Franska "Barnet" (eller "L'enfant" som den såklart heter i orginal) är en film som fått mycket god kritik. Bra betyg och den vann Guldpalmen i Cannes 2005, men den är ändå relativt okänd. Anledningen till att jag känner till den och kom mig för att se den heter huvudrollsinnehavaren Jérémie Renier. Som soldaten Luc i Försoning trollband han mig genom att vara den första vackra mannen jag sett och även en fantastisk skådespelare. Några klick inne på imdb och jag är framme vid denna film.

Sonia (Déborah François) och Bruno (Jérémie Renier) är ett ungt par som lever i samhällets utkant. De är unga men har varken utbildning eller jobb och lever på Sonias a-kassa samt de pengar som Bruno lyckats stjäla eller tigga ihop. I filmens inledning har Sonia precis kommit hem från sjukhuset med parets nyfödda barn (spelad av 21 olika bebisar under filmens gång). Men Bruno låter inte denna händelse förändra något utan fortsätter att leva sitt, i sina ögon, sorglösa liv i vilket han inte behöver ta ansvar. Sin son lägger han knappt märke till, utan det är först när en affärsbekant (inom häleribranschen) nämner att man kan lämna bort barn till adoption på den illegala marknaden och få en större summa pengar i ersättning som Bruno visar intresse för sin avkomma. Och han säljer barnet. Men då Sonia inte reagerar på det sätt han trott utan blir förtvivlad, försöker Bruno, utan att ha förstått vad han egentligen gjort för fel, trösta henne genom att leta reda på barnet.

Det första som slår mig är filmens realism. Det är få filmer som når upp till denna nivå, men dessa filmer brukar också oftast äga en speciell känsla - "Barnet" är ingen undantag. I många filmer så får vi en viss bakgrundsfakta om karaktärerna tydligt skriven framför näsan på oss. Så är det inte i det här fallet, man har valt att låta karaktärerna agera ut som de gör och vi får anta. Det funkar bra. Vi ser att Bruno och hans mammas relation inte är den närmaste, men vi snuddar inte ens vid problemet. Det bara är så, jag sväljer och är nöjd.

Något som bidrar ännu mer till realismen är skådespelarna och fotot. Det skulle nästan kunna vara en dokumentär. Det känns inte som skådespelarna har fått några repliker, så naturligt känns det. Fotot innehåller inte många inställningar. Dock bidrar det till att sänka betyget av den anledningen att vi ibland missar karaktärernas reaktioner. Filmen fångar inte upp alla känslor. Ibland väntar jag på en närbild efter exempelvis ett gräl, jag väntar på att få reda på vad personen känner mig exakt.

Det är en väldigt bra film, men i vissa avseenden känns den lite blek. Det är som den håller allt på ett och samma plan, lyfter inte fram något särskilt. Men ändå en bra film som sagt. Bruno är mycket intressant. Någon mer ansvarslös får du leta efter. Man märker fort att han och Sonia inte är särskilt lämpade föräldrar, även om Sonia ändå slår Bruno med hästlängder. Frågan är om titeln till filmen pekar på deras barn, eller Bruno själv? En fråga jag antagligen inte lär få svar på.