Ärligt talat: Mysigare film får du leta efter. Det är sällan jag ser en så sann och ärlig film som får med så mycket. Det finns många filmer som berör och tar med sanna känslor osv men hur ofta är det egentligen vi normala människor får vår familjen kidnappad (eller liknande)? Patrik 1,5 finns här hos oss, på riktigt.

Göran och Sven (Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson) är ett homosexuellt nyinflyttat par. De längtar efter barn, söker adoptionstillstånd, blir godkända men det finns inget land som skickar iväg barn till gaypar. En dag får de ett brev om ett svenskt barn som söker hem: En viss Patrik 1,5. När dagen då Patrik ska anlända får de ingen bebis på trappan, utan en 15-årig böghatande ligist.

Det är bäddat för konflikt, såklart. Med många skratt, och ibland tårar. Helt underbara repliker som Gustaf Skarsgårds: "Gillar du korv?". Han gör för den delen en fantastisk rolltolkning - han lyser verkligen som en man med en desperat längtan till ett normalt svenssonliv. Som Gustaf själv säger:
- Jag har varit kär, aldrig i en man men jag har varit kär och vet vad det innebär. Så det är inget långt steg. För mig var det ett längre steg att relatera till den här något krampaktiga längtan efter ett normalt Svensson-liv som min karaktär har. Och att ha en så fast bild av hur saker och ting ska vara. Att försöka förstå den grejen var ett längre steg att gå.

Jag förväntade mig aldrig att det skulle vara några ordentliga kärleksscener (även om jag hoppades) p g a att jag misstänkte att filmfolket ville tjäna mer pengar (att en del i Sverige är homofober). Men regissören och manusförfattaren Ella Lemhagen har inte snålat, vilket vi tackar henne för. Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson kysser varandra titt och tätt, det är romantiskt, gulligt och hett - om vart annat. Som både skådespelare och Lemhagen påpekar är det en ytterst klyschig historia (enligt mig med massa djup), men den funkar eftersom att det är två killar och inte en tjej och en kille.

Den är så sann och ärlig som en film kan vara med humor och sorg. Jag förväntade mig en lättare komedi än det var, vilket är positivt. Man ska inte räkna med att gå fjäderlätt och lycklig från biografen. Jag var fylld av en underlig känsla som jag inte kan förklara, men jag tror det är för att den är så sann som den är. Fullkomligt underbart sann med allt som det innebär. Jag överkonsumerar ordet "sann", men jag tycker att det är nödvändigt.

Alla bör se den här filmen, även ni homofobiska medelålders män. Speciellt ni! För att spräcka era fördomar, och för att låta fördomarna om er spräckas också. Erkänn att jag har en poäng där?