En hund springer över vägen och snart ser vi en fin gammal bil vid horisonten. Den kommer närmare, kör vidare och stannar sedan. Den unge harmynte föraren ser upp mot himmelen, plötsligt dånar mäktig musik och tre vackra änglar uppenbarar sig. Och försvinner sedan.

Så börjar Den enfaldige mördaren - Hans "Hasse" Alfredsons tidlösa mästerverk. Detta säger ingenting om hur fantastiska de kvarstående ca 98 minuterna kommer att vara. Vi får inget löfte. Handlingen är dock lovande. Vi får följa Sven (mästerligt gestaltad av Stellan Skarsgård), en ung man som är harmynt. På grund av hans utseende och talfel kallas han Idioten, men det inget fel på Sven. Han är godhjärtad och vill alla väl. Men när hans mamma dör får han arbeta för den elake fabrikör Höglund (regissören och manusförfattaren Hasse i högform) och bo i hans stall. Trots att han smutsig och bortstött av samhället får han vänner och träffar sin livskärlek Anna (Maria Johansson som vi känner igen som Tjorven i Saltkråkan). Vi får följa Sven som han ser världen. Som ond och god. Genom lycka, hat, sorg, rädsla, kärlek och orättvisa. Till den slutgiltiga uppgörelsen.

En del äldre filmer tappar sin charm och egenhet med åren, men inte denna (som är från 1982). Den är tidlös och underbar. Trots att hemskheterna utspelar sig från 1930, så ska man inte trycka dem ifrån sig och säga att "det var då det". Nutidens idioter behandlas lika illa, även om de inte får bo i stall. Och Sven vandrar stolt för dåtidens, nutidens och framtidens idioter. Han gör det bokstavlig i slutet av filmen, men jag är inte helt säker om jag gillar sättet det läggs fram. Det är smart ... men jag vet inte. Stellan Skarsgård själv gillade det aldrig, men regissören Hasse ville ha med det då. Även om han ångrat sig nu.

Som jag nämnde innan är Stellan fullkomligt otrolig som Sven. Han vann en guldbagge för bästa huvudroll och även

Berlin-priset. Detta gav honom sina första internationella roller. Även om han fick stort beröm då, tycker jag fortfarande att vi ska applådera åt hans makalösa gestalning även nu. Ända tills han går ned i graven, och vidare.

Det är en mörk historia som ska tas på allvar. Vi får gråta och lida med Sven, men också skratta mycket. Första gången jag såg filmen så var jag nervös för olika saker och hade svårare att le, men andra gången släppte jag allt sådant och filmen blev ännu bättre. Scenen när Sven ska ta poträttfoton är fantastiskt rolig, så otroligt charmig! Jag tänker lite över två saker. Den första är över hur jag beskrev Sven ovan. Jag skrev "dum" först, men jag tog bort det. Två gånger. Saken är den att Sven har lite svårt att förstå - han är inte helt frisk. Men jag kan inte förmå mig att säga att han är dum eller osmart. Jag älskar Sven och de orden passar inte. Han är värd mer än så och ni skulle inte förstå mig rätt.

Det andra jag funderar över är hur länge jag har velat se den här filmen, och hur glad jag är att jag äntligen fått gjort det. Och ännu gladare är jag över att den inte gjorde mig besviken. Den var lika stark och underbar som jag förväntade mig. Visserligen visste jag bara att den skulle vara bra, mest berättat från min mamma, för jag vägrade prompt att söka upp handlingen. Jag ville inte höra för mycket. Till er andra: Se den, älska den, köp den (går endast att få tag på genom "Hasse och Tage vol. 1"). Det kommer ni inte att ångra.