Denna underliga historia handlar Benjamin (Brad Pitt, oscarsnominerad bästa manliga huvudroll) som lämnas nyfödd (men döende av ålder) på trappan vid ett ålderdomshem och blir omhändertagen av Queenie (Taraji P. Henson, oscarsnominerad bästa kvinnliga biroll) som inte själv kan få barn. Benjamin är inte som alla andra - han åldras baklänges. Det gör att han misstas för att vara en gammal man, och det är få som vet om hans hemlighet. En av dem är den vackra flickan Daisy (Cate Blanchett), som är hans livs kärlek. Vi får följa Benjamin från hans första andetag till hans sista, med allt vad detta liv nu kantas av - krig, kärlek, whisky, berättelser och balett.

Det första som slår mig är: "Vadå nominerad till bästa foto? Det här suger ju, vad är det för jävla ljussättning?!". Den inledande scenen utspelar sig i en sjukhussal, med en döende kvinna i en säng och hennes dotter sittandes bredvid henne. Stormen Katrina ligger är ett hot och fotot är kallt och hårt. Det är nutid. Jag börjar till och med fundera om det verkligen är rätt film. Men sedan tycker jag att jag känner igen en viss skådespelerskas röst och låter fotot endast vara en svag fråga i bakhuvudet. Kvinnan ber dottern att läsa ur en dagbok, som visar sig vara Benjamins, och vi får från det ögonblicket följa honom - med kortare återbesök i den kalla verkligheten. Oron om fotot är bortblåst, i Benjamins värld är allt frid och fröjd ljusmässigt.

Som ni ser har jag gett filmen en femma, men det betyder inte att den är felfri. Egentligen borde jag ge den fyra och en halv, men jag vill inte det. Varför tänker jag förklara, men först till det "dåliga": Det jag stör mig mest på i hela filmen är att Benjamin och Daisy i unga år har de vuxna skådespelarnas röster. Främst Daisy - flickan blir hur läskig som helst med en vuxen kvinnas röst som har med tappra försök ansträngts att låta yngre med en låg och själlös ton. Det hjälper inte. Tänk barnens röster i de svenska versionerna av Harry Potter-spelen. Läskigt, och det vill inte säga lite. Sedan gillar jag inte riktigt att Benjamins huvud är omänskligt stort genom hans "barndom". Det är visserligen skådespelare som har gestaltat honom så och de är väl antagligen dvärgar, men jag tycker ändå de kunde gjort något åt det. Klagomål nr 3, när de nu har lagt ut hur mycket pengar som helst på smink och special effekter för att få skådespelarna att åldras trovärdigt, varför måste (bland annat) ångbåten och kolibrin se ut att gästa från en Pixar-film? Och mitt sista negativa ord är undran om Benjamins ibland likgiltiga ansiktsuttryck under de hemskaste stunderna. Det kan vara så att David Fincher (regissören för er töntar som inte visste) ansåg att Benjamin genom att växa upp på ett ålderdomshem upplevt (insett) döden som det mest naturliga i hela världen - bland annat. Men jag vill inte överanalysera den delen.

Nu antar jag att ni börjar undra varför jag inte gett filmen en tvåa efter alla sura anmärkningar, vilket är helt förklarligt. Men felaktigt. Först måste jag ju spräcka hål på det "dåliga fotot". Det är är riktigt bra, men inte helt makalöst hela tiden. Stundvis tar det dock andan ur mig. Alla bilder vid bryggan och solnedgången får mig att glömma att lyssna på vad som sker. Bilden bara är, och det känns som om jag blir ett med den. Något som bidrar till en vacker film utöver fotot är att låta Daisy dansa balett - mycket. Jag är ju också ovanligt svag för denna konstform, men jag tror ändå att alla innerst inne njuter.

Jag kan ge många små exempel som bidrar till att göra denna film underbar. Mannen som tjatar om att han blivit träffad av blixten sju gånger, vackra och otroligt duktiga Cate Blanchett (inte oscarsnominerad, VARFÖR?), härliga biskådisar, lättälskade Queenie, kyrkan, klockan som går baklänges, med flera. Och.. jag måste faktiskt erkänna en sak. Jag har hatat honom i evigheter. Han har varit hedersmedlem i Isas och min "snuskigaste killarna-klubb". Jag har anklagat honom för att vara en överskattad skådis. Jag har svurit över att alla anser att han är jättesexig, och spottat att han inte alls är det. Och här står jag, snopen och tänker blotta mitt inre för er. En av mina mörkaste bekännelser någonsin, och jag tänker exklusivt låta er bli de första att veta: Brad Pitt är sjukt snygg i denna film när han är ung (då han blir tillsammans med Daisy-delen). Bilden då man får se honom segla tog andan ur mig. Vinden i håret och vit t-shirt. Jag dog. Och jag erkänner det. Han är inte alls dålig i denna film heller, även om han fortfarande ÄR lite överskattad p g a hans utseende. Och hans utseende ÄR en engångs grej. Han är inte alls jättejättejättesnygg annars. Bara i den här filmen. BARA endast i de scenerna och ögonblicken. Och nu förlänger jag denna recension till ett ännu oändligare inlägg som gör att allt färre kommer att läsa det. Dags att runda av.

Som jag tidigare ovan nämnde så vill jag inte överanalysera Benjamins ytliga känsloreaktioner. Och sanningen är att jag inte vill överanalysera handlingen och filmens betydelse heller. Den handlar om livet, och hur simpelt det är. Man ska inte göra något för stort och det slår mig att det inte spelar någon roll om kolibrin ser ut som kvicken. Det spelar ingen roll att Daisys unga röst skrämmer slag på mig. Filmen stressar inte med något, och vi borde inte heller göra det. Många filmer försöker hetsa oss till att gråta genom att låta karaktärerna skrika och bli vansinniga av sorg, men den här filmen använder inga knep. Jag gråter inte på de ställen andra filmer skulle fått mig till. Några ensamma tårar letar sig nedför min kind under de enklaste tillfällena, och det är inga filmiska trick. Ingen lurar mig till det. Och ingen kommer heller att lura er att se den här filmen, men jag förutser att ni kommer att göra det ändå.