Näst sista dagen på festivalen, fredagen 26 juni, och Ulf Lundell har precis avslutat sitt uppträdande på Utopia. Det är en timme tills 00.30 då Borlänges stolthet ska inta scen för en och en halv timmes spelning. Framför scenen har det redan samlats en stor klunga av trogna fans och över hela scenområdet har folk slagit sig ner i gräset. Stämningen är förväntansfull och jag måste erkänna att jag är en av dem som bidrar till den. Jag är inget troget fan (trots att jag intagit en plats i scenområdets inre area), men Mando Diao har en del riktigt bra låtar. Den största anledningen är nog att min vän Sally har bandet som sina största idoler. Hon höjer dem till skyarna och jag tror att det är därför de har fått en extra guldkant och V.I.S.T.S (Very Important Show To See)-stämpel. Det är inte så konstigt att jag är förväntansfull och skickar ivriga sms till Sally.

Vi uppmanas när det inte är så långt kvar av vakter att resa oss upp och jag intar min utvalda fläck. Den ganska korta stunden av väntan känns alldeles för lång, men tillslut börjar scenen antyda att det är dags. Någon form av operalåt börjar att spelas och en rökmaskin pyser långsamt ut ett hok av dimma. Fansen skriker under hela processen och när låten är slut är publiken så redo som den kan bli. Men istället för Mando kommer två konstiga typer ut som tidigare under festivalens gång presenterat artister. SEDAN börjar ett tickande ljud som håller på en förvånansvärt lång stund. Under detta ljud kommer äntligen personerna vi väntat på ut på scen med ryggen vända mot oss och börjar spela (se klipp 1 nedan). Jag hade nog önskat en mer explosionartad entré. Under operasången fanns det en lång ton - om de sprutat ut rök en stund innan låten och sedan intagit scen under den utan att något sett det hade dom kunnat avbryta sången hur grymt som helst. Väldigt synd!

Efter den smått sega entrén ägde de scenen. Underbar energi, supersnygg ljussättning/-schema, grymt drag, publiken älskade dem - de älskade med Borlänge. Jag fick min Mean street och alla fick sin Dance with somebody. Gustaf Norén höll ett jättevackert tal till Michael Jackson - vilket jag faktiskt lyckades hitta på youtube (se klipp 4). Trots kass kvalité så hör man. Det kanske är mer rörande när man står där nere i publiken (och inte hör kameramannens arroganta grannar), men mja - som sagt så hör man i alla fall vad han säger.

Kvällens stora överraskning bjöd Björn Dixgård på. Sallys Mando-favorit som jag genom henne sett bilder på - och visst ser han bra ut men jag blev väldigt förvånad över att han var så jättejättesexig live. GRYMT sexig verkligen. Bakom min vilda och dansande fasad så var jag faktiskt lite mållös. Och förresten: det är inte varje dag jag dansar som en galning inför folk vilket säger hur bra det var!

En och en halv timme tycktes på spelschemat vara en hel evighet men de visade sig snabbt vara alldeles för korta. Alltför snart hade bandet avslutat med Long before rock 'n' roll och lämnat scenen. Alltför snart stod jag där med en fruktansvärd mersmak.