Jag hörde ett samtal mellan två unga tjejer bakom mig på Konsum.
- ... alltså hon är ju oskuld.
- Va?
- Ja, det är sant! Hon var tillsammans med Nackas snyggaste kille i 8 månader, men de hade aldrig sex eftersom hon ville vänta på den "rätte".

Människor slutar aldrig förvåna mig. Först och främst tjejen som tydligen tycker att Nackas snyggaste kille garanterat måste vara den mest rätta personen som finns. För det andra den otroligt korkade killen och uppenbarligen samtalets huvudperson som inte gjorde slut med varandra - varför vara tillsammans med någon om man själv eller den andre inte känner att man är rätt för varandra? Komiskt!

Den här dagen såg jag mest fram emot kan jag säga. Varför? Jo, jag skulle gå på balettens morgonskola klockan tio. Vilket alltså innebär att sitta några meter ifrån massa de mest fantastiska människorna jag vet, medan de utövar det vackraste som finns.

Balettens morgonskola är dansarnas uppvärmning med teknikövningar som de har en timme sex dagar i veckan. Eftersom Kungliga baletten har så många dansare är de uppdelade i två grupper som håller till i varsin sal. Jag började kvart i tio, och fem i tio gick jag och Sophie över till balettdelen på plan 8 (Unga på Operans avdelning ligger också där). Vi ställde oss utanför och jag tog av mig mina skor. En asiatisk gudomligt vacker balettdansös gick förbi. Jag kikade in i träningssalen och såg ett antal dansare ligga stretcha. De låg i split och spagat och bände benen upp mot himlen - där halva jag befann mig. Men tillräckligt mycket av mitt psyke var kvar på jorden för att jag skulle kunna trippa in i salen med en annan tjej efter mig (hon gick i åttan, praktiserade på kostymavdelningen). Mina ögon var förmodligen tefatsstora, men jag försökte behålla ett sofistikerat, svalt och trevligt leende på läpparna istället för ett öronbrett sådant. Jag slog mig ner bredvid pianot, instruören hälsade godmorgon och jag lät blicken falla på alla fantastiska människor. Både unga och lite äldre, men alla med vältränade och smidiga kroppar.

Eftersom det är folk från hela världen så instruerade kvinnan på engelska. Hon talade väldigt lågt så det är ett stort mysterium hur de kunde höra henne och sedan göra rörelserna utan felsteg. En pianist spelade, precis som på alla balettprogram man såg när man var liten. En ung kille som var väldigt söt var helt plötsligt utan byxor. Eller, alltså, han hade byxor - han var inte naken - det var bara det att de var någon form av shorts. Short som var en perfekt imitation av boxerkalsonger. Och jag tycker det inte är något fel att träna i det, men det var väääääldigt svårt att inte ha blicken på benen när de är såååå perfekta. Grekiska staty ben - på riktigt. Han tittade glatt på mig medan han dansade (hur fan gör man det?) och jag försökte undvika att se på hans välskapta lår. Gick bättre efter ett tag.
En man hade skägg. En fläck på hackan och lite mustasch. Han såg bra ut och det var bra, men jag blev så förvånad. Alla andra dansare är slätrakade.

Tiden går fort när man har det roligt sägs det, och jag antar att om man har det gudomligt så går tiden extra fort. Så tiden gick extra, alldeles för fort och jag tog på mig skorna och traskade tillbaka till Unga på Operan. Alldeles salig, förstås.

Unga på Operan har gjort en Nötknäpparparodi av "Nintendo sixty-FOUUUR". Jag fick se den igår, rolig idé!

Jag kom dit tjugo minuter för tidigt så jag tog en promenad en bit ifrån och lärde mig lite om Gustaf III på en skylt. Eller om det var Oscar II? Minns ej. Sen när klockan var tio i gick jag tillbaka och några meter ifrån sceningången ser jag en hop av balettdansare påväg till jobbet. En blond kille som jag kände igen log snällt mot mig, och jag typ smälte. Sen så när jag slutligen placerade mig vid sceningången för att vänta kom ja på migsjälv med att stå och glatt nynna något ur Nötknäpparen. Det gör jag säkert ofta, men just det med att jag stod just DÄR och nynnade och skulle in just DIT kändes ganska otroligt.

Sen så kom då min handledare som var jättesnäll och dagen började på allvar. Jag ska försöka att sammanfatta det hela, istället för att skriva två A4. Sååå. Vad jag gjorde: Jag var på scenen två gånger, där byggarbetare STÄNDIGT jobbar med ljus, kulisser och gud vet vad. Första gången var jag där i ca 5 sekunder, och sen så log jag jättestort i fem minuter.
Jag var med på ett studiebesök en skolklass hade, för att själv få en rundtur i huset. Vi var lite här och var, men bl a Kungliga foajén (som är Hovets, där det finns stolar med tyg för 20000 halvmetern typ som bara Kungen får sitta i). Vi träffade på tre orkestermedlemmar som spelade cello (från 1800-talet, gulp), klarinett och valthorn. Dom var såååå duktiga.
Jag var med på slutet av ett möte med en brittisk Operaregissör, som ska sätta upp Zémire och Azor (Skönheten och Odjuret) nästa år. Jag såg balettrepetitionen av Bolero, Våroffer och Les Noces. Ganska otroligt att sitta alldeles ensam på en balkong med endast orkester, dansare, koregrafer och några få tekniker nedanför sig. Efter det så var jag och min handledare på möte med presschefen om att filma och så. Och nu har jag ska jag sitta i den vaderade avskilda chefslogen på torsdag och filma genrepet av Bolero, Våroffer och Les Noces.
Vad mer...? JO: Imorgon ska jag se operetten Läderlappen och på torsdag operan Figaros bröllop. Jag har varken sett en opera eller operett förr, så det blir att bli av med båda oskulderna denna vecka. Jag är glad.
Idag blir det att filma lite olika grejer, och även se repetitionerna av Bolero, Våroffer och Les Noces igen antar jag. Det blir nog bra. PUSS.

JAG ÄLSKAR KEN

Lite mörkare är de i verkligheten!

...är bäst.

Herregud säger jag bara.

Ja ni har ju inte hört så mycket från mig som ni brukar göra den senaste veckan. Jag är hemma över påsk och jag har liksom inga internetvanor här. Det blir Sims i så fall. Mycket Sims faktiskt. Jag har en stor glad familj för tillfället, lite för stor då jag tvingades skicka ut tre av familjens sex barn för att min äldste son Sezuan skulle kunna ha en chans att bli gift någon gång.

Den halvan av min tid som inte går till Sims har jag ägnat åt att läsa. Jag har fått en riktig läsperiod, och en sådan har jag inte haft på flera år. Hur kan man tycka om något så mycket men ALDRIG göra det? Det är så knasigt. Jag har i alla fall nu läst ut alla uppföljare till min barndoms favoritbok, Skämmerskans dotter. Gud vad bra dom är. Tredje boken höll jag på att dö tusen gånger över hur hemskt allt var, och sedan så tårades ögonen rejält när jag trodde att en av mina favoritkaraktärer hade dött. Fast glädjen över att det inte var så varade inte länge - i stället så dog en annan favorit. Ingen barmhärtig bok. Sista boken (Skämmarkriget) fick mig att snyfta över allt möjligt. En av huvudpersonerna vägrade bestämt att bli ordentligt kär i min favoritkaraktär, men jag fick en ganska bra tröstpris. Hur som helst: MYCKET bra böcker.

Just nu håller jag på och läser "En gnista av hopp, en hemlig dröm" av Geraldine O'Neill. Jättebra bok, även om det inte händer något speciellt. Fast just nu håller jag på att bli galen på en karaktär för att hon blir tillsammans med världens tråkmåns i stället för århundrandets snygging. Inte logiskt. Och ni förstår ingenting av mitt ordbajsande. Kul för er.
Nu måste jag göra mig i ordning - jag och Eddie ska se Jack hemma hos henne ikväll! PUSS