Jag har sett på fyran på Nyhetsmorgon hela morgonen och just nu är det en 26årig-tjej och hennes mamma som sitter i soffan. Den här tjejen har haft stora problem i allmänhet men särskilt med sex-, drog-, och alkoholmissbruk. Hon kommer från en trygg familj och hon och hennes mamma berättar hur den här tiden var och hur hon kom ut ur missbruken. Hon säger just nu varför hon sitter i soffan - hon hoppas att någon känner igen sig. Att hon hade själv under den tiden behövt någon som hon kunde känna igen sig i, och på så vis förstå sina problem. Mycket rörande, och programledaren avslutade det hela med tårar i ögonen.

Jag har i nästan hela mitt liv sett världen med droger som enormt långt bort. Att det är oerhört få människor som använder droger, att det är svårt att få tag i det. Det är inte svårt. Drogerna finns överallt. Den, som jag förr såg som, "andra världen" har blivit mycket uppenbar för mig sedan jag flyttade till Gotland. Folk här hemma i Kolbäck håller på med det, och jag känner ännu fler på Gotland. Varför? Det är så sjukt korkat. Jag förstår att man är lite nyfiken på den här "överjordiska" upplevelsen, men det finns så många risker att jag inte förstår hur det kan vara värt det. Inte bara alla dom där direkta grejerna, utan också biverkningarna som visar sig år senare.

I nian så hade jag skrikit högt om någon i min klass börjat pratat droger i min närhet. Jag hade vägrat att umgås med personen på fritiden. Men när jag nu insett hur nära världen finns går inte det. Om jag skulle sluta prata med varje person som diskuterar det så skulle jag inte ha några kompisar på ön. I stället är jag tyst, låter dem prata, om någon säger något om upplevelsen till mig så säger jag bara att jag aldrig testat. Och om någon skulle diskutera mer ingående skulle jag uttrycka min åsikt, men jag känner att den i övrigt inte är nödvändig att yttra. Inget jag skulle säga skulle få dem lägga ner. Så jag håller mig undan och skulle aldrig vara med när folk t ex röker på.
Och när jag väl uttryckt min åsikt till någon av de droganvändande så börjar dom alltid bortförklara sig. Jag förstår inte varför. Dom pratar först om någon gång och bla bla, och sen säger dom något som gör att jag säger "Jag skulle aldrig röka på" och då rabblar dom snabbt ur sig :"Men jag gör det bara ibland". Och det verkar som om de nästan skäms när de inser att jag inte delar detta med dem. Som om de någonstans inser att vad de gör är "dåligt", eller vad man ska säga. Det är bara så knäppt. Jag känner bara "gör som du vill", men undrar i mitt stilla sinne hur man kan fortsätta när man till och med har folk på samma skola som är nere i ett tydligt drogmissbruk. Folk jag inte har blivit engagerade i får göra som de vill, även om jag tycker det är nästan lika själviskt som självmord - det drabbar folk omkring en också. Jag kan inte bestämma över någon, men om mina närmaste skulle åka ner i något skulle jag sätta ner foten. Även om min hjälp kanske tar död på vänskapsrelationen. Jag är helt övertygad om att mitt och mina närmastes liv är så mycket mer värt än vad några gram kokain kan erbjuda.