Det finns tillfällen - oftast under min filmundervisning - som jag... upplever något. Egentligen är känslan ganska neutral, men ändå överväldigande. Det handlar om att jag inser hur mycket jag vill det här.
Som idag till exempel. Vi skulle se en inspelad föreläsning av Christopher Vogler och Michael Hauge. Arvid hade varit på föreläsningen av dem i Sverige och berättade att Micheal Hauge var den dramaturgen han pratat om förut - som han haft kontakt med och som eventuellt ska läsa och kommentera våra engelska manus i trean. Och det hoppas jag verkligen på, för det skulle vara gigantiskt. Hur som helst så började vi kolla på det här. Det var otroligt intressant och lärorikt, dom här männen är verkligen genier. Och jag insåg som så många gånger förr hur mycket jag vill det här. Jag är så sjukt innerligt motiverad till att lyckas. Jag suger i mig all kunskap jag får som en tvättsvamp. Jag vill veta allt, jag vill förverkliga mig själv. Jag vill uppnå min dröm.
Och så slog mig tanken: Hur vet jag att jag är bra? Hur vet jag att jag ens har kapacitet att bli tillräckligt bra för att lyckas? Jag menar: Jag måste ju tro på att mina idéer blir bra manus, att mina manus är bra. Och jag kommer ju göra det för annars funkar det ju inte. Då har jag ju ingen chans. Men tänk om.
Det är inte så att jag håller på att bryta ihop, utan jag bara funderade över detta. Men så tänkte jag tillbaka på all den bästa positiva respons jag fått. Den bästa kommentaren jag någonsin fått är så fin och gyllene att jag knappt delger den till andra. Få vet om den. Endast jag förstår exakt hur bra den är för mig.