I och med att jag såg trailern till filmen om Cornelis Vreeswijks liv blev jag väldigt intresserad av huvudrollsinnehavaren. Hans-Erik Dyvik Husby, vem var det? Efter att ha forskat lite i saken förstod jag att denne man mer officiellt var känd som Hank von Helvete, den föredetta sångaren i Turbonegro. Anledningen till att regissören till ”Cornelis” valde Hans-Erik i slutändan var att han gjorde drogavvänjningsprogrammet Narconon för att bli av med sitt heroinmissbruk, att han helt enkelt också haft det lika jobbigt och svart i livet som den gamla trubaduren. Nu är dock Hans-Erik inne på rätt bana i livet: Han är nykter, drogfri, inte längre med i Turbonegro och satsar på familjelivet. I min research var jag inne på några av Hans-Eriks fansidor på Facebook, där många av kommentarerna var väldigt besvikna. En sa något i stil med ”Hank är numera kristen och nykterist. Det är svårt när ens idoler sviker”. Och då tänkte jag: Varför är inte han glad för hans skull? Visst att han kanske sörjer att han inte längre är med i bandet, men han kan väl ändå vara glad över att han mår bra? Det är väl ändå samma sak som att önska sin idol olycka?

Men sen så inser att jag är precis likadan själv. Inte att jag önskar mina idoler olycka, för det är faktiskt inte det de handlar om. Det handlar om att man tycker om en person för den som den utger sig att vara, och när personen sedan ändrar på denna bild eller gör något man inte gillar, så känner man sig sviken.
      Senast i fredags råkade jag snubbla över skvallret att skådespelaren Jake Gyllenhaal och Nickelodeon-tjejen Taylor Swift skulle vara tillsammans, och då kände jag mig minst sagt sviken. Jag blev faktiskt riktigt upprörd (vilket ni läsare nog la märke till här). För att förtydliga saker och ting för er, så handlar det om att jag verkligen gillar Jake men däremot INTE Taylor Swift. Han är begåvad och snygg, medan hon är en B-kändis – en fjant som varit med i barnprogram, är totalt talanglös i mina ögon och dessutom varit tillsammans med Taylor Lautner (ja, jag är en sån som hatar Twilight). Men det är förstås först nu jag faktiskt skulle vilja säga att jag hatar henne. Och ja, det handlar förstås mycket om avundsjuka. I och med filmen ”Brothers” blev jag officiellt kär i honom. Han är nio år äldre än henne och jag trodde aldrig att någon i min ålder hade en chans – hon är min jämlike och han väljer henne.  Jag vet förstås att jag är fånig. Precis som alla i min närhet är det – ja, du också.

Men det handlar någonstans om äganderätt. På ett lustigt plan visserligen, en inbillad sådan. När en människa är officiell och kan vi i stort sätt välja att veta hur mycket vi vill om den här personen (åtminstone tror vi att vi kan det). Detta gör att man omedvetet tycker att man har rätt till en åsikt, rätt till att tycka och tänka. Och att personen i fråga någonstans ska ta till sig detta och anpassa sig. Det är precis som när hela Sverige tyckte att vi skulle vara med och bestämma vem Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med. Självklart gick motiveringen med ”Vår skatt betalar allt för dem”. Men för 20 kr äger man inte en människa.

Det är klart att det här kan leda till diskussion. Men i dagens mediasamhälle tycker jag inte man ska skämmas. Bara tänka till ibland, och kunna skratta åt det. För visst att jag kan tycka att Taylor Swift inte spelar i samma liga som Jake Gyllenhaal – men egentligen, vad spelar det för roll?

Från föredetta Bolibompa-programledaren Henrik Ståhls hemsida. Är inte detta helt underbart? Så borde hela världen vara.

När jag såg det här kom jag och tänka på en grej: Tänk om man skulle göra sådär någon gång? När man träffar någon man vet att man aldrig komma träffa igen: Då berättar man massa saker som ”hänt” en, men egentligen är det bara scener ur filmer och böcker. Hahah alltså, tanken får mig att skratta. Det måste jag göra någon gång. Se hur långt man kan ta det också!

Efter en otroligt bra diskussion med älskade Anna om SD känner jag att jag måste dela med mig av ett citat jag gav henne till er också.
     Detta sa Soran Ismail i en videoblogg för något år sedan, då Aftonbladet kritiserades efter att ha publicerat en debattartikel av Jimmie Åkesson.

”Utan sunt förnuft, det är det som säger ”du är dum i huvudet”. Dessvärre så är det många som har tappat det här sunda förnuftet därför tycker jag det är så himla bra att de får komma till tals. Man ska inte kritisera Aftonbladet för det, utan det är bra så vi kan visa vad de verkligen tycker. För just nu är det som om de har gömt en enorm bajskorv i ett mörkt rum och vissa har tappat luktsinnet och vissa som har luktsinnet kvar kan känna den enorma stanken som kommer från den här bajskorven. Och det är bra om vi kan tända en lampa eller strålkastare och peka på den här bajskorven och säga ”kolla det är en bajskorv, ser ni!” så att alla som har tappat luktsinnet fortfarande, kan visa - så om man väljer att konsumera det fortfarande så kan man inte neka till att det är en bajskorv man har konsumerat.”

Detta citat är tidlöst och gäller kanske fler sammanhang där SD är inblandande. Nu är problemen tyvärr verkligen här, och det är på hög tid att vi tänder den där strålkastaren.

Seriöst. Jag blir deprimerad.
     Efter att igår med syster och mamma kollat på Ett herrans liv-avsnittet med Tommy Körberg kände jag mig en blandning av salig, längtansfull och frustrerad, som jag brukar göra efter saker med honom. Så när jag låg på pappas plats i mammas och hans dubbelsäng mumlade jag:
-          Tänk att se Sound of music med Tommy Körberg och Helen Sjöholm…
Mamma mumlade medhållande tillbaka och en stund senare sov hon och en längre stund senare sov jag.

Nästa morgon efter en trevlig dröm och en uppfriskande joggingtur sätter jag mig och slösurfar på internet – och upptäcker att det finns en skiva med Tommy Körberg och Carola som heter ”Sound of music”.
-          WHAAAAAAAAAAAAAAT, tänker jag och tar snabbt reda på om misstankarna är sanna.
Det var de förstås. Tommy Körberg har redan varit med i en av mina älsklingsmusikaler.
     År 1995. Varför, åh varför, kan jag inte vara född ett annat år? JAG HAR MISSAT ALLT DET ROLIGA. Jag kommer aldrig få uppleva ett genis fulla utveckling och karriär. Nej, jag kommer bara få se de sista dö. Och höra min mamma berätta om hennes egna heliga Körberg-upplevelse (som jag inte delar med någon). Och typ nöja mig med att se saker göras om. Kul. Verkligen. Så nu är jag inte bara salig, längtansfull och frustrerad – utan också bitter.

Sitter här och väntar på Caroline. Och filosoferar medan jag lyssnar på sommarens sensuellaste låt, Ta mej till havet. Och frågar Bamse på facebook ifall han har varit brandman i nya sims än. Det hade han inte. Appropå sommar, appropå midsommar: Vem får för sig att göra en miljon olika drycker som gör att man blir konstig? Jag pratar om snaps och sånt. Är inte det ganska knäppt? Om hela världen vore utan all form av vanlig alkohol, så hade den som kommit med den försäljningsidéen blivit satt i fängelset. Knasigt.

Igår morse snöade det, på kvällen när jag gick ut sjöng fåglarna och det var som den vackraste sommarkväll. Livet är underbart. Det är inte den som upplever mest, utan den som lever varje sekund.

Vi människor är så otroligt bortskämda. Nu för tiden får vi resa och upptäcka världen. Vi är inte lika stora slavar under vår kultur eller vårt kön. Vi har det bekvämt och i i-länderna är det högsta behovet på behovstrappan alltid tillfredsställd. Ändå väljer människor att vara missnöjda och gnälliga. Jag säger inte att ingen behöver bara deprimerad, jag säger bara att vissa helt enkelt inte vill vara lyckliga.
Livet är underbart. Glöm aldrig det. Gå upp en ljus sommarmorgon kl fyra och se själva. Morgondis, dagg, rådjur betandes och fågelkvitter som förtydligar den ändå totala tystnaden.

Jag kollar aldrig på tv, men igår så kollade Malin och jag på både Parlamentet och Ballar av stål.
Parlamentets paneler bestod denna vecka av bl a Henrik Dorsin och Magnus Betnér. Betnér är ju som alla vet den ganska brutala komikern som är otroligt ironisk och har en bitter framtoning. Han är väldigt roligt och mycket älskad. Alla skämt jag hört honom dra har mötts av skratt, hur brutala de än är. Ibland har jag upplevt någon form av skratt och "ehh" från min egen sida, men det tycks aldrig vara fallet bland resten av Sveriges befolkning.
Men igår sa han något som folk buade åt. Jag tyckte personligen inte att det var hans värsta, och reagerade mycket på reaktionen.

Skämtet handlade nämligen om Astrid Lindgren. Han sa något i stil med "ta Astrid Lindgren ur graven och knulla henne i ögonhålorna". Jag fattar inte varför folk vägrade godta det. Det är ju knappast första gången han skämtar sådär om en omtyckt och "snäll" officiell person. Jag menar inte att man ska få säga massa elaka saker om alla, men när det ändå är hans grej och alla VET att han kör det där och inte menar det (för det är ett SKÄMT) och alla i vanliga fall tycker det är aaaskul: varför reagera? Förtjänar Astrid Lindgren mer respekt än andra människor? Jag tycker jättemycket om henne, men jag tycker knappast att hon bör läggas i en glaskista för 12 miljarder som sedan ska höjas till himmelen där vi sedan ska tillbe henne. Jag känner bara att det är otroligt löjligt att inte godta ett sådant skämt om henne. Betnérs svar på publikens svar var: Nähä, nu är det inte roligt va?
Varför skulle det inte vara roligt, Sverige? Om allt annat han säger som är brutalt är roligt, varför skulle det inte vara det helt plötsligt? Ska man stå upp för något, ska man ändå göra det rättvist.