Jag har sett Ondskan två gånger förut. Båda gångerna i åttan. Jag tyckte att den var bra då, men jag märker nu att jag ser den på ett helt annat sätt än tidigare.

När Jan Guillous succéroman blev film blev det ett himla liv i Sverige 2003. Den kritiserades, hyllades och den blev nominerad till en oscar. Hans Gunnarsson och regissören Mikael Håfström lyckades tydligen överföra boken till ett bra manus. Det finns förändringar, men handlingen är den samma. Det handlar om Erik Ponti som går sista året på högstadiet när han religeras från sin skola. Alla brott han gjort sig skyldig till gör det omöjligt för honom att börja om på ett allmänt läroverk, så hans mor får in honom på ett internat - Stjärnsberg. Han lovar henne och sig själv att klara det sista året, men det blir mycket svårare än han först trodde.

Vi glider snabbt in i den gamla tiden med hjälp av kläderna, frisyrerna, åsikterna, musiken och filmerna (jag håller INTE med Pierre och Erik i deras diskussion vilken som är den bästa James Dean-scenen, de stirrar sig blinda på Ung rebell!). Scenografin, sminket och kostymen är helt klart bra. Det är inte det enda som är bra. Fotot är väldigt fint och diskret. Håfström har gjort ett superbra jobb som regissör. Skådespelarna är fantastiska - de som påstår att svensk film och svenska skådisar inte är bra har sååå fel. Vi kan väl ta de flesta. Marie Richardson - ett berörande poträtt av en sorgsen moder som försöker få kontakt med sitt barn. Jesper Salén - trovärdig som den maktgalne vresige unge mannen som nästan ingen vågar säga emot. Henrik Lundström - perfekt som "tönten" som under många års tystnad tillslut vågar resa sig och säga sin sak. Och så självklart den bäste av dem alla - Gustaf Skarsgård. Han är spektakulär i denna film. Han gör Silverhjelm så bra som man kan göra honom. En ung man som gömmer sig bakom sin titel i samhället och skolan. En som när han inte får sin förväntade gratisrespekt tappar sin fasad, bryter ihop och visar den rädde och förvirrade inom sig. Han tappar kontrollen. När Silverhjelm provoceras i matsalen och agerar ut sin frustration till fullo, när han trycks ned i marken i skogen med mera. Min absoluta favorit är när Erik ligger fastbunden i gräset, alla går därifrån, någon säger något i stil med att de inte kan lämna honom och då Silverhjelm vrålar "HÅLL KÄFTEN!". Jag vet inte hur han gör den repliken så fantastiskt gripande och bra. Jag vet inte ens vad som är så spektakulört i den. Det är fullkomligt vansinnigt - ett sånt där ögonblick då du tappar andan och sitter med munnen och öppen och flämtar hur gudomlig han är. Han blev nominerad till guldbagge men vann den inte, den gick till Ingvar Hirdwall. Jag vet inte ens hur denna okända Hirdwall var i filmen, men jag tvivlar på att han lyckades bättre med sitt poträtt, sina rörelser, gester och ögonspel än Gustaf Skarsgård. 

Andreas Wilson blev också nominerade till guldbagge. Jag måste säga att jag har VÄLDIGT svårt att avgöra om jag tycker att han agerar bra, helt okej eller dåligt. Ibland får han fram Eriks känslolösa utsida väldigt bra, men ibland undrar jag om den inte blir för kall - att han aldrig riktigt får fram vad Erik känner inom sig. Han använder också en tönlös klang i rösten som säkert vissa skulle kunna beskriva som bra i rollen, men mig ger det bara känslan av ovana. Som den där makalöst dåliga skådepspelerskan i Anita - En tonårsflickas dagbok - hon har en replik och jag har aldrig sett någon agera så katastrofalt i hela mitt liv. Men jag vet inte med Wilson som sagt.

Något jag däremot vet är att Ondskan är en jävligt bra film. Den ger en otrolig mersmak att få reda på vad som händer efteråt, med inte bara Erik och Pierre utan också de andra från skolan. Inte för att dessa historier behövs i filmen - absolut inte. Den är bra som den är. En film som kanske i framtiden kan räknas som en riktig svensk klassiker.