JAG KOM IHÅG ATT FIXA TVÄTTID. Wow, vilken bedrift, tänker ni säkert ironiskt då - men jag kan lova er att det är det! Jag skulle gjort det hela förra veckan men glömde bort det exakt hela tiden. När jag äntligen fixade en tid så kommer jag på precis när den är över att jag hade den. Hur lyckat är det? Men äntligen idag så fick jag till det.

Jag tänkte skriva att jag träffade någon jag kände i tvättstugan, men så kom jag på att det var en total lögn. Eller, det var en tjej som jag sett på skolan och en kille som jag sagt cirkus ett ord till. Och sen spillde han cirkus två deciliter rödvin på min favorittröja. Och det är väl inte direkt vad man kan kalla bästisar. Eller vem vet? Han la till mig på bilddagboken efter det. Varför skriver jag ens här om folk jag inte känner? Väärt.

Appropå bilddagboken. GUD vad jag hatar den sidan. Det är det internetställe jag tycker minst om, och bara för att göra det värre så är den helt omöjlig tekniskt på min dator. Varför slutar jag då inte använda det? För a) alla uppdaterar där och jag missar alltid något bilddagboksinternskämt då och b) alla minnen. Senast idag då fick jag minnet uppfräschat vad fransmannen sa till oss om vad en "french kiss" var:
- If you kiss a french, you fall in love for life!
Får avsluta med en bild från älskade Frankrike. Mest för att visa Caroline och Joanna den enooooorma tavlan inne på Louvren! Very cheerful. Tjoflöjt.

Ouch.

Stellan Skarsgård var den person som hade huvudrollen i nattens dröm, men det fanns även en rad kända biroller: Viggo Mortensen, Östen i Östen med resten, Karl-Petter (från Bonde söker fru), Jay Baruchel och Tommy Körberg. Min föredetta matte- och svenskalärare var också med.
Första delen av drömmen bestod av att jag stod och diskade medan Stellan Skarsgård drack öl och berättade diverse saker. Inte så värst jämställt, men det är gärna ett pris jag betalar för närkontakt av tredje graden.

Hela drömmens tema var "Let's dance", men i andra delen så var det inte dansa man skulle göra - utan sköta om delfiner! Varje omgång hade man olika delfiner, och givetvis skulle jag ha den hoppande. Den bröt sig ut ur sin bur, försökte rymma från hela anläggningen samtidigt som den hoppandes försökte bita mig. Viggo Mortensen i sin Aragorn utstyrsel satt tillsammans med Karl-Petter (som var jätteskillad på delfiner eftersom han varit med i Let's dance något år innan). De skrattade, och vägrade förstås trycka på nödknappen när jag skrek åt dem att göra det. Efter många om och men så reste sig Viggo/Aragorn för att hjälpa mig. Han skjöt ner delfinen i marken med någon form av spikpistol. Efter det så försökte han skjuta mig, precis som det var mitt fel att delfinen var skadad. Hardcore.
Lärdom: Handskas inte med delfiner.

Jag och resten av teamet blev kallade till fotografering. Alla skulle ha varsin bild på sig själva. Lite "till nytta", men främst för att det är "en kul grej". Så hur gick då den roliga grejen? Bra! Och det var kul till och med. Jag gillar inte att bli fotograferad, och detta var ingen undantag - men en perfekt start för gruppens framtida samarbete skulle jag vill kalla det. Man fick lära känna och prata lite med varandra en aning. Då jag och Andrea precis kommit från gympan då vi dansat oss trötta så var vi båda en aning hyperaktiva på detta möte. Jag var nog lite för fnittrig för min egen smak, men å andra sidan var det lättare att prata med de andra i det tillståndet. Cheerful!

Jag hade totalt glömt bort hur roliga svenska galor brukar vara. Det är faktiskt väldigt positivt. Något som bidrar till detta tror jag är att det inte görs lika mycket film i Sverige varje år. Varje titel som nämns känner man ju igen, det är ju lite skillnad på internationella galor.
Något som tappert försökte vara roligt var det där genustranformationskämtet: Men lite svårt att lyckas med Josephine Bornebusch. Varför anlita henne av alla människor?

Bäst på hela galan (enligt mig) var utan tvekan Pia Johansson och Dan Ekborgs passionerade kyss i Borta med vinden-tema. Helt otippat, och så jävla kul! Man kanske borde ha varit mer förberedd, då det faktiskt är Pia Johansson vi snackar om, men nä. Underbart.
Om Pia och Dan stod för kvällens roligaste, stod Mads Mikkelsen för snyggaste frisyren. Jag skulle kunna gifta mig med den mannen, med eller utan håret.

Till min stora glädje vann Kjell Bergqvist för bästa manliga biroll (kyssen med Dan Ekborg även där ganska skön) och höll nog kvällens bästa tal, eller har jag fel där? Jag minns inte alla på rak arm. Ett av de bästa åtminstone! Män som hatar kvinnor förtjänade också priset för bästa film, och de tog också hem Biopublikens pris. Jag har för mig att båda Arn-filmerna tog hem det priset dom två senaste åren, vilket i så fall betyder att det är tredje året i rad en dansk vann! Lite roligt tycker jag. Lyckad gala hur som helst, förhoppningsvis får Johan Glans hålla i den nästa år också, utan störiga avbrott från Josephine Bornebusch.
Alla vinnare finns att hitta här. 

Jag har enligt min engelska lärare en blandning av brittiskt och amerikanskt sätt att prata på. Så jag måste helt enkelt göra mig av med amerikanskan. Problemet är att det är den jag har lättats att anamma. Om jag ska ha helt brittiskt uttal förvandlas jag genast till en skotte. Cheerful.
Men så kom jag och tänka på en sak: Austrelisk accent! Den är mycket lättare att anamma. Fast man låter i för sig lite konstig. Och kanske är lite knäppt att ta efter den av alla sätt att prata på. Jag ska fråga min engelskalärare och hoppas på att hon inte skrattar åt mig. Fortsättning följer!

Keane live på Peace and love!

Otroligt stark film. Väldigt bra, och väldigt sevärd! Den är baserad på en dansk film från 2004 av Susanne Bier vid namn Brødre. Trailern ska man inte se, om det går att undvikas. Varför håller jag tyst om.
Den handlar om marinsoldaten Sam Cahill som lämnar sin fru Grace (Natalie Portman) och sina två döttrar för att åka ner till Afghanistan. Precis innan Sam åker ner så kommer brodern Tommy ut ur fängelset. Tommy har alltid varit den stökige brodern som ingen riktigt gillar, men när familjen får besked att Sam har dött i en helikopterolycka ställer han upp och hjälper Grace och barnen att läka. Sedan så visar det sig att Sam inte alls är död utan varit tillfångatagen, och när han kommer tillbaka blir allt mer än komplicerat då han är starkt påverkad av alla händelser som fånge.

Låten Winter av Bono och U2 blev nominerad till Golden globe för bästa sång i år, precis som Tobey Maguire blev nominerad för Bästa manliga huvudroll. Väldigt välförtjänt, då han är helt fantastisk i denna. Precis som Jake Gyllenhaal, Natalie Portman och förvånansvärt nog den tioåriga (okända) Bailee Madison. Alla vet ju att Natalie Portman är jättebra, men hon känns ju väldigt ung. Ja, hon är ung - men i denna så är hon verkligen en kvinna. Att hon skulle vara mamma till en åttaåring känns helt trovärdigt. Himla bra skådespelerska.
Men oavsett: SE!

Jag har den senaste tiden haft så sjukt mycket tankar i huvudet om min framtid. Skrämmande sak det där, framtiden. Var är jag om tio år? Jag vet VAR jag vill vara om tio år, men problemet är hur jag ska komma dit. Kämpa hårt som fan står givetvis på listan, men jag vet inte vart jag ska börja. Söka till DI kommer jag väl att göra, men frågan är om jag inte vill söka till en skola i USA eller England. New York film school låter förstås himla bra men jag behöver mer information. Jag vill ha det bästa möjliga, det är jag helt säker på. Bli bättre på engelska är väl till att börja med. Lära mig så många engelska filmtermer som möjligt? Göra glosor av ett engelskalexikon? Läsa hur många engelskspråkiga som helst?
"Varsegod, börja."

3. Kjell Bergqvist som Harald
I nästan en hel dag fick Kjell Bergqvist i sina unga år ligga överst på den här listan. Det stod här att jag förmodligen var för partisk för att skriva listan då jag precis upptäckt hans skäggväxt i filmen Jack (från 1979, efter Ulf Lundells bok) och var nykär. Men sen så såg jag ju Golden globe i natt och Robert Downey Jr. sågs i ännu ett av sina många skägg. Och han ser ju helt galet bra ut i alla dessa möjliga skäggväxter. Så jag tog mitt förnuft till fånga och degraderade Bergqvist. Trots att jag är väääldigt förälskad i detta utseende. Mustaschen, skägget och så förstås håret. Jag är såld.

Bubblare: Gary Oldman, Heath Ledger, Leonardo DiCaprio.

I natt klockan 02.00 börjar Golden globe-galan sändas live på Kanal 9. Jobbigt att gå upp mitt i natten sådär, men det är helt klart värt det. Jag ska hålla tummarna för Robert Downey Jr. Och givetvis Meryl Streep som borde få allt som viftas framför hennes näsa.
Om man vill se alla nomineringarna så finns dom att läsa här.

Bra morgon. Jag vaknade av mig själv klockan sju och såg först en halvtimme/tjugo minuter av Bridget Jones innan jag bestämde mig för att Sound of music var det rätta att se på. Så det blev Sound of music i tio minuter innan jag sov mig igenom halva till och från. Mitt te jag gjorde - mitt engelska "Lighter afternoon tea" - drog alldeles för länge uppenbarligen. Det blev vääldigt beskt. Så inget te för mig. Jag har stängt av Sound of music, klockan är lite över nio och jag sitter här och skriver.
Här är några bilder från i tisdags och fotot: Oregigerade - såklart eftersom jag inte har något redigeringsprogram på den här datorn.

Dom här "frysa en rörelse"-snöbilderna misslyckades jag så brutalt med. Jag har omkring tjugo men ingen är bra. Hopplöst.

Fast det var ju i alla fall ganska kul att se Caroline sparka snö utan anledning i en kvart.

Fin dag i alla fall!

Vi ska imorgon under två minuter på svenskan tala om vad vi vill. Jag tänkte först något med film, sedan i andra hand min lillasyster. Men jag hittade inget jag klickade direkt med i filmämnet och att prata om Malin skulle bli för personligt (och förmodligen sluta med mig tårögd inför hela klassen). Så i stället blev det balett. Min första balett med Isa, varför Nötknäpparens första pas de deux är det vackraste i hela världen. Ja vi får se. Frågan är bara hur jag ska kunna finna ord för hur vackert balett är. Balett är inte musik, inte ens livsstil och egentligen inte heller någon konstform. Det bara är.

Jag övergav jazzen. Klassiskt är det rätta att lyssna på. Åh så underbart att jag blir tårögd. Hur kan man inte tycka om det?
Här är en fin spotifylista jag har gjort: Snöflingan dansade innan hon föll

Efter att jag avslutat scenografikursen i slutet av förra året så får jag ibland ett helt nytt perspektiv på filmer. Ibland, vissa sekunder i vissa filmer, så ser jag på kulisserna och verkligen ser att det är en film. Ja, klart det är en film och att det inte är på riktigt, men jag menar mer att verklighetskänslan för några sekunder blåses bort. Detta är nog svårt att förstå om man inte upplevt det, men min poäng är hur som helst att jag inte fick någon sådan känsla i den här filmen. Inte en enda gång, och då försökte jag till och med framkalla den! Och det är ju när jag tänker på det som det inträffar. Men det inträffade aldrig. Den här filmen kändes så himla sann.

Och när man nämner sann, så blir det ju ganska ironiskt: Detta är en film om den mycket kände fotografen Diane Arbus (som sägs ha förändrat den amerikanska fotokonsten för all framtid), men det är ingen verklighetsbaserad sådan. Det är en fritt påhittad version om varför hon började att fotografera samhällets "outsiders". Om man gör lite research på filmen så dyker det upp en del kritik och frågetecken om varför de hittat på en egen historia. Var hennes eget liv inte tillräckligt intressant? Varför inte poträttera sanningen? Personligen stör jag mig inte alls på den påhittade historien, då jag tycker den är mycket fin och intressant. Utan i stället frågade jag mig varför man inte låter det handla om en påhittad kvinnlig fotograf, varför välja ett känt ansikte? Men snart insåg jag att vetskapen man har om Dianes framtid har en särskild effekt. Inte för att man behöver veta vad som ska bli av henne för att se filmen, men det gör faktiskt det hela mer intressant. Och ännu mer rörande. Om detta inte vore en känd person skulle filmskaparna tvingas förklara för publiken att den här personen skulle påverka fotokonsten vilket inte bara skulle vara att ta fokus från historien utan också skulle kännas fejk och konstlat.

Men vad handlar då denna påhittade historia om? Diane Arbus (Nicole Kidman) jobbar som assistent åt sin man som är en modefotograf. De har två barn tillsammans och de socialiserar i de finare kretsarna, mycket på grund av Dianes far som driver en modepälsfirma. Men Diane trivs inte. Hon känner sig konstig och pressad av samhällets, föräldrarnas och "idealens" krav. Hon smyger omkring och har aldrig fått leva ut sina drömmar, eller sina verkliga behov. Men hela hennes värld förändras då den mystiske helmaskerade mannen (Robert Downey Jr.) flyttar in ovanför dem. Hon bestämmer sig för att fotografera själv, och vill börja med honom. Hon inser att hon fascineras och dras till vad som skrämmer henne, och mannen (vid namn Lionel) visar sig ha en obotlig sjukdom som gör att hela han är täckt av hår. Lionel presenterar henne för en värld hon alltid har velat lära känna, en värld som får henne att lära känna sig själv.

Jag läste först en recension av filmen, och såg därefter trailern. Robert Downey Jr.s utseende visas inte en enda gång, och när jag såg en intervju med honom och han nämnde hur det var att få hela ansiktet pålimmat med hår varje morgon tyckte jag att han var världens spoiler. Men jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att söka på hans utseende i filmen, helt övertygad om att jag förstörde en aning för mig själv. Men nu har jag sett filmen, och det är inte spoiler alls att veta om hans tillstånd: Men för att få ut så mycket som möjligt av filmen skulle jag inte ta reda på hur han ser ut om jag vore ni. Inte för att jag ångrar att jag gjorde det, men filmer är väl ändå som bäst när man sätter sig ner utan att veta något mer än det ytligaste.
Jag skulle vilja sätta stor kritik på filmens fodral (och vad jag antar också är dess poster). Se den INTE om ni kan undvika. Varför kan jag inte säga för det skulle vara spoiler, så... titta inte på den bara.

Det här är en film som kanske inte är så himla bra egentligen men som jag är så konstig berörd av. Den är absolut inte dålig, inte någonstans - den sticker bara inte ut. Men jag berördes ändå verkligen. Jag snyftade till då och då långt efter att jag hade kollat klart på den. Den kändes så äkta, och jag älskar nästan karaktären Lionel så att det gör ont. En så himla fin människa, som i filmen får Diane att växa på ett sätt få karaktärer gör.

Ett fenomen som dyker upp i Fur, och som alltid gläder mig när det finns i filmer, är avsaknaden av "täckcensuren". Det har väl inget officiellt namn, men det är vad jag brukar kalla det. Ni vet när folk är nakna och på något "mystiskt" vis så är det alltid något som gör att man aldrig få se någon intimare kroppsdel. Antingen håller sig antingen kameran sig till närbilder på fötter eller ansikten, eller så är det täcken, kuddor eller andra personer i vägen. Jag har full förståelse för detta, men det stör mig ändå. Filmer ska poträttera eller imitera en verklighet, och nakenscener utan bröst, rumpor eller könsorgan är inte riktigt trovärdiga. Sedan så är det enkelt för publiken att tappa fokus för vad som berättas om något sådant visas - men det är ett lättlöst problem.
Men Fur behåller äktheten filmen igenom. Redan i introt så undrade jag hur censurerad den skulle vara, och det tredje jag får se i bild är en naken gammal man klippa gräset. Sedan så får vi bekanta oss med några andra nudister. Humoristiskt, men lovande på äkthetsskalan. Även om vi får se huvudrollsinnehavarna utan kläder så skulle jag inte upplevt det såhär äkta om det inte vore för skådespelarna. Nicole Kidman når verkligen fram som denna malplacerade och osäkra kvinna, och karaktären Lionel vore inte så underbar utan Robert Downey Jr. Det är lågmält men strålande agerande, vilket jag uppskattar.

Hur äkta filmen än må vara tror jag inte att det är en film för alla. Jag älskar den, men jag tror många skulle finna den tråkig eller kanske rent av obehaglig. Om man är intresserad av Diane Arbus tror jag att man lika gärna kan älska den som hata den. Helt beroende på om man är öppen för fria spekulationer och idéer. Jag tror att man ska se Fur utan att nysta in sig allt för mycket i att det ska vara Diane Arbus - vem den kvinnan nu må vara.

Här på Gotland är det SÅ mycket varmare utomhus än hemma i Västerås. 20 minus var ju helt normalt där medan det här nästan är nollgradigt. Dock så var det många av mina klasskamrater som klagade på hur KALLT det var här när jag träffade dom igår. Caroline hade dock en egen syn på saken, hennes lägenhet var så kall att det nästan var varmare utanför. Jag var hos henne igår och kan bekräfta att efter man varit där ett tag så är det nästan så. Först tycker man det är normalt, men efter tio minuter har kroppsvärmen sjunkit med sju grader eller nåt. Jag och Caroline satt med heltäckta under täcken och kuddar och försökte hålla värmen. Det räckte med att man sträckte ut en hand för att börja skaka av köld. Ingen höjdare. Det var skönt att komma hem i min egen lägenhet. Där sprider nämligen elementen ut värme.

(nej det är ingen höjdare att bo vid havet. Om nu Orlando Bloom faktiskt inte på riktigt stod och snyggade sig med ett svärd iförd rustning och mantel.)

Min lillasyster kommer ner och säger mycket sorgset:
- Emelie jag blev dissad...
Oj tänker jag, och undrar hur detta kom sig. KillensomMalingillar gillar ju henne tillbaka, och hon är ganska mesig och gör aldrig något som går att dissa.
- Alltså jag har aldrig uppskatttat det förut men jag tycker om att kunna prata med tjejer på stan och så. Och Emelie, det är något fel på familjen för dom har typ överbett. När man kollar dom i spegeln så har dom tänderna över tändern, såhär (visar)...
Jag börjar ana vad det handlar om:
- Alltså, det var din sim som blev dissad?
- Ja? Min kille. Han försökte prata med en tjej.

Jag är nog inte den enda som spelar för mycket sims.