•-         Ja må hon leva, ja må hon leva...

Det var en vacker julaftonsmorgon och inne på Londons sjukhus barnavdelning låg en blond liten flicka i en säng. Hon andades rosslande i sömnen och det var hennes föräldrar som sjöng för henne. Hon öppnade långsamt hennes blå trötta ögon. Flickan hette Clara och var åtta år. Hon log sömnigt mot sin mor och far. De hade med sig en tårta med ljus i.

•-         Var glad att de andra barnen har åkt hem över julhelgen, annars hade vi nog inte kunnat sjunga för dig. Då hade alla vaknat! sade Claras far så muntert han kunde.

Clara suckade lätt. För några dagar sedan hade rummet varit fyllt av andra sjuka barn, men de hade alla fått åka hem tillfälligt över julhelgen. Men inte hon. Hon var enligt doktorn alldeles för sjuk. För två månader sedan fick hon en lugn inflammation. Inte för att den var särskilt lugn. Hon hade svårt att andas och hostade mycket. Doktorn sa att det hon hade inte hette "lugn inflammation", men när han sa det rätta ordet kunde hon inte höra någon skillnad.

Egentligen saknade hon inte de andra barnen särskilt mycket - utan det var Eric i sängen bredvid, han hade varit hennes enda vän. Han hade också haft en lugn inflammation, men precis som hennes var den inte det minsta lugn. Hans var till och med värre. Men nu skulle hon nog aldrig få se Eric igen. När hon vaknade dagen alla åkte hem så var Erics säng redan tom. På eftermiddagen när hon var ensam i salen frågade hon en sjuksköterska vid namn Mrs Smith om alla som åkt hem skulle komma tillbaka.

•-         Javisst, kära du, hade hon svarat. De kommer tillbaka annandag jul. Allihopa.

•-         Även Eric? frågade Clara hoppfullt.

Mrs Smith - som bäddade sängar - stannade plötsligt upp i en rörelse.

•-         Nej... sade hon osäkert. Eric for tidigare än de andra - han åkte inte hem.

•-         Åh... sade Clara besviket. Vart skulle han?

Mrs Smith var åter tyst innan hon svarade.

•-         Eric åkte till Nordpolen med Tomten.

Clara blev häpen. Hon hade aldrig hört något liknande.

•-         På riktigt? undrade hon andlöst.

•-         Javisst! Och hos Tomten är det så roligt att han nog aldrig kommer tillbaka. Han har det bra där.

Clara nickade tyst, men var inte säker om hon verkligen trodde på det hon hört.

•-         Clara? Vad tänker du på?

Det var hennes mor.

•-         Jag undrar bara varför det är ljus i tårtan, ljög Clara för hon ville inte att mor och far skulle få veta att hon saknade Eric. De skulle bara oroa sig.

•-         Jo, svarade mor. Vi har ju alltid varit hemma på julafton, och då har vi haft ljus i granen. Men nu när vi inte har någon gran har vi satt ljusen i tårtan istället! Och... faktiskt råkar det vara så att om du kan blåsa ut alla åt ljus i ett enda andetag så får du tyst önska mig vad du vill!

Claras ögon blev runda och hon såg andlöst på sin mor.

•-         Är det verkligen sant?

•-         Jajamän, och vet du vad?

Clara skakade på huvudet.

•-         På julafton är önskningar extra mycket värda.

Clara log brett och lyckligt. Föräldrarna höll fram tårtan och hon tog ett djupt andetag som värkte i hennes stackars lungor - ett som nästan var så stort att all luft i hela rummet tog slut, trodde hon - och blåste. Alla ljusen slocknade och far klappade i händerna. Clara knep ihop ögonen och önskade.

Jag önskar mig en riktig julafton, tänkte Clara. En julafton med paket, gran, tomte och alla dofter som hör till.

Hon slog upp ögonen och trodde sig få se allt det där, men möttes av en besvikelse - allt var precis som innan.

•-         Önskningen slog inte in, viskade hon sorgset.

Hennes mor kramade om henne.

•-         Det kan ta ett tag, käraste.

Clara fick en hostattack och föräldrarna såg olyckligt på varandra.

•-         Sov nu igen, älskling. Vi kommer tillbaka senare och om du fortfarande sover så ses vi imorgon. Vi tar med tårtan och din julstrumpa - du har säkert fått paket då!

Clara nickade sömnigt. Hon kramade dem båda adjö och la åter huvudet mot kudden. Hon hörde dem viska på vägen ut, men hon uppfattade ej vad de sa. Hon visste att de var oroliga för henne, men de kunde vara lugna. Hon trivdes ganska bra på sjukhuset även utan Eric. Hon sov ju ändå nästan jämt. Hon var alltid trött och kunde sova halva dygn och gå orkade hennes små ben inte längre. Det gjorde alltför ont. Det var det som var jobbigaste - att tvingas ligga i den hårda sängen hela dagarna. Men hon tänkte inte mer på det utan föll snabbt i sömn.

Clara öppnade sakta sina små ögon. Det var natt, men ljuset var inte det vanliga kolsvarta. Ett orange varmt sken spred sig över rummet. Hon vred sakta på huvudet och trodde inte sina egna ögon. Hon gned dem och satte sig långsamt upp. En stor och ståtlig julgran stod en bit ifrån hennes säng. I den satt säkert hundra levande ljus och den var klädd med julkulor i grönt, rött och guld. Det fanns rosetter, änglar och högst upp i toppen satt en vacker strålande stjärna. Rummet var också fyllt av julens alla dofter - kanel, saffran, nejlika, lussekatter och pepparkakor. Nedanför granen var det ett stort fat med allt julgodis hon kunnat drömma om - knäck, kola, dadlar, apelsiner, nötter och choklad. Och bäst av allt fanns också där ett paket... Ett rektangulärt crèmefärgat paket. Hon blev så ivrig att få röra och känna om allt var verkligt att hon slängde benen över sängkanten utan att tänka sig för. Hon blev förskräckt och beredde sig på den vanliga smärtan - men den kom aldrig. Försiktigt satte hon ner ena foten på golvet och la hela sin tyngd på den. Sedan satte hon ner den andra, reste sig försiktigt och tog ett steg framåt. Hon kunde gå igen! Och i och med detta märkte hon också att det inte längre gjorde ont att andas. Det var inte svårt och rosslandet var över, Ingen kunde ha varit lyckligare än Clara när hon sprang fram till julens alla härligheter. Hon smakade av godiset och satte sig på huk vid paketet: "God jul Clara" stod det på det. Hon drog försiktigt av snöret och pappret och ... det var en docka - en vacker porslinsdocka i kartong med svarta lockar, röd liten mun och en rosa drömklänning. Hon tog ut den ur förpackningen och lekte med den ändå tills fönstret plötsligt slog upp. Hon hoppade skrämt och frös av den kalla vindpusten i sitt tunna nattlinne. Men hennes rädsla försvann när hon såg att det var ...

•-         Eric! ropade hon lyckligt.

Ja, det var Eric livs levande, underligt, svävande utanför fönstret. Han såg på henne och log stort.

•-         God jul, Clara!

•-         Mrs Smith sa att du aldrig skulle komma tillbaka!

•-         Jag är bara här tillfälligt. Tomten delar ut julklappar och jag väntar bara här i släden så länge.

Vid dessa ord tassade Clara långsamt fram till fönstret, ställde sig på tå och såg ut... Mycket riktigt. Eric satt i en röd lackad släde, fylld med säckar, fastbänd vid tio ståtliga renar.

•-         Hon talade sanning... viskade Clara för sig själv.

Eric log, var tyst en stund och sa sedan:

•-         Vill du följa med?

•-         Vart då? undra Clara förvirrat.

•-         Till Nordpolen såklart! strålade han.

Clara var tyst en stund, såg från sin hårda säng till den vackra släden.

•-         Om jag följer med, slipper jag den lugna inflammationen för alltid då? viskade hon.

Eric nickade.

Hon stod stilla en stund innan hon tillsammans med sin docka klättrade ut genom fönstret och tog plats i släden bredvid Eric.

•-         Vi ska möta Tomten något kvarter bort. Renarna flyger oss dit.

Clara nickade tyst. Eric tog hennes hand och kramade den, sedan viskade han i hennes öra:

•-         Du behöver inte vara rädd, Clara.

Hon log mot honom samtidigt som en liten tår föll från hennes vänstra öga. Hon kände att hon skulle bli lycklig. De här var mer än hon någonsin drömt om. Och med ett ryck satte släden fart och försvann ut i julaftonsnatten.

Det var en vacker juldagsmorgon och inne på Londons sjukhus barnavdelning låg en blond liten flicka i en säng. Hon andades inte och ett litet leende klädde hennes små läppar.