Tio i tio stod jag utanför Filmgymnasiets portar denna morgon. Hela staden sov, snön gnistrade vackert i den underbara vintersolen som fick mig att drömma om skidåkning. Jag slöt mina ögon, vände ansiktet mot solen och lät den värma mitt ansikte. Allt var sagolikt - tills helt plötsligt solen gick i moln och det blev isande kallt. Jag stod utan vantar, mössa och tjocktröja under jackan och frös halvt ihjäl. Calle kom en minut i tio, och tillsammans väntade vi på att Ville skulle komma och öppna åt oss. Klockan blev tio, tio över tio, tjugo över tio. Vi drog fram hundra olika teorier om hans försening. Allt ifrån att Staffan bara hittat på och satt inne i skolan och skrattade till att han dött i en bilolycka. Tillslut ringde vi Staffan som först inte svarade. Fem i halv gjorde han det och efter att Calle hade gett honom cirka tre meningar information la han på - utan att säga hejdå. Verkligen typiskt honom. Tre minuter senare ringde han upp och berättade att Ville är "på väg". Och alla vet att det betyder att man inte ännu sitter i bilen. Cirka tre minuter efter den informationen kommer en bil körandes i hundratio, sladdar och bromsar imponerande tio meter ifrån oss. The Ville had arrived.

Han öppnade bildörren, sa hej och bad om ursäkt. Det var något om hans barn och han hade tydligen glömt bort. Det kändes lite konstigt för det är verkligen min teori om småbarnspappor på lördagar. De går upp när barnen vaknar vilket är vid typ sex och umgås med dem hela morgonen. Alla småbarnspappor jag vet gör det och det påminner mig om min barndom och min pappa. Det skumma var att Ville såg typ ut som pappa brukade göra på lördagar. Orakad och hade någon speciell morgonatmosfär runt sig. Enda skillnaden var att pappa aldrig använt keps. Jag vet inte varför jag hängde upp mig så mycket på det där men det fastnade.

Hur som helst så fortsatte Ville att prata om hans morgonäventyr medan han slog av larmet, öppnade dörrar m.m. i trappuppgången. Eller jag antar det, jag har ingen jävla aning p g a att det ekar något förbannat. Med tanke på hans uppförande visuellt så tror jag att han skämdes eller något. Han sa att han var skyldiga oss en tjänst, typ låsa upp någon kväll då vi ville se på film (om han inte var upptagen med något viktigt). Alltid trevligt när folk erbjuder sig tjänster. Dock finns det antagligen inte en chans att jag skulle ringa honom en fredagkväll och kräva att han ska komma och öppna åt mig. Det skulle jag inte ens kräva av någon som jag vill jävlas med. Eller jo. Men jag jävlas inte med mina lärare. Okej, det gör jag. Men inte Ville.

Jag anklagar aldrig någon som kommer för sent om det inte är en vana för dem. Men fakta är faktiskt att jag frös ihjäl och att vi förlorade en halvtimme produktion - dock anklagar jag inte honom för det. Jag vill inte att han ska tro det heller. Och därför HATAR jag när folk kommer för sent och man har plågats lite och de frågar jobbiga frågor som man måste vara ärlig på, vilket gör att man låter anklagande. Följande frågor ställde Ville imorse:

Fråga: Stod ni typ här länge innan, fem i eller något?
Mitt svar: Ehh.. ja.
Faktasvar: Jag stod här tio i.
De BÖR göra om frågan till ett påstående: Och så stod ni här länge också... det är ju typiskt.
Vad man då KAN svara utan att låta anklagande: Neej då, det var inte så farligt!!

Fråga: Frös ni ihjäl?
Mitt svar: Mja.. Lite.
Faktasvar: Ja som fan, jag har en framtida tvångstanke om att bära vantar.
De BÖR göra om frågan till ett påstående: Och så frös ni väl ihjäl också kan jag tänka mig.
Vad man då KAN svara utan att låta anklagande: Nej då, så himla kallt är det faktiskt inte.

Så gott folk, tänk på det i framtiden. Jag vet inte alls varför jag skrev detta oändliga inlägg men jag tror det är för att jag inte har något att göra. Så ovanligt.