När man ser filmer om kärlek börjar jag alltid tänka på hur det skulle vara att ha det sådär överdrivet romantiskt. Egentligen skulle jag inte vilja påstå mig vara den typen av drömmare, men sanningen är att jag inte skulle ha det minsta emot att bli räddad av en vacker prins. Men räddad och prinsgrejen känns ju lite för orealitisk. Det duger bra att få världens golden moment i caféterian med någon okänd blond pojke som man får förtrollande ögonkontakt med, som sedan tar kontakt med mig. En pojke lika sexig som Gary Oldman, lika vacker som Jérémie Rénier, lika oskuldsfull som James McAvoy, lika rolig som Dave den rolige och lika hemligt snäll som min käre vän Rasse. Han ska kyssa mig så att tiden står still och kameran sveper runt oss varv efter varv medan min hatperson står och förvånat ser på. Sedan ska drömpojken försvinna och hatpersonen fråga vad det där var för någon, och då ska jag säga åt honom att hålla käften för en gångs skull.

Jag tror inte att jag ska se kärleksfilm på ett tag.