Jag har nu funderat ytterligare på den saken sedan imorse och kommit fram till att jag bör leva mer efter det. Det kommer alltid någon och påpekar "ahmen är du RIKTIGT säker på att man bara lever en gång?", och jag tänker inte ta den diskussion. Så långt min kunskap räcker så gör vi det, och den enda som kan överbevisa oss är döden men det tar vi då. Så vad jag skulle säga: Det är så mycket man inte vågar här i livet som man ångrar efteråt. Och med att konstatera detta menar jag inte att jag ska hoppa av skolan, resa jorden runt och ta massor av droger för att få ut det yttersta av livet. Nej absolut inte. Jag ska anstränga mig i skolan och få bra betyg för att kunna ha så mycket valmöjligheter som möjligt resten av livet. Och jag tror inte att de lyckostunder ett drogmissbruk ger är värt besväret.

Jag är inte alls onöjd med mitt liv, jag är faktiskt mycket nöjd. Men jag är fortfarande en blyg person som lätt blir besvärad i ovana och obekväma situationer. Det finns mycket jag velat göra, men eftersom jag tänkt på saken allt för länge har ögonblicken försvunnit. Som i fredags: Jag var ensam med Kalle och en kille som jag inte känner i skåplängan. Jag ville säga att jag tycker att han är fasansfullt duktig på att sjunga, men tvekade så länge att han hann gå. Om jag bara hade sagt det hade inget hemskt hänt. Han hade antagligen bara blivit glad, och vad är det för fel med det?

Om jag sätter igång tanken "man lever bara en gång" varje gång jag möter en situation som jag tvekar i så tror jag det kan ge mig mycket. Om man vill något: Go for it! Så nu har jag bestämt mig för att gå till Musikalkompaniets audition nästa år. Det är dom som satte upp Curtains och de sätter upp en musikal varje år. Tanken på att ha grymt roligt med nya människor till bra musik låter underbart, även om bara tanken på att under audition dansa och spela teater med folk, plus att sjunga inför en jury gör mig livrädd. Men som sagt: Man lever bara en gång.

Det som egentligen satte igång mig på hela den här grejen är en sak jag funderar på att göra. Om jag kommer göra det kommer det garanterat bli stapplande och nervöst. Det är en stor risk i och med att jag kanske efteråt kommer vilja undvika en liten del av jordens yta för resten av mitt liv. Jag kan klassas som konstig. Men om jag gör det kan det även sluta med att jag blir mycket lycklig, och om jag inte gör det kommer jag garanterat ångra mig. Så frågan är om det är värt det. Jag repeterar åter och åter igen "man lever bara en gång" i mitt huvud men jag vet inte om det räcker. Jag tror det bästa vore att sluta fundera och bara överraska mig själv genom att ta tag i det senare. Som alltid: Den som lever får se.

Och bilden har egentligen inte ett skit med texten att göra. Det är bara en bra bild med en snygg person av en enormt skicklig fotograf. Lite med texten en då kanske eftersom Dorothy i Trollkarlen från Oz får vad hon drömmer om.