Hur tråkigt får livet vara? Annika skrev inte alls att hon skulle inte Olland. Det står Ullared. Jag hatar att jag kom på det, för nu har jag inget att skratta åt längre. Gud vad deprimerande. Jag känner mig som Ingmar Bergman när han blev påkommen med att vara otrogen. Vet ej om han var det eller då blev påkommen, men sak samma. Om jag varit två år äldre och sökt till Filmgymnasiet hade jag träffat Ingmar Bergman i början av första året. Han skulle gett mig tips och jag skulle nickat som nickehunden i Elvis lastbil. Sedan skulle jag frågat;
- Var du otrogen eller var du bara kärleksfull?

Nej det skulle jag inte. Jag skulle dött av lycka och jag skulle leva på dessa ögamotögamedIngmarBergman-ögonblicken under resten av mitt liv. Men just nu hatar jag honom. Han är en elak konstnär som envisades med att dö precis så att jag inte fick träffa honom på Fårö med mina nya klasskamrater. Jag skulle kunnat fråga hur det var att ha träffat Ingrid Bergman. Min nye filmhistorielärare Ville skulle blivit imponerad av mig (det blev han i alla fall sist för att jag såg på gamla filmer) och sagt till Bergman att jag var en av de intressantaste och djupaste elever han någonsin haft.
Nu tror ni jag snackar skit, och ja det är sant. Men det är också sant att jag skulle ha träffat Ingmar Bergman på Fårö med mina klasskompisar, om han inte varit död. Fråga Filmgymnasiet.

Nu ska jag vara en god människa och försöka leva mig in i andras livsituationer. Jag ska börja med det äckliga lilla krypet som tagit sig in i mitt rum. Jag ska verkligen anstränga mig för att förstå hur det är att vara så liten, innan jag dödar honom. Godnatt.

P.S. Denna bild beskriver min sinnesstämning väldigt bra. Om man blandar fransmän med gluggar, fotbollar och vinylplattor blir det en mycket intressant och ovanlig känsla. Som en blandning av när tomten är i USA och tar sig igenom skorstenar och när muslimer ska dö.