Jag har dåligt med internet uppe i Sälen, ifall någon undrar. Och så är det ju lov också. Och då är jag hemma och har så mycket bättre saker för mig än att internetnörda.
      Just nu är jag bara allmänt glad att jag nyss trotsat min nervositet som alltid uppstår vid fel tillfällen. Fyrtio minuters inhopp i en förfest hos åtta killar blev väldigt trevligt, trots att risken att bli skändad och strimlad fanns där. Och förlåt att jag skryter. Men det är ju inte precis dåligt för självförtroendet.

Jag gillar verkligen vinjetten till Hellenius Hörna, och det som får mig skratta varje gång är ”David” när han ska ta skolfoto – ler och så fort bilden är tagen slutar tvärt. Och jag insåg nu att det är samma kille som spelar Tony i årets julkalender! Och HAN är min favoritkaraktär där. En blivande älsklingsskådespelare kanske?

Jag tycker det finns mycket lärare inte får göra. Gränserna för fel och rätt kan vara hårfina. Och det gäller mycket annat också. Att man festar mycket kan ibland i stället betyda att man är dreggig. Men när roliga skötsamma personer som jag känner stor respekt för plötsligt visar sig så himla mänskliga… det är bara så roligt. Alltså: Min lärare gnällde exakt hela dagen om hur bakfull han var. Det hade kunnat vara opassande, men i det här fallet var det inte. Även om min andra lärare däremot tyckte det. När han fick reda på det rynkade han på näsan och sa:
-          Men varför säger han det till er? Han ska ju låtsas som det regnar liksom.
I för sig. Men ibland tycker jag att det funkar bra.

Jag pallrade mig igår ned till Domkyrkan för att se om Gotland blivit något bättre på Luciafiranden detta år. De hade de inte, de släckte inte ens lamporna. Men årets hade i stället många komiska inslag (som kom i form av tal från GTs nyhetschef och domprosten):

Domprosten:
-          ”… och alla ljusen är tända (och lamporna, fast det sa han inte), visst är det MYSIGT?”
-          De flesta känner ju igen myten om att Lucia inte gick att döda genom att bränna på bål etc. Den hade inte han hört. Han berättade om Lucia som arbetade som hora hela livet. Och kom sedan helt orelevant in på nästa punkt…
-          ”Ja, det är ju det Lucia egentligen handlar om… GIRLPOWER!”

GTs nyhetschef:
Ni vet när man inte får skratta, och just därför kan man inte sluta? Det hände mig och Caroline. Men det är ganska svårt när en man i 30års åldern med ganska tragisk stämma berättar om när han på mellanstadiet var med i ett Luciatåg som sotarpojke, men han vågade inte sjunga så han låtsades vara sjuk - och därmed säger följande:
-          Detta är något jag påminns och ångrar varje dag.
Hahahhahaha gud vad kul det var. Han rättade sig ganska snabbt och sa ”ÅR, denna dag”. Men skadan var skedd och jag kunde inte sluta skratta. Så tyst som möjligt begravde jag mig i mössan och försökte skärpa mig. Gick sådär. Men kul var det.

Har ni sett SVTs ”Välkommen till julen” än? Det är så att man ryser! Jag försökte i mitt huvud att lösa hur jag ska veta när det bra visas på TV (det är ett problem jag har varje år) – men SVTs hemsida löste det snabbt. ”SVT Jul” på Facebook. Nu gillar jag det och möttes av:

”Haft en magisk morgon med luciatåg på dagis! Stolta föräldrar lyssnade till skönsång och fick höra från en av luciorna att pepparkaksgubbarna har "gorillor till ögon och hattarna på sne". Jag som trodde det var korinter... :). Hoppas ni alla får en fin luciadag! Hur firar ni? /julvärden Pops”

Kärlek på det!

Idag var lillasyster lucia för första gången. Hon såg lika ljuvlig ut som vanligt - det har jag sett på nyupplagda bilder. Och visst gör det lite ont att inte få vara hemma och dela det här med henne. Hon som alltid gnällt om att hon inte fick vara Lucia på dagis, medan alla andra tjejer fick det (samtidigt). Men snart är jag som sagt hemma och då tar man igen allt det där.

I och med att jag såg trailern till filmen om Cornelis Vreeswijks liv blev jag väldigt intresserad av huvudrollsinnehavaren. Hans-Erik Dyvik Husby, vem var det? Efter att ha forskat lite i saken förstod jag att denne man mer officiellt var känd som Hank von Helvete, den föredetta sångaren i Turbonegro. Anledningen till att regissören till ”Cornelis” valde Hans-Erik i slutändan var att han gjorde drogavvänjningsprogrammet Narconon för att bli av med sitt heroinmissbruk, att han helt enkelt också haft det lika jobbigt och svart i livet som den gamla trubaduren. Nu är dock Hans-Erik inne på rätt bana i livet: Han är nykter, drogfri, inte längre med i Turbonegro och satsar på familjelivet. I min research var jag inne på några av Hans-Eriks fansidor på Facebook, där många av kommentarerna var väldigt besvikna. En sa något i stil med ”Hank är numera kristen och nykterist. Det är svårt när ens idoler sviker”. Och då tänkte jag: Varför är inte han glad för hans skull? Visst att han kanske sörjer att han inte längre är med i bandet, men han kan väl ändå vara glad över att han mår bra? Det är väl ändå samma sak som att önska sin idol olycka?

Men sen så inser att jag är precis likadan själv. Inte att jag önskar mina idoler olycka, för det är faktiskt inte det de handlar om. Det handlar om att man tycker om en person för den som den utger sig att vara, och när personen sedan ändrar på denna bild eller gör något man inte gillar, så känner man sig sviken.
      Senast i fredags råkade jag snubbla över skvallret att skådespelaren Jake Gyllenhaal och Nickelodeon-tjejen Taylor Swift skulle vara tillsammans, och då kände jag mig minst sagt sviken. Jag blev faktiskt riktigt upprörd (vilket ni läsare nog la märke till här). För att förtydliga saker och ting för er, så handlar det om att jag verkligen gillar Jake men däremot INTE Taylor Swift. Han är begåvad och snygg, medan hon är en B-kändis – en fjant som varit med i barnprogram, är totalt talanglös i mina ögon och dessutom varit tillsammans med Taylor Lautner (ja, jag är en sån som hatar Twilight). Men det är förstås först nu jag faktiskt skulle vilja säga att jag hatar henne. Och ja, det handlar förstås mycket om avundsjuka. I och med filmen ”Brothers” blev jag officiellt kär i honom. Han är nio år äldre än henne och jag trodde aldrig att någon i min ålder hade en chans – hon är min jämlike och han väljer henne.  Jag vet förstås att jag är fånig. Precis som alla i min närhet är det – ja, du också.

Men det handlar någonstans om äganderätt. På ett lustigt plan visserligen, en inbillad sådan. När en människa är officiell och kan vi i stort sätt välja att veta hur mycket vi vill om den här personen (åtminstone tror vi att vi kan det). Detta gör att man omedvetet tycker att man har rätt till en åsikt, rätt till att tycka och tänka. Och att personen i fråga någonstans ska ta till sig detta och anpassa sig. Det är precis som när hela Sverige tyckte att vi skulle vara med och bestämma vem Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med. Självklart gick motiveringen med ”Vår skatt betalar allt för dem”. Men för 20 kr äger man inte en människa.

Det är klart att det här kan leda till diskussion. Men i dagens mediasamhälle tycker jag inte man ska skämmas. Bara tänka till ibland, och kunna skratta åt det. För visst att jag kan tycka att Taylor Swift inte spelar i samma liga som Jake Gyllenhaal – men egentligen, vad spelar det för roll?

Jag brukar då och då få ett sug för att skriva en krönika, men brukar sällan göra slag i saken. Men den senaste tiden i och med att ”Tunboplanket” startades (Tunboskolans elevsida) så har jag skrivit en del, som skulle publiceras där. Dock så fick jag igår reda på att dom lagt ner det hela, p g a lathet och tråkmånsiga gener. Jag kände mig en aning snopen. Och besviken. Var ska jag då göra av allt arbete? Det kanske känns självklart att mitt forum borde vara här, men faktiskt så har jag inte tyckt att de passar in. Men nu känner jag bara ”äsch”. Bara för att jag inte brukar göra annat än ordbajsa betyder det väl inte att jag inte kan publicera något med lite mer mening i sig. Så, mina vänner: Nu har jag bestämt mig för att dessa krönikaliknande grejerna FAKTISKT ska gå att läsa här. Sen så får vi se om det passar eller inte.

Efter en angenäm vistelse i Stockholm med Caroline är jag nu tillbaka i Visby. Jag längtar hem, men snart är jag där så det ska nog ordna sig.

Jag har insett att jag är väldigt bra på att misslyckas med mat man praktiskt taget inte ska kunna misslyckas med. Halvfärdig mat helt enkelt. Scans köttbullar, blodpudding, potatiskroketter… Det är för att jag inte riktigt kan hantera det där mellantinget – antingen är det klart och bara att värma på, eller så är det inte klart alls. Jag får helt enkelt för bråttom och ytan blir nästintill bränd medan insidan blir geggig och ofärdig. Lyxproblem, antar jag. Fast jag har i för sig aldrig påstått att det är ett problem överhuvudtaget.

Har efter gårdagens utbrott repat mig och har inga bestående men (dock fortfarande mycket besviken på någon jag typ blev kär i efter ”Brothers”). Nu sitter jag snygg i mitt kök, dricker julmust och är om en timme på väg till båten för att bege mig mot Stockholm och Kungliga Operan. Det blir alltså först supermysig julklappsinhandling, middag och sedan Nötknäpparen. Caroline kommer att få se balett för första gången vilket kommer att göra henne lycklig. Det är en bra artonårspresent från mig.

PS. Har på senaste tiden fått tacksamma kommentarer på Torgfia-recept som jag la ut förra året. Roligt!

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ.
Jag har sagt det hundra miljoner gånger till Caroline nu. NEEEEEEEej. Jag såg nyss på msn att Nickelodeon-B-fjant-mes-Jonas Brothers-Miley Cyrus-människan har BLIVIT TILLSAMMANS MED JAKE GYLLENHAAL. En NORMAL och BEGÅVAD och SNYGG och ALLDELESFÖRBRAFÖRHENNE-person. Jag dör. JAG HATAR HENNE. VARFÖR. Jag är upprörd. Sen kanske man undrar varför jag bryr mig. Egentligen. Men jo. När jag ser upp till någon ska den inte behandlas med skit. Nu kommer jag inte kunna sova.

Uppdatering. Caroline säger nu "det kunde vart värre". Men nej. Det kunde det fan inte. Hon är liksom.. GAH. Hon har varit tillsammans med Taylor Lautner. Detta är fruktansvärt. Jag förlåter aldrig Jake Gyllenhaal för detta.

Ibland när jag står i duschen på morgnarna så inser jag att jag drömt något på natten som jag minns klart. Ofta får det mig att skratta. Detta hände imorse.
     Jag insåg att jag haft en otroooligt lång dröm. Den började med att jag var hemma och mamma berättade att pappa var sjuk, vilket följdes av att jag var väldigt ledsen (förstås). Sedan var jag på ett varuhus och i London – MEN det börjar bli intressant när jag något senare i drömmen befinner mig på något slags ”besök” i döden. Och det som hände när man dog var att man hamnade i ett minst sagt obehagligt samhälle – styrt av Henrik Schyffert och Fredrik Lindström (och det fick mig att skratta mest imorse). Jag hade någon speciell kontakt med Schyffert där, då han ”förklarade” för mig hur detta funkade. Egentligen var det mest underton av att man inte fick göra något. Poängen här var att man skulle vara ”perfekt”. Man fick inte gå någonstans, man fick inte göra någonting, inte säga nej till något - man fick överhuvudtaget inte säga någonting. Jag gick bara runt och var rädd. Fredrik Lindström kunde läsa mina tankar den korta stund jag träffade honom. Jag kände att jag var lite i fel område och sa: ”Ursäkta vet du – ”
”Rakt ner och till vänster”
Eller så fanns det bara ingen annanstans jag fick gå.

Man kunde inte bli gravid, utan människor klonades när de blivit perfekta. Schyffert visade mig den här vetenskapshallen, och det var först då jag flippade ut ordentligt. Det var så SJUKT äckligt. Dom hade massor av monster som de födde upp. De var slemmiga och beniga utan riktiga kroppar och så lät de skränande. Något tentakelliknande bröt sig plötsligt lös och alla i salen fick panik och skulle ner i några skyddsrum via hissar. Dessvärre kom något alien-liknande och sög upp människor via hissarna. Men tydligen var det reklam för något, och jag muttrade ut att det var ett dåligt skämt som jag sen kände att jag ångrade genom en ond blick av Schyffert.
Och nu är jag sen till skolan.

Bajs vad jag längtar hem. Jag vill att det ska var juuuullov. Då skulle jag mysa med familjen, julbaka och spela Sims. Blä.

Även om jag tycker att Titanic är otroligt överskattad, så kan jag inte neka till att soundtracket är väldigt fint. Även om det verkligen skriker nittiotal och sönderlyssnat även om jag inte ens själv lyssnat på det. MEN det var inte poängen med detta inlägg. Poängen är att informera något alla trott: Själva huvudsången där det är en vacker kvinnoröst som sjunger utan ord (eller vad man nu säger) är faktiskt inte Celine Dion. Och det tycker jag är sak samma – MEN det som är fantastiskt i detta är att det faktiskt är den norska vackra och begåvade sångerskan Sissel Kyrkjebø som innehar denna röst. Är inte det alldeles fantastiskt? Se själva:

Äntligen, äntligen, äntligen är det december! Har du lyssnat något på de nya julskivorna som släppts? Mycket skräp skulle jag vilja säga (hör väl till), men det finns förstås några bättre också. Susan Boyles The Gift är min favorit men om ni frågar mig är det för lite låtar som jag förknippar med julen. Men de som är bra är riktigt stämningsfyllda.

Från föredetta Bolibompa-programledaren Henrik Ståhls hemsida. Är inte detta helt underbart? Så borde hela världen vara.