Det här är min första riktiga recension på mycket mycket länge. Det är många tankar som rör sig i mitt huvud som ska ner till ett sammanhängande inlägg, och jag misstänker att den utmaningen kan bli lite för mycket. Så med andra ord, var överseende med en hel del tugg så att säga.
Och några varnande ord innan recensionen drar igång: Jag kommer inte att ta hänsyn till er som inte läst boken och ska se filmen. Det skulle för mig vara omöjligt att skriva en sådan recension. Så om ni inte redan vet vad som ska hända (eller snarare inte vill veta vad som ska hända): Gå iväg och se filmen (ja den är sevärd) och läs recensionen sedan - då får ni gärna säga vad ni tycker om mina åsikter.

Tillslut. Äntligen. Inte en minut för tidigt.
Jag sitter i biosalongen och skrattar nervöst, sitter på helspänn. Efter bioreklam, trailers, ett tal om mobiltelefoner, trailers igen släcks salongen ner fullständigt. Jag sitter allra längst fram i mitten och halvligger i stolen med nacken vilande bakåt. Nackspärrsrisk, tänkte jag surt några minuter innan. Men alla dessa tankar är nu bortblåsta när en grågrön dimma fyller skärmen. Det obligatoriska Warner bros.-märket framträder ur den och jag drar efter andan (väldigt högt uppenbarligen, för flera i salongen skrattar åt mig). Hjärnorgasmen börjar att utlösas i mitt huvud, men plötsligt stannar det upp. Vad nu? Var är Harry Potter-musiken? Inga klingande toner hörs. Inte förrän stunder senare kommer början till en del av temat (virvelande musik), men det avbryts bryskt av flygande dödsätare (grr, dom kan inte flyga. Vet väl alla) som ska förstöra en bro i London.
Inom loppet av några minuter har regissören David Yates hunnit gjort fler förändringar från boken än jag kunde tänka mig. Harry sitter på ett café. Han flirtar med en tjej. Han löser Daily prophet öppet på ett mugglarställe. Dumbledore dyker upp bakom ett tåg. Harry TAR tåg. Dumbledore pratar om tjejen.

Jag tänker inte sätta ett betyg på den sjätte filmen. Det skulle bli minst fem olika betyg. För det finns mycket olika saker att betygsätta. Att sammanställa alla dessa till en futtig siffra går inte. Men för att tala klarspråk åtminstone (innan allt tankebladder sätter igång): Det här är en riktig bra film. Men som dock samtidigt innehåller massor av fel. Eller misstag. Eller störningar. Störningar för min egen del. För mitt problem är att Yates har tagit sig alla dessa friheter. Jag vet inte mycket om denne man, men det känns som om han är en väldigt nyskapande person. Han får manuset (eftersom Steve Kloves skrivit alla HP-manus och varit duktig framtill femman så skyller jag på Yates) och bara mosar ner egna ideér och tankar. Stryker, förändrar - arbetar fram, tonar ner. Sätter in en ny irriterande scen. Glömmer att bakom ett kul manus finns en fantastisk bok som är värd respekt. Och inte tala om de tidigare filmerna. I femman gjorde han stora förändringar på rekvisitan och effekterna, till det sämre om man jämför med böckerna. Jag anser att de tidigare regissörerna respekterat ursprungskällan betydligt bättre. Men förstås: Jag kan ha fullständigt fel på samtliga punkter.

Det låter som om det finns mest dåligt att säga. Mjo, det finns mer att säga om dessa. Men inte för att de skulle väga tyngre. Jag gillar verkligen filmen, men jag gillar den bara och har inte något stort att säga om det egentligen. Det mesta jag kan är att jämföra med boken - vilket självklart resulterar i massa negativ kritik.
Men för att få lite jämnvikt på det hela: Något positivt. Något VÄLDIGT positivt faktum är. Humorn är fullkomligt genial - kan det vara så att Yates humormässigt är ett geni? Fnissen är det inte långt emellan alls. Jag drar på munnen i snitt minst var tredje minut. Och asgarven är förvånansvärt många. Kärleks- och quidditchscenerna är alla humor på hög nivå. Uttagningsprovet för laget kan vara det roligaste jag sett på länge. Och att låta "Harry har druckit lyckodrycken" vara samma sak som "Harry är hög" är ett genidrag.

Två av de nyss nämnda ämnena skulle jag vilja spinna vidare på. Först och främst humorn. Eller snarare humorns huvudperson. Ron. Här jublar jag. Ron Weasley är i böckerna fruktansvärt rolig. Rupert Grint får plats att låta karaktären komma sin rätt. Han gör en grym prestation och jag är Yates tacksam som faktiskt inser hur Ron ska lyftas fram.
Appropå karaktärer: Biroller har skärts ner ytterligare. Filch som fick stor plats i förra filmen ser vi knappt av. Nya karaktärer som borde funnits i filmerna för länge sedan existerar plötsligt. Draco Malfoy får i boken större (och djupare) plats, och naturligt får man i filmen se mycket av honom. Jag var väldigt förväntansfull på Tom Feltons prestation. Jag visste att om han var en tillräcklig bra skådespelare skulle han kunna få Malfoys delar att beröra rejält. Frågan var då alltså om han var det. Jag är inte lyrisk, men inte heller besviken. Tom Felton är... okej. Lite mer än okej kanske. Men inte mer än så. Jag kunde ha grinat ögonen ur mig i två av hans scener om han varit bättre, men nu är det tyvärr som det är. Det berör, men ganska svagt. Felton hade nog lite för bråttom (bättre regi tack!). Han kunde tagit i lite mer också.

Det andra ämnet jag ville ta upp: Kärlek. Kärleksscenerna är som sagt ofta mycket underhållande, men de kunde skärt ner lite. Man har låtit Hermione tala om sina känslor fritt, jag hade gärna låtit det berättats med blickar och minspel. Sedan är det alldeles för mycket gullegull mellan Harry och Ginny.
Vad som händer i boken: Ginny är tillsammans med Dean Thomas (förresten, om man låtit Ginny/Dean Thomas/Ron-delarna vara som i boken hade man haft jättekul. Plus fattat varför Ron väljer Lavender Brown). Harry känner doft av Ginnys hår i kärlekselixiret (svag antydan i boken). Harry blir svartsjuk när Ginny hånglar med Dean och funderar över sina egna känslor och vill inte riktigt inse att han är kär själv. Harry erkänner tillslut för sig själv att han är kär i henne. JÄTTESENT i historien, när de vunnit sista matchen så kramar hon lyckligt honom och då kysser Harry henne. Sen blir de tillsammans. Och han gör slut i sista kapitlet.
Vad som händer i filmen: Ginny kramar Harry under deras första möte i filmen. Ginny pillar på Harry varje gång de tillsammans syns i bild. Harry tittar hela tiden på Ginny. Ginny tittar hela tiden på Harry. De är på G att kyssa varandra var femte scen. De håller hand, kysser sedan varandra (på helt fel ställe).
Finns inga likheter alls egentligen vilket stör mig. Och inte för att jag föredrar boken via automatik, utan faktiskt för att jag av mig själv råkar vara emot för mycket gullegull. Harry och Ginny är kolosalt mycket gullegull.

Och till sist: Jag sa till Eddie innan filmen började:
- Om jag inte gråter i slutet har dom misslyckats.
Jag grät inte. Mina ögon var på sin höjd blanka. I cirka fem sekunder. Men jag tar tillbaka att de misslyckats. De har de absolut inte. Det är en riktigt riktigt bra film, som jag nämnde tidigare, har en del "störningar" för min egen del. Men har man inte läst boken lär detta vara en grym upplevelse. Och ett tips är att nollställa boken om man läst den. Bry er inte om vad som står i den.
Jag kanske förresten ska nämna det som gör att jag inte gråter i slutet: Karaktärerna verkar en aning känsloförstoppade och scenen är lamt framförd. Och saken är den att jag inte gillar den nya Dumbledore. Michael Gambon alltså. Visserligen är han inte ny längre. Jag gillade honom i trean, men sen gick allt utför. Richard Harris var perfekt. Han var precis som jag alltid tänkt mig Dumbledore. Rösten, utseendet, framförandet och .. allt. Jävla människa att dö faktiskt. Må han vila i frid.
Och må min dröm om en välrespekterad Harry Potter-film vila i frid. Och må Warner Bros sparka David Yates nu i sjuans (sjuornas) slutspurt och ge jobbet till Alfonso Cuarón.