Jag gör mig klar för avfärd hem. Visst känns det lite dumt att bara vara på ön i två dygn, men jag ska på Coldplay imorgon och det kan inte göras härifrån. I de vanliga förberedelserna (städa, diska) har jag även adderat skriva detta blogginlägg, och att dränka min iPod i musik. Självklart ingår Coldplay i denna procedur, men mitt entuastiska sinne har glatt fokuserat på Keane och Arctic monkeys.

Ett tag innan Peace and love var jag inne på festivalens hemsida där de informerade besökarna om att Keane var senaste klara bandet. Av mycket logiska själ klickar jag mig in till deras lilla biografi. Jag skrockar ironiskt åt 'Ingen kan ha undgått att höra dessa fantastiska britter med låtar som "Everybody's Changing" och "Somewhere Only We Know".' och säger fullständigt övertygad till Annika:
- Jag slår vad om att jag aldrig hört de där låtarna!
Inget konstigt uttalande från min sida (vänner kan vittna om det) för jag brukar aldrigaldrig ha hört något som "alla har hört". Jag lyssnar inte på radio och hänger inte med i musiken om artisterna i fråga faktiskt intresserar mig.

Och så för att motbevisa Peace and love's text så går jag in på youtube, söker på "Everybody's changing", klickar och får en fullkomlig chock. Det hade ju inte varit särskilt konstigt om jag hört låten förr, men faktum var att jag lyssnat på dendär låten så OFANTLIGT många gånger. Just den här låten råkade vara en av mina favoriter på en Absolute music-skiva jag lyssnade på för några år sedan. De enda gånger under mitt liv som jag oslumpartat lyssnat på "modern" musik har varit de gånger en släkting gett mig en Absolute-skiva i julklapp eller under min Rixfm-period i åttan. Och det var så ironiskt att Everybody's changing infann sig som favorit på den skivan.

Efter denna chockartade men mycket lyckliga återförening (som man kan kalla det, jag visste nu för första gången vad artisterna hette - hade alltid trott det var en ensam kille) så klickade jag mig ivrigt vidare till "Somewhere only we know" och upptäckte glatt att jag hört den också. Inte direkt lyssnat på den: den har bara råkat nått mina öron som gillat den skarpt. Av möjligtvis mer än nostalgi bokade jag in Keane på mitt festivalschema. Och jag anslöt mig den vackra natten nedanför scenen tillsammans med en ganska liten skara - men mycket trogen sådan, alla andra infann sig på den största scenen för att se Mötley crue. Och efter att ha väntat en stund möttes vi av tre britter, i ledning av sångaren Tom Chaplin. En charmig ung man som med sin Sverigeanpassade utstyrsel, underbara accent och sköna sångröst den natten rövade bort mitt hjärta. Keane visade ha mycket mer att ge än de två nämnda låtarna på P&L's hemsida. Jag lovade mig själv att sätta mig in i dem och se om de utöver live var något jag ville ha i öronen.
Nu har den dagen kommit - och jag har kommit fram till att de kommer att få bo i min iPod så länge de vill.