Jag är exakt så sorglig som en människa kan bli just nu. Fast på plussidan så känner jag mig som Ingrid Bergman på fotot med Burgess Meredith i pjäsen Liliom, vilket när man tänker efter är ganska konstigt. Hon ser mycket lycklig ut på den bilden. Fast det har inget med det att göra utan bara flätan i håret. Men jag tänker fullborda det hela med att bli lycklig också. Eller fullborda kanske inte är rätt ord då jag i så fall borde gå hela vägen med folkdräkten.
Folkdräkt eller inte, jag tänker vara modigare än jag brukar och ta tag i saker. Från början var det en lång process med stödord (för mitt minne), men efter ett långt tårdrypande samtal med mamma och pappa kom jag på vad som verkligen spelar roll. Det är en sak. En av de tre som varit absolut viktigast från exakt att jag var två och ett halvt. Så stördorden är utbytta mot något på hyllan hemma. Och det här kommer gå bra. Jag har trott på det hela mitt liv, nästan endast i mitt eget avseende och i böcker men det spelar ingen roll. Det är totalt oväsentligt i vad som handlar om att jag fastslår mitt liv. För det är vad det hela handlar om. Min identitet. Utan det är inte jag jag, och utan henne eller mig finns det inte.

Som en liten parantes över denna text som inte gör någon klokare så handlar det bara om att få skriva av sig. Jag mår bättre av att få uttryka mina känslor via skrift, så enkelt är det.