För länge sedan började jag att kolla på Finding Neverland, och idag såg jag klart den. Denna film, regisserad av Marc Forster, har en väldigt imponerande rollista: Johnny Depp, Kate Winslet, Julie Christie och Dustin Hoffman. Alla välkända med en hel del erfarenhet. Givetvis lockar dessa skådespelare tittare, men att de är kända gör varken filmen bättre eller sämre, det är bara deras utmärkta agerande som förgyller.

Johnny Depp spelar författaren James Barrie som efter ett pjäsfiasko lovar sin chef (Dustin Hoffman) att skriva en ny och bättre historia. I parken, på jakt efter inspiration, träffar han änkan Sylvia (Kate Winslet) och hennes fyra pojkar. Och de blir hans största inspirationskälla, men de finner mycket mer i varandra än så.

Jag är helt enkelt förtrollad från början till slut. Till och med barnskådespelarna är lysande, vilket är mycket ovanligt. Filmen får mig att vilja färdas till en av de platser jag bara tillåts besöka i mina drömmar. Den är vacker, välspelad och mysig. Den får mig att gråta vid flertal tillfällen. Och den har gjort det jag tror ingen annan film har gjort: Fått mig gråta av lycka.

Hur som helst: Det är väldigt synd att inte Finding Neverland vann fler oscar än Bästa orginalmusik. Million dollar baby slog den i bästa film, och jag kan då inte säga att den är bättre än Finding neverland. Johnny Depp slogs av Jamie Foxx, och det har jag ingen åsikt om efter inte ha sett hans prestation. Oavsett oscars eller ej är den en film att se, om det är för att bara mysa eller se en riktigt riktigt bra film. (kortare recension idag men det får ni överleva)