Jag kanske inte riktigt är något bra virke som medlem i emoklubben - men nära på. Jag har varit förväntansfull men ändå känt olust av tanken av att åka tillbaka till ön. Det största negativa har varit att ha alla som man tycker om så långt från, nu under sommaren har man ju vant sig vid att kunna umgås obegränsat. Men jag har ju min nya lägenhet nu, ska få träffa alla kompisar, se schemat och använda min nya kalender. Det var först nu för någon timme sedan när jag skulle städa på rummet och packa väskan som depressionen fyllde mig. Jag satt mig bara på stolen i rummet och tittade på allt. Jag kom igång tillslut och har nu bara dammsugandet kvar vilket lämnar mig att leva de sista timmarna ostörd. Jag vet verkligen inte varför jag får den här deppattacken nu. Eller det är ju logiskt, men känslorna är egentligen bara tomma. Jag ville begrava mig med mina Harry Potter någonstans.
PLUS att min mobil inte funkar så jag kan inte höra av mig till Caroline och Victoria.
PLUS att jag inte har några strumpor för mamma har kastat dom för det var hål i typ alla.
PLUS att Eddie har världens sötaste kaninungar som jag vill ta med allihop till ön. Och bara för att jag inte gör det kommer Eddie att koka kaningryta på dom vilket betyder att jag är världens sämsta djurvän.
Jag är alltså en ensam och strumplös djurmördare. Buhu.