Igår kväll såg jag Pinocchio, Walt Disneys andra långdfilmsmästerverk. Jag älskar den verkligen, även om den inte ligger som en av de många absoluta favoriterna. Underbara teckningar, fantastiska karaktärer och magisk musik. Jag vet inte hur många gånger jag sett den men det är inte Askungen-många (jag har sett den miljontals gånger). Jag har ett svagt minne av att ha sett den som liten då jag tyckte att den var läskig. För ca 1 och ett halv år sedan (?) såg jag den igen med Isa och tyckte även då att den var läskig. Den åsikten kvarstår även idag. Läskig och hemskt sorglig. När Pinocchios "kompis" Lampis förvandlas till en åsna är så skräckinjagande och synd om Pinocchio att jag gråter (ja jag vet att jag är en tönt men det är faktiskt hemskt). Skillnaden igår från de andra gångerna jag sett filmen var att jag kom på en ganska tänkvärd sak. Pinocchio föds som en pojke, han är som en vanlig människa med skillnaden är att han är av trä. Han kan gå, röra sig och tala precis som vi. Något som jag vet många upplever jobbigt med honom (inklusive mig själv) är att han ska göra tvärtemot vad han borde hela tiden, och filmen handlar ju om för att han ska bli en riktig pojke visa ärlighet, mod och osjälviskhet. Han får Benjamin som samvete. Han har alltså inget samvete. Det är ingen hemlighet av det.

Det intressanta som jag insåg igår är att Pinocchio är precis som om en människa skulle vara om den föddes med talet och konsten att gå (och de andra naturligaste rörelserna). En sådan människa skulle inte ha någon moral, den vet absolut ingenting. Den är ett tomt oskyldigt skal. Nu förstår ni väl inte min poäng, vi vet ju redan att Pinocchio är helt borta i huvudet. Men saken är den att jag själv i alla fall aldrig tänkt på att det är så realistiskt. Det är så det skulle vara om en människa kom med tal m.m. till världen. Ingen moral, ingen aning om gott eller ont, inget samvete, ingen uppfostran. Han vet ingenting om det farliga, inget om människor. Intressant, om jag får säga det själv!