Inga glada miner här. Jag känner mig fortfarande inte som mig själv och skulle lika gärna kunna drömma just nu. Och historieuppsatsen tyyyynger.

Dagen började runt åtta med en joggingtur (dagens enda plus) sedan åt jag frukost, duschade och plockade undan lite på golvet. Sedan bar det av in mot staden för att tvångsköpa en concealer. Men eftersom Visby suger materialistiskt i affärererna hade de förstås den inte. Jag gick då ner till Almedalen för att hålla på lite med historian och det gick väl sådär. Det var bara varmt och ensamt. Jag fick tillslut stort behov av vatten och är därför nu hemma. Efter ett antal händelser kom jag på vägen hem fram till kände jag mig som Eddie gjorde förra helgen - den sista människan på jorden. Mamma, hemmet eller Malin svarade inte i telefon. Isa la på (uppmuntrande). Från Almedalen till huset såg jag knappt en människa. En mycket deprimerande och kyrklig musik kom sedan från ingenstans och förhöjde ensamheten ytterligare ett snäpp. Buhu. Jag ska aldrig vara kvar på ön när alla andra är på fastlandet. 

Planen är nu att gå till coop för att handla mat. Sedan ska jag hem igen för att fortsätta med uppsatsen och se film. Lite lördagsmys måste jag ändå få ha efter dagens händelser. Ja, jag tycker synd om mig själv. Jag skulle vara mycket gladare om det regnade och jag inte kände mig tvungen att vara ute hela tiden. Borde gå till Almedalen igen men det får mig nog inte att må bättre så vi skiter i det. Puss.