En liten tillfredställande bekräftelse från en pojke. Du vet mycket väl vem det är. Du kanske till och med känner honom. En litet ord räcker, sedan är du fast. Igen. Låter det bekant? Förstår ni ens vad jag pratar om?

Det är så lätt att inbilla sig saker. Ibland känns det till och med som om jag VILL. Han säger något och vips så är han huvudpersonen i mina dagdrömmar. Dock känns det inte helt rätt och jag låter oss aldrig gå hela vägen. Till skillnad från med vissa andra. hrm. (de senaste meningarna kommer att för många misstolkas och jag får världens rykte i all evighet)

Hur som helst så krossar pojken mina tankar om hur perfekta vi skulle vara genom ett hyfsat vettigt samtal som INNEHÅLLER saker. Alltså vafan. HELT ärligt, varför ska jag fortsätta tro att jag vill något med den här människan? Jag är inte det. Trots att det är en av denna världs bästa människor. Jag vill det, men det känns inte. Jag kommer aldrig att bli det. Och tur är fan det. Han skulle aldrig bli det i mig.

Nu ger jag mig. Det är dags för How to steal a million.