Jag har faktiskt funderat lite över den här grejen med att älska, och att faktiskt erkänna det. Jag har inget problem med att älska andra, men det kan ta emot att tala om det för dem. Det är inte det att jag skäms över det, men jag vet inte.. det påminner mig om alla fjortisar som pussas och kramas och förställer rösten och uttrycker sin kärlek. Mamma och pappa har jag alltid sagt det till. Men nu när jag är långt från alla jag håller kära så måste jag säga det - innan det kanske blir för sent. Så Malin, Johan, Anna, Annika, Isa och Eddie - jag älskar er verkligen. Sedan finns det förstås de som kommer med på sitt hörn, men jag nog kommer fram till att jag bara tycker om dem väldigt mycket. Kanske även älskar dem ytligt sådär lite lagom.