Har ni någon gång varit och sett en film, och haft ett leende på läpparna igenom i princip hela? Mamma mia! är den enda jag kan komma på som jag har upplevt detta med.

Succémusikalen blev tillslut film och då med buller och bång. Etta på biolistorna och en sing along-version håller på att släppas i USA. Inte konstigt: Musikalen innehåller några av musikhistoriens största hittar någonsin. Den handlar om unga Sophie (Amanda Seyfried) som ska gifta sig, men hon vill att hennes pappa ska komma på bröllopet. Problemet är att hon inte har en aning om vem det är. Hennes mor Donna (Meryl Streep) hade en ovanligt vild vecka i Grekland som ung, som resulterade i Sophie och nu har dottern bjudit in de tre männen som är möjliga pappor. Svensken Bill Anderson (Stellan Skarsgård), Sam Carmichael (Pierce Brosnan) och Harry 'Headbanger' Bright (Colin Firth). Nu är frågan vem som är den rätta och vad hennes mor ska säga vad hon får reda på vad hon har gjort.

Allt är fullkomligt lysande, det är svårt att misslyckas med en så bra grund helt enkelt. Två av mina favoritskådisar (Meryl Streep och Stellan Skarsgård), en av mina halvfavoriter (Colin Firth), grym story och asbra musik. Humorn är klockren och känns inte ansträngd. Hela filmen är fullproppad av favoritscener: När man får en återblick av Bill, Sam och Harrys forna utseenden, Colin Firths sång, Stellan Skarsgårds entre osv. Det är helt underbart att man aldrig hört dessa skådespelare ta ton förut, vissa visar sig vara riktigt bra (Amanda Seyfried har tagit sånglektioner sen hon var liten, Pierce Brosnan har någon styrka jag gillar) och andra har bara en skön okunnig klang (Meryl Streep, Colin Firth och Stellan Skarsgård). Stellan sa under en intervju för tidningen Kupé att man inte är så kaxig under dans- och sångrepetitionerna av filmen då man är i ett rum fullt av ungdomar i trikåer, vilket klargör att musikaler inte är hans starkaste filmgenre.

Amanda Seyfried avslöjade under presskonferensen i Sverige att hon skulle kunna tänka sig att dejta alla sin manliga motspelare, speciellt Stellan Skarsgård. Han är tydligen väldigt rolig, charmig och sexig. Jag håller med. Han har något speciellt. Det är jag visserligen inte ensam om att tycka. Min mamma är nog fortfarande lite småkär i honom efter sin tonårsförälskelse under hans Bombi Bitt och jag-debut. Jag frågade henne hur det var att se hans rumpa (i Mamma mia!):
- Den var mycket snyggare än jag trodde att den skulle vara! fick jag till svar.
Det måste betyda att hon har funderat över den. Fy skäms. Oj, jag kom just på att hon och pappa läser min blogg. Äsch, de har säkert diskuterat den tillsammans (Stellans rumpa alltså, inte min blogg).

Rent filmiskt finns det några negativa saker att påpeka. Till exempel att det ibland är dåligt/konstigt klippt, några gånger när skådespelarna sjunger rör de inte på läpparna och att vissa klipp har dålig skärpa. Jag vill inte gå in så omgående på negativa saker av den anledningen att det bara förstör filmupplevelsen. Man ska helt enkelt bara sätta på den, lyssna och titta, dras med, le och sedan sätta på sin gamla ABBA-platta och dansa och sjunga i en timme.