Imorgon, ja då smäller det. Exakt vad som smäller vet jag inte än, men jag vet att det är i Uppsala det sker. Och att jag kommer vara där.
Jag och en kompis blev utvalda/rekommenderade från vår klass av en lärare att få åka på en grej Gotlands nation på Uppsala universitet anordnar varje år. Vi fick fylla i varsin blankett om frågor om oss själva och sedan lämna in den, därefter blev vi utvalda eller lottade eller hur det nu var att åka.
Vi trodde att det skulle vara mycket visande av skolan och programmen etc, men det är det tydligen inte. Imorgon är vi med när Västgöta, Värmlands och Gotlands nation tävlar mot varandra i vintersporter, sedan är det afterski. Efter det gör man sig i ordning för gasquen med nationerna på kvällen - dvs fin middag med dans efteråt (enligt hemsidan får man för allas trevnads skull endast vara klädsamt onykter under middagen, men efter det gör man som man vill). Dagen efter kan de som "tar hand om oss" visa oss stan, eller vad vi vill.
Massor av Uppsala, massor av studenter. Detta ser jag fram emot. Lyssnade på radion igår och då besökte radioprataren en studentkorridor i Uppsala. En kille som hon intervjuade sa: "Alltså även om man pluggar sju till åtta timmar om dan så orkar man ändå alltid festa"
Mitt huvud har snöat in sig lite. Vill liksom stå emot, men det är fortfarande kul så jag bara fortsätter. Sluta snöa, dumskalle. Ville bara ha det sagt.
André Pops är verkligen perfekt. Desto mer jag ser av honom, desto säkrare är jag. Såg nyss Skavlan på svtplay och jag älskar att han konstaterade rasistgrejen. Och att han är som jag med sitt hem och sådär. Och att han bara är så rolig och påläst. Och fin. Var i helvete hittar man såna där nu för tiden? Jag känner bara en, och han är inget alternativ.
Jag och min minst modeintresserade kompis panikar över kläder och Uppsala. Jag hade hittat den perfekta klänningen, men sen skulle förstås allt börja jävlas. Så nu är en liknande, men inte lika bra, beställd. Denna alltså. Vi får se hur det blir. Ska kolla i Stockholm på lördag, så detta är en reserv.
Just ja. Har inte ens berättat här om Uppsala. Ska göra det snart. Men inte nu.
Är inget direkt fan av Alla hjärtans dag, men det här citatet tyckte jag var lite gulligt:
"Vet du varför alla Hjärtans Dag är min favoritdag? För det är den enda dagen vi har kvar från den gamla tiden för jättelängesen när alla dagar var Alla Hjärtans Dag. Då allt handlade om kärlek." - Simon 9 år
Jag vaknade två minuter innan klockan ringde imorse. Pigg var jag kanske inte, men vaken. Och det kändes som om jag var på gott humör. Vilket är konstigt, då jag har ett samhällsprov imorgon som jag inte riktigt kan än. Och efter skolan ska jag först prioritera att STÄDA med stora bokstäver. Och tvätta. Jag har känt mig i obalans jättelänge bara för att det är så stökigt och nu ska jag äntligen få undan det här. Först då kan jag fokusera helt och hållet på skolarbete. Det känns bra. Nu ska jag dricka upp mitt te. Puss.
I Svenska B så håller vi just nu på med litteraturhistoria, och alla i klassen ska göra ett stort fördjupningsarbete. Själv har jag valt Astrid Lindgren. För mig var det ganska självklart: Det var det första som ploppade upp, och för en grej som man ska jobba med under två månader måste man ju brinna för. Och Astrid Lindgren älskar jag som alla andra, men inte bara som författare utan också person. Det räcker med att bara läsa något litet om denna fantastiska kvinna för att vilja veta och läsa allt.
Så nu har jag grävt ner mig i bland alla hennes böcker och ska snart också påbörja biografierna. Jag har tagit mig igenom Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Allrakäraste syster, Sunnanäng, Emil i Lönneberga och Lotta på Bråkmakargatan. Påbörjat är Madicken och Junibackens Pims och Mio min Mio.
Även om jag tycker att det mesta är helt fantastiskt och även om jag gråtit ögonen ur mig till vackra Bröderna Lejonhjärta, så tror jag nästan att jag tycker om Lotta på Bråkmakargatan allra bäst. Det är bara så otroligt genialt. Det finns så fantastiskt mycket äkthet i denna historia om en tjurig unge. Allt är från ett barns perspektiv och jag vet inte hur många gånger jag känner igen mig. Och skrattar. Som hur otäckt det ser ut när hon kan stoppa en hand genom tröjan hon nyss klippt sönder, och när mamma sedan ropar och frågar om hon blivit snäll än "Nej, inte ett dugg" snyftar hon då. Eller när hon är arg på familjen, men hon innerst inne vet att dom inte har varit dumma "Men när man själv varit dum behöver man någon att skylla på".
Åh jag vill se filmerna igen. Nedan finns en fin dokumentär om dem.
"Jag var nio då och du måste ha varit fem nånting, det var första stället vi bodde på efter skilsmässan. Hur som helst så kom pappa och hälsade på en gång, och när du hade gått och lagt dig tog han med mig ut på en promenad. Vi gick till drugstoren och beställde varsin glassdrink med vaniljglass och chokladsås. Och på hemvägen - jag minns fortfarande den där gatan, hur den gick i en krök - på hemvägen sa han 'Gumman, får jag fråga en sak?' Och så sa han 'Vem älskar du mest, mamma eller mig?'" "Herregud. Sa han verkligen så? Och vad svarade du?"
"Jag sa att - "snörvlade Sarah. "Jag sa att jag måste tänka efter. Jag visste ju" - hennes röst skälvde till, men hon återfick kontrollen över den - "Jag visste att jag älskade honom väldigt mycket, mycket mer än Pookie, men det kändes fruktansvärt illojalt mot Pookie att säga det rent ut. Så jag sa att jag skulle tänka efter och tala om det nästa dag. 'Lovar du?' sa han. 'Om jag ringer dig i morgon, talar du om det då?' Och jag lovade. Jag minns att jag inte kunde se Pookie i ögonen kvällen och knappt fick en blund i ögonen på natten, men när han ringde sa jag det. Jag sa 'Dig, pappa', och jag trodde att han skulle brista i gråt på fläcken, i telefon. Han grät ju väldigt mycket."
Det är något med det här stycket som är så otroligt rörande. Det symboliserar en trasig familj på något sätt, samtidigt som det handlar så mycket om kärlek. Älskar det gör jag i alla fall.
