Igår var det alltså stumfilmspremiär och jag var som sagt regissör i vår produktion. Jag är inte supernöjd med den precis, men vi hade stora problem i gruppen så under omständigheterna kan jag kanske vara stolt. Hur som helst: Premiären började klockan tio och kvart i tio hoppar jag av min cykel utanför skolan. I vanliga fall brukar det vara rätt tomt vid cykelstället men idag var det totalt fullsmockat - treorna och tvåorna hade kommit för att se våra filmer. Jag går upp för trappan till våra lokaler och jag möter massa okända på människor på vägen upp. Det börjar bli lite nervös och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen - biblioteket som jag brukar sitta och vänta i vågar jag inte sätta min fot i, sorlet av massa människor hörs tydligt. Så jag hänger upp min gympakasse på en krok och går mot personalrummet för att hitta och Ville och ge honom min utvärdering. Jag hittar inte honom så jag ger den till Staffan som håller på att föra över våra filmer på ett band. Jag går tillbaka till mänskligheten (dock lite motvilligt), men viker av i redigering 4 för att prata med Nino om hans nyrakade frisyr. Han tar mig till biblioteket där han visar en bild på bilddagboken men jag hade mer fokus på den samlade massan än datorn. Jag vet inte hur många som satt där inne, men tillräckligt många för att jag INTE skulle kunna sätta mig där inne helt ensam.

Simon och Sally dyker sedan upp och vi går ner till scenlokalerna och Blackboxen där filmerna ska visas upp. Vi väntar utanför och alla treor och tvåor börjar strömma förbi oss för att ta platser. Efter de passerat går även vi in - vi sätter oss lite avsides för att vi lätt ska kunna gå fram och presentera filmen senare. Min värsta nervositet börjar släppa och jag går över i det stadiet som på sätt och vis är värre (det syns så tydligt), jag är på väg att börja skratta frustande åt allting. Jag blir så när jag är nervös och ska visa upp någonting på skärm, även om fjärilarna i magen har försvunnit. Hur som helst lyckas jag mirakulöst hålla mig och även ha en icke-nervös eller spänd min i ansiktet. Det kändes så i alla fall, och jag var ju faktiskt inte särskilt nervös längre.

Ville går fram och säger att det dröjer lite innan Staffan kommer med filmerna, så han berättar om tidigare premiär osv. En kille som hette Kalle fick berätta om hur han upplevde sin stumfilmspremiär. Sedan var det dags, grupp 1 fick börja.

För er som inte vet: Klassen var indelade i tre grupper på nio personer. Tre skådespelare och sex filmare. Vi fick alla samma färdiga manus som handlade om en anställningsintervju, planerade för filminspelningen i två veckor, filmade i en vecka och redigerade i en.

Grupp 1 ställde sig där uppe, sa var de hette och vad de gjort och sedan så visades filmen upp. Den var bra, vissa saker som de gjort tycker jag var bättre löst än vår och vissa var sämre. Så var det med grupp 3s film också. Hur som helst: När den var färdig så var det vår tur. Alla förutom Jesper (han var hemma och var sjuk) gick upp i det starka strålkastarljuset som gör att man omöjligt kan se sin publik och sedan presenterade vi oss. TYVÄRR fick jag något knäppt anfall och blev plötsligt världens gladaste och positivaste person så medan alla andra presenterade sig helt normalt så ler jag och säger med världens skummaste lyckoröst: "Jag heter Emelie och har varit regissör." Inget fel med det jag sa men... åh gud. Sally, Carro och Vivvi påstår att det tydligen är så man vill låta. Grejen är den att om någon frågat mig där uppe hur det hade gått hade jag flinat hur stort som helst medan jag svarat: "Det gick asdåligt." Och hur normalt är det på en skala? Bilden som jag lagt ut visar typ hur jag såg ut. Ni fattar själva.

Sedan fick vi sätta oss och filmen visades. På något vis såg jag den på ett helt annat vis än jag sett den tidigare och den var mycket bättre. Vissa saker var fortfarande asdåliga men med vissa insåg (inbillade?) jag att de faktiskt funkade. Alla skrattade i alla fall jättemycket åt scenen där Måns krälar i trappan alldeles utmattad! Det var väldigt lyckat! Så jag var glad och nöjd när vi fick alla applåder och grupp 3 fick gå upp. Deras film var också bra, fast de hade några rätt gigantiska klaff-fel haha. Deras humoristiskaste scen är när Jonatan och William (filmare) är statister som skatare, hahah. Herregud säger jag bara.