Jag gick upp klockan åtta imorse och började som sagt se Twilight (som jag skrev i ett kort inlägg: mycket uttråkande. Jag orkade inte ens se färdigt den, kommer antagligen inte göra det den närmaste tiden heller). Tidig lunch runt halv elva på grund av uttråkning (illa) men tog sedan en promenad vid tolv till vattnet där jag skrev lite på ett brev till Eddie. Det var ett väldigt fint väder ute, sol och blåste väldigt lite vilket gjorde att jag kunde sätta mig en halvmeter från vattenbrynet utan att slukas av en tsunami. Trots fint väder var det kallt och jag var tvungen att sätta på mig mina enda tjocka vantar = svårt att skriva brev. Efter brevskrivning funderade jag på att gå till biblioteket för hyrning av film och böcker men kom fram till att jag har böcker att läsa och Sallys filmer måste jag se helt klart så att hon kan få tillbaka dem. Det blev alltså till att läsa Bridget Jones i min säng i stället.

Ungefär all tid av dagen har gått åt till att tänka att jag dör av uttråkning och måste vara ute och inte slösa dagen. Men sedan fick jag någon slags uppenbarelse: Man måste faktiskt ha tråkigt ibland. Det gör inget att man gör saker hela tiden som om man ska dö imorgon. Och om det nu skulle vara så att jag dör imorgon kommer jag inte må psykiskt dåligt i graven p g a att jag någon dag inte gått ut i solen. Med andra ord har jag mesta tiden av eftermiddagen druckit te, läst boken, och tagit sugiga bilder med min mobilkamera (ni har sett båda i de två senaste inläggen). INRE FRID GOTT FOLK. (borde dock plugga till idrottsprovet, inre frid eller inte). Fan vad mina inlägg blir långa hela tiden. Man kan ju inte skriva något litet utan att det blir så långt att ingen vill läsa. Fy och skam i Notre Dame, som Quasimodo antagligen hade sagt.