Efter gårdagens misslyckande så hade jag en väldigt äcklig känsla under hela dagen. Jag var inte alls mig själv och mitt huvud var fyllt med massa konstiga tankar. Det kändes som en dröm - och ja jag låter helt sinnessjuk, men det var också helt sinnessjukt.

Jag kände mig smått gråtfärdig på morgonen (frågan är varför?) men det blev bättre mot dagen. Sedan vid lunch när jag trodde det hade gått över så sitter jag och Carro mf i cafeterian och jag säger jättelycklig:
- Åhh, Johan kommer hem den 23e!
(för er som har missat den så är Johan min 23-åriga bror som bor i Sthlm)
Carro ler och frågar om det var länge sedan som jag träffade honom sist. Jag minns inte ens vad som hände där, eller vad jag svarade men helt plötsligt satt jag med ögonen fyllda med tårar och jag fick VERKLIGEN kämpa för att inte börja tjuta ordentligt.

ALLTSÅ CP VERKLIGEN. Hur pinsam kan man bli? Det är verkligen inte jag. Såklart att jag älskar min bror och saknar honom mycket men jag är van vid att inte se honom så ofta. Sedan han gjorde lumpen har han alltid varit långt borta länge på något vis, och det är inget jag haft ett problem med. Vi har ju alltid funnits kvar för varandra och jag har aldrig någonsin så lite som fått en tår i ögat - förrän idag. Jag blir bara glad att se honom när vi väl träffas, men det är inte så mycket mer med det. Varför detta sammanbrott? PLUS att jag nästan ALDRIG gråter offentligt (det vill säga: inför människor som inte är föräldrar, syskon eller nära kompisar). Jag kan räkna gångerna:

1. Jag gick i lekis och det var valborgsmässoafton och familjen hade fest. Jag ramlade från en sten och gjorde en ofrivillig volt - och fick ett rätt rejält sår på knät. Jag försökte hålla mig men sedan grät jag och sprang in till mamma.
2. Tunboshowens avslutning i nian. Min svenskalärare Frida kom fram till mig och sa hur mycket snällt som helst och att hon skulle sakna mig osv. Då insåg jag hur hemskt det skulle vara att lämna henne och allt och då började jag gråta.
3. Nians skolavslutning. Alla grät. Och då menar jag VERKLIGEN alla.

Detta är ett mycket pinsamt och sorgligt inlägg. Och mycket långt, i sann Annika-anda. Jag hoppas ni inte dömer mig alltför hårt eftersom jag inte brukar vara såhär.. störd? Det hände också en jätteskum sak idag, fast positiv för ovanlighetens skull (och det var inte att Joanna höll på att svimma, det var negativt för er som inte förstår det). Hur som helst så är jag glad nu trots historieuppsatsen som jag SNART ska skriva. Jag sov i en timme eller så, och det mådde jag bra av. Plus att Isa var väldigt förstående, hon hade också varit galen idag och började också nästan gråta. Jag tror verkligen på det att vi har telepatiska tankar och sinnesstämningar.

Bilden: från Tunboshowen "Scene before ?" - Let the good times roll. Denna scen med Oliver som hippie som träffar på Beatles (Rasse, mig, Thomas och David). Så snygg kommer jag nog aldrig att vara igen.