra ögat tar över, men jag fick glasögon om jag ville. Så nu har jag bestämt mig för att ta det eftersom jag blir så trött i höger. Pappa och jag kollade lite på bågar igår men det var dåligt med pilotbrillor. Vi hittade några andra bra modeller, men jag vill testa piloter innan jag bestämmer mig. Så idag ska vi in klockan tio och gå igenom alla butiker i Västerås. Jag håller tummarna! Puss.