Livet kan få sådana härliga vändningar ibland. Stressen över "Små monster" höll i sig bra länge. Igår morse innan skolan började gjorde jag klart de sista sekunderna, sedan tog det en evighet att omvandla alla klipp till mov.-filer, sedan tog det Staffan cirka 1,5 timmar att föra över klippen till den andra datorn och AVID eftersom allt bara jävlades. När jag  väl började klippa trodde jag att filmen skulle bli alldeles för kort. MEN VET NI VAD:

Filmen blev nästan tre minuter. Jag fick plötsligt någon svag talang för AVID vilket gjorde att jag klippte klart filmen på en timme och efter lunch var det förtitt med Staffan och Ville (nu kommer det mest fantastiska) och de sågade den inte! Det som är bra med dem (kan också vara en aning jobbigt ibland) är att de alltid är ärliga. De säger vad de tycker och så är de med det. Så därför blev jag överlycklig när de inte sa att det var den fulaste jävla film de någonsin sett, att ingenting höll i den och att Jesper skulle få anstränga sig som fan för att få den att visa upp. Inte för att jag ens förväntade mig att bli så nedtryckt, men ändå. De sa att det verkligen kändes som en film, att den verkligen fanns där och hade en början, mitt och slut. En charmig film, och att med ljudet på så skulle lillasystern bli jävligt irriterande. Det var bara några frames jag kunde förlänga och sedan byta ordning på några klipp. GLAD. Lite ironiskt var att när jag animerade storasysterns gäspning kom Staffan och klagade på att den inte var naturlig och blabla, men nu i FILMEN så säger han att den är bra och att det fanns en sträckning i den. Han bytte åsikt fort, vilket jag påpekade och han sa bara att om han inte varit där och klagat hade den inte varit bra. Den mannen kan vara bra rolig, speciellt eftersom jag inte ändrade någonting utefter hans klagomål.

Jag har fattat beslutet om vårat slut, och nu ska jag sminka mig. Ha en bra dag gott folk!